Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 12. 23 mars 1894 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
90 I U U IN JÖ94
Nu t-inga klockorna pâsken in
I alla bygder och länder,
Och jubel fyller de frommas sinn,
Att våren återvänder.
Nu sprängas fängslade knoppens band,
Och ljuset flammar och bäfvar:
Oändlig kärleks helge and’
Utöfver vattnen sväfvar.
Adolf Böttger.
44444444444444444444444444444444444444444444444444444444444444444444444444444444444444444444
I konfirmationsdagar.
Några ord om våra »läsbarn»
af Fanny Chrysander.
»ftlp/Tåter barnen komma till mig och förrne-
nen dem icke, ty sådana höra Guds
rike till.»
Denna kärleksfulla och djupt allvarliga ma-
ning ställer den store barnavännen ännu i dag
till alla föräldrar, uppfostrare och lärare. Att
dessa hans ord närmast gällde de späda bar-
nen, hvilka ännu buros i modersfamnen, fram-
går af berättelsen, och det är också ännu mo-
derns heliga företrädesrättighet att i dopet
frambära sitt barn att af honom välsignas, så-
som dessa mödrar på Jesu tid gjorde det.
Ett skönare exempel på en bedjande moder
än Hanna, Elkanas hustru och Samuels mo-
der, finna vi knappast, och för alla tiders mö-
drar kan denna lofsjungande kvinna från gamla
testamentets dagar framstå såsom ett föredöme.
Att hon blef bönhörd, säger 03s ock skriften
Skulle det emellertid så smärtsamt vara, att
barnet i hemmet och under sin uppväxt ej
fått del af den kunskap, »som gör den from-
me vis och den vise from», återstår dock för
detsamma konfirmationstiden och konfirmatio-
nen — en dyrbar gåfva, hvilken vår luther-
ska kyrka såsom en huld och omtänksam mo-
der skänkt och anbefallt alla sina barn, just
under den viktiga tidpunkt i lifvet, då de stå
på öfvergången till ynglinga- och jungfru-år
och bäst behöfva en fast ankargrund att trygga
sig vid.
Konfirmationstiden är i egentligaste mening
en undervisningens, beredelsens och själfpröf-
ningens tid, under hvilken den unge icke alle-
nast får full och klar kännedom om de rättig-
heter, han såsom kristen äger, utan äfven de
skyldigheter, han såsom sådan ikläder sig, och
de kraf församlingslifvet ålägger honom. Han
skall under denna tid göras medveten om, att
han i och med konfirmationsakten inträder i
ett nytt skede af lifvet, där det gäller att
handla och verka såsom en själfständig per-
sonlighet, hvilken äfven själf får bära ansva-
ret för sina handlingar.
Det är således en oändligt viktig och an-
svarsfull period af de ungas lif, denna deras
koDfirmationstid. Må därför vi äldre, föräl-
drar, syskon och anförvandter, icke stiilla oss
likgiltiga gentemot eller kallsinnigt utanför
densamma, såsom vore detta en sak som en-
dast komme barnet och dess religionslärare
vid eller blott ett medel, hvarigenom vår ung-
dom fortast möjligt kan »komma ut» och er-
hålla en plats i lifvet.
O, nej! Vi skola fastmer visa dem, att vi
varmt och innerligt taga del i denna viktiga
tid, följa dem med kärleksrika råd och böner
samt i allt låta dem erfara, att vi känna akt-
ning för dem såväl såsom medmänniskor som
trosförvandter.
Äfven för föräldrarne själfva blir konfirma-
tionstiden mången gång en hälsosam lärandets
och själfpröfningens tid. Ett faders- och mo-
dershjärta kan väl aldrig, huru kallt och hårdt
det än annars må vara, förblifva oberördt af
det, som närmast och innerligast berör barnet.
Ofta sitter måhända en fader eller moder till
ett »läsbarn» likgiltig och kall i kyrkan, dit-
kommen mer af gammal vana och from pläg-
sed än af kärlek till Guds hus och tjänst.
Dä höres från predikstolen uppmaningen om
att bedja »för de barn, som beredas att första
gängen begå den heliga nattvarden» — såle-
des ock för det egna barnet! Och hufvudet
böjes därvid ovillkorligen ned i knäppta händer,
hvilka annars så sällan sluta sig till bön, och
under det örat lyssnar till de allvarliga böne-
orden, blir hjärtat förunderligt varmt och vekt.
Minnen från den egna, för längesedan förgätna
konfirmationstiden, då ännu barnatron ren och
ogrumlad bodde i hjärtat, börja röra sig i det
inre, och frän själens djup böjes en suck, att
barnet dock måtte »intill ändan blifva bestån-
dande» ... så, som man själf tyvärr icke
kunnat det.
Så kommer då själfva den betydelsefulla
slutpunkten af denna beredelsetid, konfirma-
tionsdagen. Med kärleksfull längtan och på
samma gång med helig bäfvan motses väl i
de flesta fall denna dag af den unga jungfrun
eller ynglingen. Må icke deras varma känslor
blifva neddragna i stoftet, deras mottagliga
sinnen besudlade, deras tankar förströdda af
flärdfullt, fåfängligt prål, med tal och jäktande
efter moderna toaletter och dyrbara prydna-
der, med allt, som för denna betydelsefulla
dag kan anses oviktigt och främmande ! Det
är därför vi vilja lägga alla mödrar på hjär-
tat, att de draga försorg om, att konfirma-
tionsdräkten blir enkel, ehuru värdig. Hvarje
förståndig och tänkande moder ser nog till,
att icke den nya, svarta klädningen blir så
elegant eller utstyrd, de dyrbarare eller enk-
lare smycken, som erhållas i gåfva, ej så många
eller i ögonen fallande, att de unga tankarne
mera syssla med dessa ting än med de all-
varliga förrättningarna.
Friska, lefvande blommor göra ett helt an-
nat intryck på sinnet. De rena och höja det-
samma samt utgöra ett verkligt sant uttryck
för dagens högtidsstämning. Det ligger en
riktig och vacker tanke i det bruket att vid
konfirmationsdagen kläda kyrkan. Den rika
blomsterskruden vid altaret måste för de unga
vara tilltalande ocb göra pä dem ett hugnande
intryck — blommor kunna ej annat. De äro
ju barn från det stora Gudstemplet därute,
naturen, och de likasom hviska till människo-
barnen härinne om faderns kärlek och godhet.
»Se’n på oss,» säga de, »kläder nu Gud så
gräset och liljorna på marken, huru mycket
mei\ skall han icke bära omsorg om eder.»
Därför är också flickans såväl som ynglin-
gens bästa prydnad på denna dag en liten bu-
kett af lefvande blommor. Och därför prydes
ock vanligen hemmet af kärleksfulla händer
med friska sådana.
Ett vackert bruk är äfven, att konfirman-
den af anhöriga och vänner erhåller såsom ett
minne af dagen en bok, afsedd och passande
för detta tillfälle, samt att den gifvande däri
inskrifvit ett lämpligt bibelord, ett tänkespråk
eller en vers. Eller ock en af dessa fotogra-
fier eller kort med passande emblem och in-
skriptioner, som nu finnas i hvarje bokhandel.
Denna i sig själf enkla gåfva kan dock för
lifvet blifva af oändligt mycket högre värde
än det dyrbaraste smycke af guld och ädla
stenar. Såsom passande bibelställen må exem-
pelvis anföras:
Esaias 43:1: Frukta icke etc., Es. 54:10, Jer.
31: 3, Predikareb. 11:9 och 12:1, Math. 6:32, 33,
Math. 7:7, 8, Math.’9: 9 och 21, Luc. 1:46, 47,
Luc. 11:28, Joh. 4:10, Joh. 15 kap., 1 Kor. 7:24
och 13: 2, 3, Gal. 5:16, 1 Tess. 5: 23, 1 Tim. 1:15
och 4: 16, 2 Tim. 1: 14, 2: 1, 3, 7, 19, 22, 41 och
3: 14, 15, 1 Joh. 4: 10 med flere stallen.
Om det ock icke helt ligger i föräldrarnes
makt att göra konfirmationsdagen till ett minne
för lifvet, kunna de dock på många sätt med-
verka därtill. Låt den unge denna dag upp-
vakna under faders och moders uttalade väl-
önskningar. Låt stillhet, frid och harmoni
råda inom hemmet, såsom det en verkligt stor
högtidsdag höfves. Låt modersfamnen vara
den fristad, där barnet får hvila och där dess
läppar hviska sin bönesuck, innan det går att
afgifva sina löften inför Gud och människor,
samt fadershanden dessförinnan välsignande
hvila på dess hufvud. Och må fader, moder
och syskon sedan följa till det högtidsprydda
templet.
Huru många goda, kärleksfulla föräldrar är
det ock .icke, som på detta och liknande sätt
af hela sin själ och hela sitt hjärta taga del
i denna deras barns högtidsdag, som på allt
sätt söka gifva den den rätta högtidsstämnin-
gen och ej högre eftersträfva än att därunder
hålla fjärran alla skorrande intryck från det,
som kan göra sinnet förströdt.
Dock, tyvärr 1 Sådana möta redan vid det
första utträdet ur kyrkan. Eller kan man väl
kalla det annat än i högsta grad störande, att
en nyfiken, främmande människohop samlat sig
utanför kyrkoportarne för att på ett närgån-
get, ogrannlaga sätt betrakta och granska de
utträdande unga konfirmanderna? Jag vill
icke härmed säga, att det icke i denna hop
skulle kunna finnas sådana, som med varmt
deltagande följa de unga ocb kanske äfven för
dem uppsända fromma välönskningar; det är
ej heller genom dessa, som konfirmandens tan-
kar och känslor neddragas och oskäras. Det
är af den profana, nyfikna, oförsynta flocken,
som kommit i afsikt att förnöja sig med åsy-
nen af en skara högtidsklädd ungdom, gran-
ska och göra anmärkningar öfver de ungas
utseende och klädsel och till och med mån-
gen gång spe öfver deras och anförvandters
rörelse. Det är rentaf upprörande att veta,
det sådant sker och upprepas år ifrån år.
Eller skär det icke hvarje öm, tänkande
moder i hjärtat, att hennes dotter, ännu dar-
rande af helig hänförelse, med ögat fuktadt
af den barnsliga fromhetens tårar, och i hvars
öra ännu religionslärarens allvarliga ord ljuda,
redan vid första stegen utom templet skall mötas
af unge mäns djärfva, skärskådande blickar,
gäckande minspel och kanske deras tanklösa,
cyniska anmärkningar?
Men hvad kan en moder därvid göra mer
än att så fort möjligt är föra den unga flic-
kan inom hemmets skyddande hägn och där
ur djupet af sitt hjärta tillhviska henne: »Var
trogen intill döden, att du må få lifsens krona.»
Skulle dessa rader komma under någon så-
dan ung mans ögon, som vet med sig själf,
att han gjort sig skyldig till den här nämnda
ogrannlagenheten, så beder jag honom, i hans
egen moders, hans egen unga systers namn :
Gör det icke mer! »Grumla icke flickans själ!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
