Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 12. 23 mars 1894 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1894
diger biroll lyckades eleven hr Klintberg riktigt
bra; utan all öfverdrift framställde han den unge
fånen, som till slut, drifven af sitt hat mot foster-
systerns älskare, aflossar ett skott mot denne, men
i stället dödligt träffar systern. Stycket skulle
emellertid alldeles säkert vunnit på, om slutet
kunde hafva åstadkommits utan denna teatermäs-
siga knalleffekt. — Bifallet var mycket lifligt.
Till efterpjäs gafs som nämndt det roliga lust-
spelet »Tre hattar», i hvilket hr Fredrikson och
fru Seelig-Lundberg på ett förträffligt sätt utförde
hufvudrollerna.
Vasateatern har med sitt senaste program, Jules
Vernes »Tsarens kurir», gjort mycken lycka, både
genom den präktiga och effektfulla uppsättningen
och det goda utförandet. Om något högre drama-
tiskt värde eller strängare sammanhang inom en
dylik serie brokigt växlande effektscener kan ej bli
tal, men de erbjuda för den stora publiken äfven-
tyrets alltid frestande lockelse och äfven för den
mera blaserade åtminstone ögonens rikliga fägnad.
I synnerhet anslogo femte tablån, telegrafstationen i
Kolivan, där en bombexplosion med åtföljande elds-
våda och handgemäng illusoriskt framställdes, sjun-
de och åttonde tablåerna i emirens läger, med
lysande fullmåne och vackra baletter, samt den
nionde tablån, flykten på den af nafta brinnande
Angarrafloden. Af den långa personlistan må näm-
nas hr Castegren, hvilken synnerligen hurtigt före-
trädde den käcke kuriren, fröken Ekström som Nadja,
hans hjältemodiga följeslagarinna genom farorna, hr
Gardt som styckets bof, den stämplande Ogareff,
och fru Castegren som den demoniska zigenerskan
Sangarra. Hrr Warberg och Salmson voro lustiga
som ett par livaliserande tidningskorrespondenter,
en fransk och en engelsk, som alltjämt döko upp i
de mest kritiska situationerna.
Bifallet var stormande, och »Tsarens kurir» artar
eig att bli en kassapjäs för teatern, väl förtjänt ge-
nom de stora omkostnader, som nedlagts på fram-
förandet.
— I söndags gaf Emma Ekström, den allmänt
uppburna unga sångerskan, en mâtiné å Vasateatern,
hvarvid Sullivans förtjusande operett »Mikadon» stod
på programmet. Huset var fullt och bifallet det
lifligaste; den täcka Yum-Yum — som bekant en
af matinégifverskans allra bästa uppgifter —- nästan
öfverhöljdes af blommor och lager. Koko, förut
gifven af hr Strömberg, hade nu i hr Kellberg fått
en ny representant, som, om ej så burleskt rolig
som föregångaren, dock mycket förtjänstfullt skildes
från uppgiften såväl vokalt som dramatiskt. Herr
Varberg var samma gemytliga mikado som alltid,
och äfven de öfriga rollerna sköttes med lif och
lust. Helt visst skulle en repris af den populära
operetten ännu gifva många tacksamma hus.
Konserter och matinéer komma som vanligt att
öfverflöda under den stundande påskhelgen. Först
hafva vi på långfredagen det årligen återkommande
uppförandet i Östermalms kyrka af Haydns odödliga
oratorium »Skapelsen». Vidare må särskildt näm-
nas hr Rundbergs mâtiné i Berns’ salong påskdagen
med biträde af fru Sterky, signora Labia, fröknarna
Frödin, Holmstrand och Hulting samt hrr Ödmann,
Lundqvist och Lundmark m. fl.
Musikdirektör Hjalmar Meissner — känd och vär-
derad inom de vidaste kretsar — har på onsdag
innevarande vecka recett i Blanche kafé, där han
nu en längre tid med van och skicklig hand fört
taktpinnen. Han kan också vara säker om att denna
afton få fullt hus.
Æja.
Berättelse af Georg Kordensvan.
(Forts.)
»Jag vill viss inte göra Emma något ondt.
Det är just olyckan, att jag inte har hjärta
att göra något ondt åt någon människa.»
»Bry er inte om hvad jag säger,» fortfor
hon. »Jag pratar i alla väder. För resten
kunna de vara lugna för, att jag skall bära
mig förståndigt åt. Jag vet hvad jag vill,
och jag kan göra som jag vill.»
»Hvad menar ni?»
Men på den frågan fick jag intet svar. I
detsamma ropade en klangfull basröst tvärs
öfver gatan :
»Tjänare, fröken Borgström! Hvarthän?»
I DU N
Det var Richert. Han kom öfver till oss,
strålande af hälsa som alltid.
»Jag skulle gå hem,» svarade hon på hans
fråga.
»Om morgnarna går man hem!» ropade
han och skrattade sitt väldiga skratt åt kvick-
heten. »Nej, nu ska vi vara tillsamman, hva?»
Jag sade godnatt och såg dem vända om
nedåt stora boulevarderna. I detsamma föll
det mig in, att han kanske kommit i rätta
stunden.
Men det skulle nog inte falla henne in.
9.
Det var i dessa dagar, utfallet af salongs-
juryns dom blef kändt. Asps »Effet de ma-
tin en Suède» var antagen, men »mademoi-
selle Borgstroem » fick ett af dessa artiga små
bref, hvari artisterna höfligt ombedjas att af-
hämta de målningar, de insändt.
Hur hon upptog denna motgång, fick jag
inte veta på flera dagar. Ett par gånger var
jag uppe hos Edvard, men hon var aldrig där
och Emmas porträtt stod undanskjutet i ett hörn.
Inte heller på vårt middagsställe syntes hon till.
En natt —- det var vid halfett-tiden — var
jag på hemvägen från teatern. Då fick jag
syn på Edvard, som gick af och an på bou-
levard Olichy. Vid hvart femte steg vände
han sig om och spejade in i tvärgatan, där
Aja bodde. Han såg inte mig, fast jag gick
alldele3 förbi honom. När jag kom till min
port, vänds jag om i afsikt att tala förstånd
med honom. Han spatserade nu fram och
åter på hennes gata, som låg tyst och tom.
Och jag vände än en gång och gick hem.
Han såg ut att ha åldrats, då jag träffade
honom dagen därpå. Han var tankspridd och
retlig. Emma var blek och undergifven som
alltid. Strax efter slutad dinér gingo de sin väg.
Men kvällen därpå döko Aja och Richert
upp i kotteriet. Hon var liflig och pratsam
som vanligt, men det var något ansträngdt i
hennes munterhet Gent emot Edvard anslog
hon en rättfram kamratton, som ej föreföll
helt och hållet osökt. Det var, som ville hon
låta de andra märka, att hon alls ej undvek
att tala med honom eller var på minsta sätt
besvärad af hans närhet.
Sedan gick det åter flera dagar, då vi hvar-
ken sågo till Richert eller henne.
Men man började att tala om dem bland
skandinaverna i Paris. Under vintern hade
några damer från nordanlanden — de voro
likväl icke från Sverige — väckt förargelse
genom ett betydligt hänsynslöst sätt att upp-
träda på offentliga ställen, särskildt på ett af
skandinaverna mycket besökt kafé, där de snart
blefvo ökända och utpekade. Därigenom hade
åtskilligt skvaller om nordborna börjat sprida
sig, och de funnos, som hade ögonen öppna
och öronen spetsade.
En och annan hade redan förut stött sig
på Ajas fria sätt — hon var allt för kamrat-
lik mot herrarna, hon rökte aldrig en cigarett,
men väl några stycken, hon förde ett opas-
sande språk. Den »allmänna åsikten» var
den, att hon komprometterade Big genom sin
oförsiktighet — för att använda det mest lin-
driga uttryck.
Den allmänna åsiktens målsman i vårt kot-
teri var en nykommen svensk filosifie kandidat,
som studerade estetik och bodde i en pen-
sion, där de öfriga inackorderingarna stufle-
rade pariserlifvet genom att hålla reda pä sina
landsmän.
Hvad fröken Borgström vidkommer — för-
klarade den lille kandidaten — sä gjorde hon
95
sig omöjlig i städadt sällskap genom att stän-
digt och jämt visa sig tillsammans med unge
herr Richert, som minsann inte hade det bästa
rykte.
»Det där är ju käringprat», menade jag.
Men då blef kandidaten ond.
»Jaså, det är kanske käringprat, att man
sett herskapet komma åkande vid elfvatiden
på kvällen och stanna vid hennes port. Där
hade de gått in, och först vid tutiden hade
han kommit ut igen. Om det är käringprat,
så medgif att vederbörande gifvit anledning
till pratet.»
Den lille mannen såg helt uppkryad ut af
att få försvara sin åsikt. Hans ögon lyste af
belåtenhet, och hade han ej för tillfället be-
funnit sig i artisters sällskap, skulle vi med
all säkerhet fått höra ett och annat väl valdt
uttryck om artisternas och särskildt om ar-
tistdamernas temligen fria moral.
Jag frågade, när »man» lagt märke till den
där sena visiten.
Han hade naturligtvis dagen liksom tim-
man antecknad i sitt minne. Det var samma
natt, då jag sett Edvard vid ett-tiden gå och
posta utanför Ajas hus. Edvard hade således
sett dem.
Skvallret gjorde på mig ett ytterst obehag-
ligt intryck. Jag visste, hur obetänksam Aja
kunde vara, hur föga hon brydde sig om hvad
som ’passade’ eller icke passade, och jag kände
ju också till hennes lust att vara uppe om
nätterna. Inte tänkte hon på, att det kunde
gifva anledning till illasinnade uttydningar, om
hon bad sitt sällskap följa med upp i ateliern
på aftonkvisten. Och om tiden gick fort, där
man satt och pratade, så att man, innan man
visste ordet af, var inne på småtimmarna, så
rörde det väl ingen människa. »Ska ni gå
redan?» hette det alltid, när man bröt upp
— om också solen var uppe.
Men jag undrade, om det denna gång verkligen
var tanklöshet eller slump. Det kunde också
vara beräkning. Så lidelsefull som Aja var,
kunde det tänkas, att hennes ständiga kring-
flackande med Richert var enkom anordnadt
med tanke på Edvard. Skulle det vara ett
radikalmedel för att aflägsna honom och för
att tvinga sig själf att glömma honom? Hade
hon verkligen kommit på samma tanke som
jag, att Richert korsat hennes väg i rätta
stunden?
Inom vårt kotteri — som för öfrigt nu-
mera var så godt som sprängdt — väckte
skvallret en viss förstämning. Dylika rykten
satte ju en fläck på den skandinaviska ko-
loniens anseende. Den ende som var belåten
öfver hvad han fått höra, var den norske för-
fattaren. Han log sitt cyniska grin, där han
satt och tittade på oss andra med sina stic-
kande ögon :
»Richert var g’o gal, hvis han ikke morede
sig. Hun er s’gu saa glad i ham, saa bon
ikke kan gaa sammen med ham paa gaden
som et menneske. »
Och när en af oss blef ond och sade något
om ansvaret, fortfor han med sin öfverlägsna
ton och sin orubbliga öfvertygelse ;
»Er de nu der med deres dumme ansvars-
fölelse? Vi mennesker har slet ingen ansvar
-— vi ma ha ret at leve efter evner» o. s. v.
i den stilen.
Edvard satt tyst och nervös och knackade
smått i bordet — han kunde nu för tiden
inte hålla sina händer stilla. Emma var också
närvarande — jag undrade mycket, hvad hon
tänkte. Jag tyckte mig upptäcka något af
skadeglädje i hennes eljes så lugna ögon —
det var ju det bästa, som kunde hända, detta
- g
ra
0 M
-ö m
=S g.
01 ft
pH
O
. n
S
’S +»
o o
ra ^
rj
to
M
a
o
P
0
ti
n
hl
01
ti
H
H
O
<1
ä
Ï3
H
o
m
■
£
■
o
i
o
S
§
OQ
w,
i>
fl
«
1
m
X
«
fl
h
U
9
Ä
i
SM
<a :0
£! W
- S-I
« SO
■ïpt*
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
