Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 12. 23 mars 1894 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1S§4 I D U N
kronprinsessan Victoria.
«
eit visst gå i dessa dagar från sven-
ska kuster många och varma tan-
kar till den urgamla Tiberstaden,
där vår kronprinsessa, fjärran från hem-
landet och de flesta af sina kära, nödgas
söka en sydligare vårs läkedom. Den
stora glädjen har emellertid därvid för-
unnats henne att under påskhelgen på
besök se sin make vid sin sida.
För de uppriktiga sympatier, som från
svenska hem knytas kring den sjuka fur-
stinnan, kan näppeligen en mera hög-
stämd tolkning gifvas än den dikt af
doktor C. D. af Wirsén, hvarmed vi i
dag ha glädjen inleda vårt nummer.
Det charmanta porträtt af kronprin-
sessan, vi samtidigt bjuda våra läsa-
rinnor, är en gravyr af vår framstående
xylograf hr OunnarForssell efter en större
fotografi, tagen i Karlsruhe af hoffoto-
grafen Oscar Suck och är det allra se-
naste som finnes af fustinnan.
3Ê
Spetsar.
B
esöket i spetsfabriken, om hvilket jag läste i
Idun, väckte till lif en hel här af minnen.
Nutid och forntid framstodo i skarp kon-
trast för mitt sinne, fastän jag med forntid menar
endast för omkring 40 år sedan. Om därför Idun
tillåter att vi, som det förr helte i romanerna,
taga ett steg tillbaka i tiden, skulle jag vilja tala
litet om spetsar, deras tillverkning och användning.
Den lilla staden på Vetterns strand med sitt
vasaslott och sina klosterminnen var »affärsloka-
len», »kontoret», »lagret», eller hur man ville
kalla det.
Fattigstugorna och kojorna i omnejden utgjorde
själfva fabriken, och de små knyppeldynornas
lådor voro de behållare, i hvilka spetsarna, icke
ringlade sig i hundratals meter om dagen, utan
lindades upp nästan tum för tum. Samlades där
af »tolfskillingsspessera» »alna för dan», fick man
vara storbelåten.
Kunde mor »gå te stan en gång i måen» och
så Karins »udd och sta» samt »Annerses soc-
kerudden godkändes af »frua», ja, då var famil-
jen välmående.
Lika säkert som balsamin och geranium stodo
inom solbrända små fönsterrutor, syntes knyp-
peldynor om ej stort af annat bohag i rummet.
Gamla skrumpna anleten och rosiga barnanleten,
rosiga trots den ofta knappa kosten, lutades öfver
rullen med mönstret och nålarna i djupsinnig be-
grundan, om ej konsten ännu var fullt inne. Kunde
man sin udd, var det blott att ramla undan i
pinnhögen med vänstra handen och flytta nålarna
med den högra, och då voro tungorna oftast i
lika liflig rörelse som knyppelpinnarna.
Jag minns, som om det varit i går, när »An-
nersamora» höll på att knyppla till klädning åt
konsul Letterstedts fru där nere i Kapstaden. Hon
skrattade och pratade, under det fingrarna gingo
som lärkvingar och den nära alnsbreda volangen
växte fram så småningom. Det var mönster, det
var stil och finess i denna spets, som såg dagen,
höll jag pä att säga, i den torftigaste omgifning.
Det nästan grämer mig, när jag minnes, hur virk-
ningen kom och gjorde ett klumpigt försök att
konkurrera med denna konstindustri, som hade
höga anor och nu åter vunnit berättigadt anse-
ende. Då för tiden skulle man förskräckts för
en krämgul spets, som gjorde anspråk på att
kallas ny. Hoita skulle spetsarna vara, hvita som -
snön, och det voro de också, äfven om tillver-
kerskan eller tillverkaren voro så armodsgråa som
möjligt.
Mången stund stod jag, som ej kunde knyppla,
emedan jag visst skulle anses för fin för att lära
den konsten, och hängde bredvid Pelle Topp, un-
der det han knypplade sina tre tum breda spetsar,
afsedda till s. k. stycken. Pelle Topp berättade
sagor för mig, under det han knypplade, berät-
tade så, att han själf i mitt minne nu är en vacker
saga. Han bade ett oformligt stort hufvud med
yfvigt brunt hår, breda axlar och långa armar
samt ett par ytterst korta fortkomstledamöter. Det
var dessas knapphet, som dömt honom att välja
knyppeldynan till födkrok.
Han fick af modern, som hörde till de surmulne
kristna, heta sorgebarnet; men själf var han
glad som vårens lärka. »Världen är skön, Gud
är god,» påstod han, under det mor suckade;
»Tyst din odåga 1 Allt är förbannadt, allt är synd
och uselhet.» I hennes närvaro vågade han al-
drig fram med någon saga. En sådan ogudaktig-
het kunde hon ej tåla.
»Du är nu trettio år, och under hela denna tid
har jag förgäfves bedt, att Herren, måtte finna
dig på dina vägars villa, en eländig stackare som
du är,» sade hon.
»Men, mor, jag går ej vilse till sta’n, dit jag
gått i tjugu år, och inte på mönstret heller, och
här inom», han slog på sitt breda bröst, »säger
mig något, att jag en gång skalllhitta vägen till
den stora staden, det himmelska Jerusalem, där
ingen skall påstå, att min spets börjar bli gam-
malmodig, såsom frun sade sist jag var inne.»
Hans spets började bli gammalmodig, därför att
»styckena» blefvo gammalmodiga. Med hvilken
omsorg, ja, nästan andakt hade ej mor dolt sitt
vackra bruna hår under det nytvältade och kru-
sade spetsstycket, när hon klädde sig för att gå
till skrift I Ofvanpå stycket sattes mössan af siden
med bandros i nacken. Det hela fasthölls af ett
bredt svart band, »hårstrykeln», och utanpå detta
sattes den andra .stassen fast med knappnålar.
Mössan räckte en hel lifstid, men styckena, som
endast kunde tvättas af särskilda »stycktvätterskor»,
gingo snart sönder af krusningen och måste er-
sättas med nya.
På det sättet konsumerades spetsar i rätt stor
mängd, enär de äfven för kvinnan af folket ut-
gjorde en nödvändighetsvara. Bland »läsflickorna»
i en landsförsamling var det år 1858 endast fyra
af trettio, som hade »bart hår» vid konfirmationen
och den första nattvardsgången. De öfriga buro
mössa och stycke, hvilka ansågos som det yttre
villkoret för ett värdigt nattvardsbegående.
Tiderna hafva förändrats och hemknypplade
spetsar duga ^j till hårklädsel, men väl till många
andra ändamål, och Vadstenaspetsarna torde ännu
länge taga priset bland allt det myckna, som fin-
nes i spetsväg.
Max.
Hj ältinnor.
S
det land, som en gång räddades genom
den unga herdinnan Jeanne d’Arcs glö-
dande tro och kärlek, visade under se-
naste, för Frankrike så olyckliga krig,
tusentals kvinnor prof på både kämpande mod
och offervillig kärlek. Utgångna från torftiga
hem eller från all den lyx och öfverflöd, som
rikedom och börd kunnat erbjuda, ägnade de
sig helt åt att bispringa fosterlandets blödande
söner.
Efter den framstående militärtidskriften
»France militaire» har en svensk officer för
Idun sammandragit följande intressanta skil-
dring af några af dessa hjältinnors öden, till-
läggande blott, att allt är sanning och intet
dikt.
En framstående plats bland Frankrikes hjäl-
temodiga döttrar tager Annette Devron. Som
marketenterska hade hon följt andra zuav-re-
gementet till Afrika, Krim och Italien. Vid
intagandet af Magenta faller regementets fana
i två österrikiska soldaters händer; Annette
Devron springer fram för att rädda den, hon
lyckas, hon bär den tillbaka midt under kul-
regnet. För denna bragd dekorerades hon
med hederslegionen.
År 1870 var hon marketenterska vid 32:dra
linieregcmentet och följde detsamma under hela
fälttåget. En dag, sedan vapenstilleståndet
93
var afslutadt, befann hon sig i närheten af
Thionville, dä hon blef förolämpad af två bay-
erska soldater; hon svarade dem häftigt och
en vild kamp uppstod, hvarvid hon dödade
den ene soldaten. Hon fördes fängslad till
Metz, där krigsrätten dömde henne till döden,
och säkert hade det varit ute med henne, om
ej prins Friedrich Karl trädt emgllan. Han
tog del af målet och ansåg, att den till döden
dömda blott begått nödvärn. På prinsens för-
bön benådade kejsaren henne fullkomligt.
Om Annette Devron ännu lefver är ej be-
kant, men man vet, att år 1875 uppehöll hon
sig i Paris på en liten pension och på sina
händers arbete. Trots trettio års lägerlif och
kejsardömets talrika fälttåg var hennes vackra
hår ännu lika svart, och ingen rynka fanns på
hennes klara panna.
Bland de tappraste må äfven nämnas fröken
Lix, som var lärarinna, innan hon blef soldat.
Hon föddes i Colmar år 1839. Då hon slu-
tat sina studier, fick hon plats hos en rik polsk
familj i Warschau. Där stannade hon i flere
år till insurrektionen år 1863. I stället för
att återvända till Frankrike, gick hon in som
franctireur i polsk tjänst och deltog i kriget
lika länge som den polska armén och visade
därvid en oförskräckthet i faran, som väckte
äfven de modigaste krigares förvåning.
År 1864 måste hon fly från Polen. Hon
tog sin tillflykt till Lille, hvarest hon först gaf
privatundervisning, och då år 1866 en svår
epidemi hemsökte staden, tog hon farväl af
sina elever och ägnade sig helt åt en barm-
hertighetssysters kall. Utan fruktan för smitta
stannade hon på sjukhusen, tills epidemien var
öfver. Som belöning för hennes tjänster ut-
nämnde regeringen henne till förestånderska
för postkontoret i Lamaches i Vogeserna, där
hon tjänstgjorde vid tyskarnes invasion. Till
Lamaches koramo tidender, att Sedan kapitu-
lerat och att tyskarne närmade sig Vogeserna.
Skulle man utan motstånd låta tyskarne tränga
genom dessa otillgängliga och skogiga bygder?
Skulle Vogesernas bebyggare, som ärft dessa
dalar, skogar och klyftor, svika sina fäder i
fosterlandskärlek och tapperhet ? Nej! Omkring
sextio man af alla åldrar och stånd hade, be-
väpnade, samlats å rådhuset och beslöto att
bilda en friskara. De rådslogo just om valet
af anförare, då deras lilla postförestånderska
kommer in med en bössa i handen. Gladt
hälsar hon: »Goddag, mina herrar, här ha ni
mig också; en bössa till är ju ändå något.»
En gammal man stiger upp och förtäljer
hvad hon förut uträttat, den lilla, och enhäl-
ligt valdes hon till löjtnant för kompaniet.
Och så började detta lilla kompani under
sin löjtnants befäl en förbittrad strid, så länge
kriget varade, under Dätterna döljande sig i
skogarne, plötsligt frambrytande, irrande om-
kring bland bergen och utan annan föda än
den, som togs från fiendens proviantkolonner.
För sina förtjänster om fosterlandet tillde-
lades fröken Lix, bland många andra ärebety-
gelser, guldmedalj af första klassen samt sjuk-
vårdskorset af brons, en ytterst dyrbar he-
dersvärja, skänkt af elsassiska damer, samt se-
nare en guldmedalj af förslå klassen för sin
bok: »Allt för fosterlandet».
Många, måDga andra voro de, som lik An-
nette Devron och fröken Lix tjänade sitt land
med vapen i hand, men vi vilja nu söka hjäl-
tinnorna, äfven där de icke bära vapen. De
kämpade sin modiga strid på lasaretten och
på det hemska, af lik och sårade tyngda slag-
fältet.
Jeanne de Chautel var syster i Châteaudun.
Då klostersystrarna efter den blodiga striden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
