Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 12. 23 mars 1894 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1S94 IDUN 91
För rättvisans skull må jag tillägga, att äf
ven flickor kunna göra sig skyldiga till samma
tanklösa närgångenhet och nyfikenhet, då yng-
lingar konfirmeras, och att man äfven frän
dem får höra ord och anmärkningar, hvilka
på intet sätt stå i samband med stundens vikt
och allvar. Och till dessa upprepar jag samma
bön: »Gören det icke mer!»
Ed i tli.
Skiss för Idun
af
Jane Gernandt-Claine.
f
alomo och hans visdom i ära, men jag
föraktar människor, som njutit af till-
varon och sedan säga, att allt är få-
fängligt. Det är en brist pä erkänsla i detta,
en brist på hågkomst, spm revolterar mig.
När jag reser mig upp från ett bord, där jag
suttit som gäst, vill jag tacka och tacka var-
mare ju ringare fägnaden är. Det tycks mig
stoltare än att gå tigande fiån platsen, där
jag suttit, om också rätternas sälta lämnat
en bitterhet på mina läppar.»
Det var min vän, som talade så, när vi
möttes ute här om kvällen, och han fortfor med
en häftighet, som jag hade svårt att känna
igen hos honom. »Då jag hör dem, som blif-
vit bortskämda af lifvet, dem, som försett sig
af allt och försett sig med välbehag, säga, att
lyckan är en villa och sorgen det enda verk-
liga, undrar jag för mig själf, om det icke
är något, som fattas dem, om icke glädjens
nerv är alltför matt och alltför svag att vi-
brera.
Det vill mera energi till att kunna glädjas
än sörja, och jag tror, att de flesta äro upp-
riktiga, när de säga, att lifvet är en börda.
Få äro de, som äga det plus, den råga af
krafter, de hemlighetsfullt och högt spända
strängar, på hvilka glädjen spelar sina melo-
dier och man träffar dem alltid, där man
minst väntat att finna dem.
Jag kommer just från en stackars sjuk-
ling,» fortsatte han, »en ung kvinna som
varit puckelryggig sedan sin första barndom
och som lefver i fattigdom och beroende,
sedan hon blifvit öfvergifven af den, som
bort vara den främste att beskydda henne.
Jag väntade mig att få se en hopplös för-
tviflan eller detta slags resignation, som gör
en så ondt, och så talar denna kvinna med
en flamma, som förskönar henne, med ögonen
fulla af tacksamhetens tårar om de korta
och dyrköpta stunder af lycka, som upplyst
hennes plågade lif.
Det har öfverväldigat mig. Jag tillstår
det — jag är gripen. — Människor som du
och jag, vi gå här och fråga, hvarför vi lefva,
hvartill det nu tjänar att vara till. Vi tro,
att världen är uppfylld af vår svaghet, af
vår oförmåga till glädje, men vid sidan af
oss finns det hjärtan, nog starka att rymma
så strålande fröjder, att ingen sorg och icke
heller tiden kan skymma eller bleka dem.
När jag jämför mitt lif med hennes, har
jag ju gått på rosor. Så länge jag kan min-
nas tillbaka —■ och tack vare gemensamma
släktingar har jag känt henne från barndo-
men — var det en liten klen stackare, blek
till genomskinlighet och med en sådan där
hög, klarådrad panna, som nästan gör en
rädd. Hon såg ut som en liten Kasper med
sin spetsiga puckel, och dessutom haltade hon
efter en lång höftsjukdom, som räckt i åra-
tal, och som tidtals tvang henne att begagna
kryckor. Det var ingen som trodde, att hon
skulle bli gammal, men fadern, den gamle
autikvitetsvurmen Eurenius, om du har hört
talas om honom, gjorde allt för att hålla
henne vid lif. Hvarje år låg hon under ett
par månaders läkarbehandling nere i Köpen-
hamn, men inte kom hon stort bättre tillbaka
för det. Hon föreföll mig alltid lika liten,
lika hvit och lika ömtålig, men hon tyckte
aldrig om, att man frågade hur hon mådde,
och när vi andra sprungo och lekte, kunde
hon stå och se på med en så hejdlc s längtan
i blicken, att jag nästan kände det svårt.
Trots lidandet kom det stundom ett lif öfver
det lilla ansiktet, som jag inte skulle kunna
beskrifva, och de 3må magra händerna kuöto
sig så hårdt om kryckorna, att det såg ut
som skulle de vilja bryta dem som rö.
Hon var en stor beundrarinna af mina
vågstreck. Jag brukade hoppa från de svik-
tande plankorna i en timmerhög, som låg på
mina släktingars gård, och hon stod och såg
på — tyst, med ögonen vidöppna, icke af
ångest, utan af lust. Hon lyfte sig på kryc-
korna, hon gjorde språnget i sin tanke, hon
kände hela den hissnande glädjen af att våga,
som kom hjärtat att darra och brinna i brö-
stet på mig.
Det var ett underligt barn; jag har aldrig
sett en sådan mottaglighet för intryck, och
jag känner ingen människa, öfver hvilken ett
ögonblicks tillfredsställelse kunnat få en så-
dan mottaglighet för intryck, och jag känner
ingen människa, öfver hvilken ett ögonblicks
tillfredsställelse kunnat få en sådan makt.
Hon hade sina egna glädjeämnen — hundar,
som hon kurerade för valpsjuka, och ving-
brutna fågelungar, som hon spjälade och ma-
tade, och jag vet icke, hvilken hemlighetsfull
läkedom det låg i den lilla handen, men
valpar och svalungar kommo sig, om de
så voro halfdöda, och hon hade till och med
makt med vissna blommor, som andra skulle
kastat på sopbacken. Det är icke godt att
säga, hur hon bar sig åt, men hon narrade
dem att hålla sig ett par dagar längre än de
skulle gjort för andra. Hvart hon gick, liten
och blek och dömd till döden, fick hon allt
att blomstra upp omkring sig. Somliga män-
niskor ha ett sätt att gå på jorden, som kom-
mer gräset att gro, där de satt sin fot.
Hon var alltid modig, alltid duktig, den
lilla Edith med sin lidande och likväl så
käcka blick, men när hon blef äldre, bytte
sig barnets nästan heroiska ståndaktighet gent-
emot smärtan i en stilla och dämpad humor.
För mig, som känt henne sä länge, var för-
ändringen egendomlig nog. Jag frågade mig
mer än en gång, hvar den sinnesrörelsens
häftighet och styrka, som jag mindes sedan
gammalt, kunde ha tagit vägen, ty det skulle
varit svårt att upptäcka ett spår däraf. Na-
turligtvis var jag blind och dömde med min
ålders ytlighet, jag förstod icke den enorma
disciplin, som denna människa ålade sig för
att kufva sin lust till lifvet. Med sina tjugu
år höll hon sig till de äldre, till dem, som
nöjde sig med att åskåda i stället för att
vara med.
Icke kunde hon räkna sig till de unga
med sitt tärda och plågade ansikte, som li-
dandet så tidigt hade märkt, med sin alltför
kloka och ådrade panna och med dessa lyten,
som hon ständigt var färdig att skämta öfver
— puckeln, som kom henne att likna en po-
lichinelle, och foten, som hon tidtals icke
kunde stödja på, och som alltid tvang henne
att halta. Men det var ingen bitterhet i hen-
nes skämt — därtill var det för fullt af
stolthet — en sällsynt stark och findanad
själs sätt att högsint parera ödet. Säkert är
skönhetskänslan sådana naturers kraftigaste
stöd och häftigaste plåga. Hon kunde icke
lida att blotta disharmonien mellan detta lifs-
kraftiga inre och denna stackars vanställda
gestalt. Hon dämpade ända till skiftningarna
i sin stämma och blicken i sitt öga, en jämn-
viktens martyr, som hellre kväfde sin läng-
tan efter glädje, hellre gick på svärdsegg och
törntaggar, än hon gaf sig till pris för ett så-
dant där löje af beklagande smärtsam ömhet,
som man kan ägna en ung flicka som henne,
om hon försöker att få världen att glömma
bristerna i sitt yttre. Hon gjorde allt för att
öfvertyga en om att hon aldrig ett ögonblick
saknade sina jämnårigas nöjen, och när sjuk-
domen stundom i månader höll henne vid
sängen, försökte hon komma en att tro, att
det var en frist, som hon rent af behöfde för
att »samla sig».
Att »samla sig» det var för henne att
ligga stilla, nästan orörlig, i oaflåtlig kamp
mot dessa plågor, som man anade af en ryck-
ning i leendet, eller att sitta upprätt i sängen
och med en ifver, som inte ens sjukdomen
kunde stäfja, ordna högar af gamla gravyer,
som hon ärft efter sin far. Han hade dött
kort efter det hon blifvit myndig och lämnat
henne ensam i världen med en rätt betydande
förmögenhet, och nu hade hon slagit sig på
denna, gammalmansvurm för kopparstick med
en hetta, som uppenbarade något af min gamla
Edith från barndomen.
För henne gällde det att fylla lifvet med
denna konstlade passion, och jag är öfvertygad
om, att hon trodde hvad hon sade, när hon
försäkrade mig, att hon kunde vara i stånd
att stjäla i muséer för att komplettera sin
skatt med jag minns inte hvilken gravyr af
Rubens.
Denna lidelse skulle verkligen bli ödesdiger
för henne; det var tack vare sin mani för
kopparstick, som hon gjorde bekantskap med
Enrico Colta. Från första ögonblicket jag
såg denne man, kände jag detta fjärmande,
hvars orsak alltid blir dunkel, men som ut-
öfvar ett så oåterkalleligt och afgörande in-
flytande på hela ens uppfattning af en män-
niska. Han var italienare och hade en liten
obetydlig antikvitetshandel någonstädes på Sö-
der — det var folk som påstod, att han gått
omkring och sålt gipsfigurer och stått modell
vid akademien, men hur mycket sanning det
låg i allt detta, är icke lätt att afgöra. I
alla händelser hade han nog ett tämligen bro-
kigt förflutet bakom sig. Det var något, om
icke af äfventyrare, så af lyckofrestare öfver
mannen — någonting på en gång smidigt
och djärft, som lätt gjorde intryck, och det
dröjde icke länge, innan han blef Ediths
oundviklige rådgifvare vid alla konstinköp
och en nästan ständig gäst i hennes hus.
Jag visste, att släkten icke såg denna förtro-
lighet med mycket blida ögon, och jag tror,
att de framför allt ängslade sig för hennes
pengar, som hon vid alla tillfällen lånade till
gud och hela världen, och som hade tillräcklig
cirkulation inom familjen, men hon var gammal
nog att ställa det med sitt umgänge som hon ville
och förmögen nog att vara oberoende.
(Slut i nästa n:r.)
s
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
