- Project Runeberg -  Idun : Praktisk veckotidning för qvinnan och hemmet / 1894 /
82

(1887)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 11. 16 mars 1894 - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

82 I DU N 1894
I andras gärning sök att städs Men i din egen var tillreds
Det bästa endast finna, Att felen främst besinna!
»»»»»*»*»#»¥¥»****»***»*»»»*»***»»****»*»»»»»******»*****»»*************»***********»*****»♦»
få utställa och sälja än till exempel land-
skapsmålarne, » försäkrar hon bestämdt.
Och hon tillägger med en värme, som
icke tillåter tvifvelsmål angående beskaf-
fenheten af hennes känslor för Paris och
parisarne :
»Ni kan icke föreställa er, huru vän-
liga och uppmuntrande de äro därute mot
främlingar. Och hur de intressera sig
för konst sedan! Ja, till och med vår
portvakt — kan ni tänka er! — följde
noggrant med tidningarna för att se
efter, om vi fått någon utmärkelse på
salongen. »
Som man finner, behärskas denna unga
konstnärssjäl ännu endast af välvilja mot
hela världen. Till och med om de kon-
kurrerande kamraterna har hon idel godt
att säga. Inför en sådan lycklig och sär-
deles för en konstnär oskattbar sinnes-
stämning kan man icke undgå att uttala
den förhoppningen, att den aldrig måtte
grumlas af en droppe af den bittra mal-
ört, som gärna pressas fram ur motgån-
garnes tistlar.
Men så kan också fröken von Schul-
zenheim glädja sig åt medvetandet om
ett godt och ärligt arbete. Med frimo-
dig och hurtig öppenhjärtighet har hon
bekänt för den, som skrifver dessa rader:
»Under de år, jag vistats i Paris, har
jag verkligen studerat och arbetat myc-
ket fiitigt.»
Och när det allvarliga arbetet går hand
i hand med en sällspord begåfning, så
bör resultatet af dessa två faktorer enligt
den enklaste slutledningskonst blifva det
vackrast möjliga.
Fröken von Schulzenheim ville göra
troligt för mig, att hon icke alltid varit
så flitig som nu.
»Det var ett år,» sade hon, »sedan jag
lämnat akademien här i Stockholm och
innan jag reste till Paris, som jag roade
mig med att vara klen.»
Lyckligtvis fann hon snart detta »nöje»
i längden tröttande. Hon samlade en
höstdag år 1888 all sin energi, beslöt att
taga konsten på allvar och reste samma
år till den europeiska konstens hufvud-
stad par préférence för att andas lun-
gorna fulla af den konstens subtila atmos-
fär, som gör den skapande andens flykt
lättare och djärfvare.
Dessförinnan hade emellertid fröken
von Schulzenheim, som ofvan antydts, be-
gagnat sig af undervisningen vid akade-
miens för de fria konsterna skola i Stock-
holm och där genomgått »antiken» och
»modellen». Hon hade därjämte målat
rätt mycket, ehuru hon aldrig fullstän-
digt genomgått målareskolan. Den här
grundlagda säkerheten i teckning kom
henne väl till pass, när hon i Paris bör-
jade sina studier, och den utvecklades
ännu mera under Julien Duprés, Jules
Lefevres och Benjamin Constants mäster-
liga ledning. Också utmärkas hennes
arbeten af en i hög grad säker och di-
stinkt teckningsfärdighet.
Eedan efter knappt ett års vistelse och
studier i Paris märktes Ida von Schulzen-
heims namn bland de skandinaviska konst-
närers, hvilka prisbelönats vid 1889 års
världsutställning, då hon erhöll en mention
honorable för en ypperlig och karaktäri-
stisk hundmålning. Sedan följa utmär-
kelserna slag i slag. Följande år erhål-
ler hon en silfvermedalj å en stor konst-
utställning i Amiens. År 1891 tillerkän-
des hon å Konstakademiens utställning
här i Stockholm kungliga medaljen, sam-
ma år uppmärksammas hennes målningar
lifligt vid den stora konstutställningen i
Göteborg, år 1892 får hon mention på
salongen å Camps de Mars i Paris, och
hennes senaste utmärkelse daterar sig
från Chicagoutställningen förra året, där
hon för sina charmanta »vindthundar»
eröfrade en medalj.
En mera snabb och jämnt fortgående
karrier kan gärna icke tänkas, och man
må icke förtycka den unga, firade konst-
närinnan den hvila på sina ärligt och
med rätta förvärfvade lagrar, hvilken hon
under innevarande vinter unnat sig hos
sina här bosatta föräldrar, godsägaren,
friherre D. T. von Schulzenheim och
hans friherrinna, född Cederborgh. På
vårsidan hoppas hon åter vara i sitt kära
Paris, och kanske få vi ännu en gång
se henne på årets salong.

*


Det faktum, fröken von Schulzenheim är
nog anspråkslös attframhållasåsom en med-
verkande orsak till hennes framgång, eller
att djurmåleriet har jämförelsevis få utöf-
I vare i vår tid och inom vårt land, äger sin
riktighet. De mera representativa djurmå-
larne utgöra bland de moderna målarne
i hela Europa ett försvinnande fåtal.
Inom vårt land har denna konstart all-
tid varit fåtaligt företrädd. Likvisst ha
vi ända från äldre tider ned till våra da-
gar att på detta område framvisa namn,
hvilka äga den bästa klang inom det na-
tionella måleriets historia.
Eedan »gubben» Per Wickenberg låter
i sina landtliga idyller djurlifvet spela
en ganska framträdande roll, och hans
hästar och kor äro tecknade och utförda
med en säkerhet och noggrannhet, som
tyda på ett alldeles särskildt intresse för
djurmåleriet. Af äldre svenska hästmå-
lare må blott erinras om så representa-
tiva namn som Karl Wahlbom, Oskar
Andersson och Georg Arsenius. Det är
ett ganska egendomligt förhållande, att
våra flesta djurmålare varit »diisseldorf-
fare» och endast i ringa mån stått un-
der inflytande af det öfverlägsna franska
djurmåleri, som hvars förnämsta repre-
sentanter pläga nämnas Troyon och Eosa
Bonheur. Emellertid ha sådana djurmå-
lare, som en Gustaf Brandelius med sina
lifliga skildringar af herrgårdsnatur och
»bondland», Brynolf Wennerberg med
sina mera genreartade framställningar och
den för blott få månader sedan aflidne G.
E. Fischer med glans häfdat och uppbu-
rit de bästa traditionerna från den gamla
fridfulla målarekolonien i småstaden vid
Ehen. I detta sammanhang må också er-
inras om den förtjänstfulle läraren i djur-
målning vid konstakademien härstädes A.
Kallenberg, som äfven varit fröken v.
Schulzenheims förste lärare.
Som den främste bland nu lefvande
svenska djurmålare står obestridligen
Bruno Liljefors, hvars rykte äfven för
längesedan är europeiskt, och som, genom
den utsökt poetiska stämning han förmår
att inlägga i sina bilder från skog och
mark, visar sig ha allvarligen uppfattat
lyriken i det tysta, för de flestes blickar
otillgängliga, naturlifvets mysterium.
Fröken von Schulzenheims begåfning
ligger icke till för uppsökande och fram-
ställande af denna mystiska stämning,
som råder djupt inne i skogarne och bland
snåren. Hon uppsöker sina motiv och
modeller på det öppna, i fullt solljus ba-
dande fältet eller i det ståtliga herresä-
tets välförsedda hundgård. I stället för-
står hon att på ett ovanligt slående sätt
gifva karaktären i sina figurer och fram-
står på sitt område som en förträfflig
porträttmålarinna.
Som sådan har hon ock anlitats af vårt
hof. En jul ville konungen öfverraska
sin gemål med ett porträtt af hennes
lilla favoritvov. Den viktiga porträtte-
ringsakten försiggick i ett rum utanför
drottningens sängkammare och aflopp un-
der ständig bevakning af »hoffruntimbret»
så lyckligt, att julklappen bief en verk-
lig öfverraskning för hennes majestät,
oafsedt det att hon naturligtvis fick ett
alldeles ypperligt porträtt af sin fyrbente
älskling. Och när för ett par år sedan
en stor, präktig hund, som kronprinsessan
medfört från sitt hem, var lifdömd och
inom kort skulle aflifvas, tillkallades frö-
ken von Schulzenheim för att åt den sör-
jande matmodern föreviga dragen af hen-
nes trogne tyske vän.
Äfven till ett utländskt hof har den
svenska konstnärinnans alster funnit väg.
Då hon nämligen år 1892 deltog i den
internationella konstutställningen i Mün-
chen, inköptes en af hennes taflor,»Bepas»,
af prinsen-regenten af Bayern.
* *
*


Om man i korthet ville angifva den
ståndpunkt, livartill fröken von Schulzen-
heim redan kommit i sin konstnärliga ut-
veckling, så är det för litet sagdt om
henne att hon är »lofvande». I hennes
lconstnärs3kap röjes så mycken mognad,
så stor behärskning, så utveckladt kolorit-
sinne, att hon redan kan räknas bland
vårt lands främste yngre konstnärer. Och
hon tager sin uppgift på fullaste allvar
och med en energi som visar, att hon icke
endast eftersträfvar den medelmåttiga ta-
langens lättköpta ställning, vid hvilken
dess värre så många af de kvinnliga bil-
dande konstnärerna stanna.
Theodor Lindblom.
4*

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 10:36:48 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/idun/1894/0086.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free