Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 11. 16 mars 1894 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
88 IDUN 1894
»Jag kan inte — jag vill inte se henne.»
»Jag går hem,» sade hon till Edvard.
Nej, hon var inte sjuk. Men det roade
henne iote att var ute, och det sade hon helt
uppriktigt, hon som eljes var så oftergifvande
och så full af hänsyn.
»Ingen behöfver följa mig. Jag hittar hem.
God natt!»
Hon tog min hand och sade »God natt»
till de andra. Men Ajas närvaro låtsade hon
ej om, såg inte åt henne, vände ryggen till
henne och gick.
Edvard följde henne efter ett hastigt afsked
till oss. Äfven Aja hade nu förlorat lu-
sten för att gå ut och roa sig, och vi fingo
sällskap, hon och jag, uppåt vår trakt.
Hon var upphetsad och nervös. Glädtig-
heten var som struken af henne. Hon gick
i sina egna tankar och hörde inte på hvad
jag sade, förrän jag frågade :
»IIvad tror ni om Edvard? Tror ni han
kommer att gå framåt?»
Då svarade hon utan ett ögonblicks tvekan
och utan att se på mig:
»Han skall aldrig känna sig fri och därför
aldrig kunna ge sig helt, aldrig få fram det
djupaste och det bästa, det som inte ansträng-
ningar och arbete åstadkomma, utan det som
kommer inifrån, från det allra innersta hjärtat.
Han skall gå och gräma sig och plottra bort
sig och sjunka — för han hör till dem, som
ha lätt för att sjunka, därför att han begär
mer af sig själf än han kan gifva. Och an-
dra ska’ göra bra saker, och han skall bli
efter — och det kan jag inte hjälpa, jag får
ju inte hjälpa det.»
De sista orden hade hon knappt föimått
framstamma. Hennes röst stockade sig i hal-
sen, och hon brast i gråt, riktigt barnslig ohej-
dad gråt.
Detta var ett annat lynne än det, som tagit
sig uttryck i Emmas klagan.
»Ni tror väl jag är tokig, som ger mig till
att lipa midt på gatan,» fortfor hon för
att släta öfver hvad hon nyss sagt. »Jag har
blifvit så nervös af pariserluften. Och jag
babblar så mycket, det är inte att fästa sig
vid, det jag pratar. »
Hon sökte slå in på sin vanliga ton, men
hennes röst darrade:
Ȁr det inte irriterande att se den, som
har talang, inte kunna göra det mesta möjliga
af den? Man kan bli upprörd för mindre.
Jag tror inte, att Edvard kommer att lyckas,
och det bara därför att han gör aibetet så
svårt för sig.»
Hon fortfor att tala om, huru han torte-
rade sig genom sina ständiga slitningar och
sitt själfplågeri. Men hennes tankar gingo ej
samma väg som hennes ord.
»Jag far till landet,» blef slutklämmen,
tämligen öfverraskande, efter det hon talat
uteslutande om Edvard och nästan uteslutande
om hans konstnärsskap
»Och han? Hur tror ni att hans lif skall
ställa sig?»
Hon såg forskande på mig. Efter en stunds
tystnad utbrast hon, ånyo nästan gråtande:
»Det här är ändå. . . det är för sorgligt!
Hvad skall jag göra? Tror ni, jag vill henne
något ondt, tror ni att det har varit ett spår
af beräkniDg i någonting? Säg? Om han går
till bottnen och jag kunde hjälpa honom upp
på torra landet, skulle jag inte fä göra det,
jag skulle inte ha rättighet att försöka. Och
han går under — andligt sedt går han under
-— det skall vara en annan slags energi än
den han har, för att hålla sig uppe, så som
han har det stäldt.
Jag tål inte denna slags resignation — offer-
villighet kallas den också, gud bevars 1 Det
är minsann ingen som tackar en för att man
offrar sig — allra minst den, man offrar sig
för! Hon trampar på en, gör hon, var säker
på det. Och så skall lifvet gå en ur hän-
derna och man skall dra sig fram utan den
lust att lefva, som ger kraft att lefva — och
det bara for att det skall så vara. Hvad
bryr jag mig om hans taflor? Åhjo, det gör
jag, förstås, också . . .
När lefver han? Jo, när han glömmer
för ett ögonblick, hur han har det — det är
så jämmerligt, så jag kan inte säga det —
att bygga hela sitt lif på att bedöfva sig, att
gå utom sig själf. Det är att lefva på morfin,
det är att vara död.»
Hon hade talat så olikt hvad jag förut hört
af henne, olikt i tonen liksom i orden. Jag
kände ej igen den glada Aja. Men hon hade
talat sig till ett visst lugn, det var ej längre
denna öfvergifoa sorg i tonfallen, det var i
stället något hårdt och sträft, då hon fortfor.
(Forts.)
Innehållsförteckning.
Ida von Schulzenheim ; af Theodor Lindblom. (Med por-
trätt). — Mot lycksalighetens öar . . . Poem af Anna Knut-
son. — I den nya världen; några ord om våra ljäna»innor
ute och hemma, af Travelling gentleman. — Pärmar till Iduus
romanbibliotek. — Det första frönt; ett trettiofemåraminne.
— En kulinarisk utställning i Paris skildrad för Idun af
Jane Gernandt- Claine. -■ Hvad man dansar och hur man dan-
sar i världen; koreografiskt potpourri af Gustaf Gullberg. U.
— Ur notisboken. —Teater och musik. — Aja; berättelse
af Georg Nordensvan. (Forts ) — Tidsfördrif.
Tiåsföränf.
« e
Redigeras af Sophie Linge.
Bidrag mottagas med tacksamhet.
Charad-logogryf.
Mitt första :
Aldrig sig bvilande,
Skyndar det, ilande
Fram på sin bana,
Andras ej skärande,
Därunder bärande
Mr-r än vi ana.
Sekler ha gått, akola kanake ock gå,
Innan förgängelsen det hunnit nå.
Mitt andra:
Kan-ke det svarfvades,
Kanake d-t skarfvades,
Till en den stöista.
Milt hela :
Elt modellerande
Och imiterande
Blott af mitt första
Ar det — och om vi det svänga om-
kring,
Skall det oss ge många olika tin-g:
Härmed då börjande
Med något smörjande
Till sista droppen.
Flod som är strömmande,
Därunder gömmande
Näring åt kroppen.
Apropos — ännu en ström vi fä.
Och kvari kvinnan nu äfven syns stå.
Svar som är jakande.
Hvem som kan vakande
Människor göra.
Plagg som är sopande.
Och hvilket ropande
Ofta vi höra.
Hvad det ju finns uppå hvart apotek.
När någon foil, hur han vanligtvis
skrek.
Någonting bindande,
Och hvad man vindande
Stundom upplåter.
Möbler i salatne.
Hvad börs från taiarne
Åter och åter.
Något som förr uti elden ju var
Oftare än uti nutida da’r.
Djur som går svansande
Och sig för.-kansande
In ibland snåren.
Hvad gjorde snärtorna?
Hvad göra ärtorna,
Sådda på våren?
— Nå det kan aägas om bönorna ock —
Och så hvad tuppen för hönornas flock.
Alla oss närande, ,
Troget oss bärande
Intill det sista.
Starkt sammanhållande,
Krångel förvållande,
Om det skull’ brista.
Hvad mången ståtlig än- synes stå
kvar
Från riddartidens krigiska da’r. *
Hvad vi med årorna.
Hvad uti fårorna
Lärkorna lade.
Mannen som pröfvades
Och som beröfvades
Allt hvad han hade.
Del af ett djur — ja det händer också,
Att vi ibland kunna skafva därpå.
Så ett slags seende
— Fast ett beteende,
Som man må klandra. —
Någonting trillande
Och så förvillande
Lika mitt andra.
Hvad mången blifver i kampen för bröd.
Hur man bör vara mot broder i nöd.
’F. M. C.
Geografisk gåta.
+ ■ [
|+
+ 1
+
+
+
+
+
+1
+
+
+
+
+
+
+
+
+
i +
1) Stad i Siam, 2) republik, 3) huf
vudort i förbundst. Michigan, Amerika,
4, 5, 6) städer, 7) stat i Indien, 8)
stad i Wiirtemberg, 9) en af Plata-sta-
terna, 10) deportationsort, 11) svensk
kurort, 12) stad som gifvit namn åt
en ostsort, 13) republik i Sydamerika,
14) sjö, 15) stad i Nordamerika, 16)
stad i Ryssland, 17) stad i Belgien,
18) svensk socken, 19) ö, 20) stad i
Irland.
Stafvelserna till de geografiska nam-
nen: r, b, sh, by, am, an, ara, char,
bel, kok, mo, ua, ron, tu, che, cay,
bad, ren, ka, carr, ne, na, ia, ec, ant,
ko, for, bo, bo, mä, cow, cum, wild,
run, bang, ter, mi, men, la, sa, herst,
en, ster, ne, ne, äck, liv, to, dor, fast,
rab, co, lb, vi.
4—5-
Rebus.
at
at at
sp sp at at
at at
at
Lösningar.
Logogryfen: Anarkismen; Bkinn, Kama,
amen, make (maka), risken, ans, asar, Damn,
anka, raka, Ane, ni, vis, naken, arm, rik,
snarka, eka. sken, krans, rak, smeka, ras,
Sara, Sem, Kam, en, mera, mark, sank, anis,
rank, rask, mes, neka, is, skam, ranka, kris,
arr, sik, kana, sena, enka, minne, smak,
rim.
Charaden: Hushållerska.
Bokslafsgåtan :
7 9 11
8 10 12 2 4 6
PICOTS TVÄTTPULVER Ä l
Klorfritt!
Praktiskt!
Billigt!
Säljes i och j kilo-paket med beskrifning å hvarje paket.
Representant för Sverige: Carl R. Matton, Stockholm.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
