Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 13. 30 mars 1894 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Tala vänligt! För den trötte Tala vänligt! Nästans börda
Lik en hälsodryck det är. Du till hälften därmed bär.
L. S.
+*++’++*+#+**++++**+*+**’4**¥****#V**’4******’***’*#*¥**’4;*’*’+*’+***#¥¥’4l¥’4’éif-*’*¥**** ¥***’+’4***’**¥’+*if**
perascenen vara en ackvisition för den-
samma. Det var mot slutet af anno 88,
som hennes figur, hållning- och röst i Pan-
talis’ lilla parti i Mefistofeles väckte ett
visst uppseende. Född den 13 okt. 1864
i Norrköping, hade hon där genomgått
elementarläroverket för flickor, innan hon
1884 i Stockholm började sina studier
för hrr Günther och Arlberg, i plastik
vid konservatoriets elevskola samt för frö-
ken Signe Hebbe.
Efter den lyckade debuten blef hon
genast mycket använd och fick under
följande året ej mindre än nio roller. Yid
galaspektaklet på konungens födelsedag
uppträdde hon som bergets drottning i
»Den bergtagna», senare alternerade hon
med fröken Holmstrand som Benjamin i
»Josef» och gjorde fatburstärnans lilla
parti i »Det var en gång». Mera lycka
gjorde hon som Fredrik i »Mignon», där
hon på ej oäfvet sätt imiterade den af-
lidne Robert Ohlssons lustiga petit-maitre-
fasoner, och som Niklaus i »Hoffmans
sagor», den hon framställde som en veder-
börligen ohängd slyngel och en typisk
operettfigur. Den talang för det komi-
ska, som hon i dessa uppgifter utvecklade,
gjorde, att man trodde detta vara hennes
egentliga gebit, och man blef därför öf-
verraskad af hennes Leonora och Ämne-
ns, där hon visade sig kunna bära äfven
den tragiska masken med smak och ut-
tryck, om hon än i det förra partiet icke
nådde fröken Oselio uti genuint italienskt
sångsätt, i det senare icke den samtidigt
debuterande fröken Nordgren uti kraft
och storslagenhet.
Mindre viktiga partier voro Hedvig i
»Teil» och Puck i »Oberon» från samma
år samt Emilia i »Otello» och Rose i
»Lakmé» från följande år (1890), då hon
äfven fick de mera maktpåliggande upp-
gifterna Nancy i »Marta» och Chérubin
i »Figaros bröllop». Både i teckningen
af den ystra kammarsnärtan och den
barnsligt själfsvåldige svärmaren och blif-
vande förföraren gick hon i Trebellis fot-
spår och betonade mera de hurtiga än
de veka dragen, ufver hufvud har hon
mycket, som påminner om Trebelli; det
är samma harmoniska jämvikt mellan de
vokala och sceniska krafterna, samma
jämnhet och välljud i den djupa stäm-
man, som dock hos Trebelli var starkare,
liksom hela uttryckssättet lifligare.
I slutet af sistnämnda år reste hon
till Paris, där hon på våren studerade
för m:ine Artöt och därunder äfven än-
drade namn, i det hon d. 2 april vigdes
vid operasångaren Emil Linden. Redan
på hösten var hon tillbaka i Sverige och
för den kommande vintern fästad vid hr
Lindbergs operatrupp i Göteborg, där hon
bl. a. uppträdde som Leonora, Carmen
och Azucena. Men denna ram var väl
trång för en talang af hennes betyden-
het, och den därpå följande säsongen 92
—93 gasterade hon i Stockholm i en del
roller, hvaribland Carmen, som här blef
mycket omtvistad, i det man fann henne
väl kylig och för litet förförisk, allt un-
der erkännande af hennes vackra sång.
De excentriska karaktärerna torde i all-
mänhet ej väl lämpa sig för en så pla-
stiskt anlagd natur som fru Linden. Den-
na plastiska förmåga kom däremot på ett
ypperligt sätt till sin rätt i pantomimen
»Den förlorade sonen» på Dramatiska tea-
tern, och senare ha vi sett densamma
skänka nytt intresse åt »Den stummas»
rörande åtbördsspråk.
Från sistlidne höst har fru Linden va-
rit engagerad vid operan härstädes och
därvid fått öfvertaga en del partier efter
den afgångna fröken Wolf, nämligen den
blinda i »Gioconda», Lucia i »På Sici-
lien» och lady Pamela i »Fra Diavolo»,
samt dessutom utfört drottningen i »Hin
ondes andel» och nu senast titelrollen i
Glucks »Orfevs».
Vacker som en Apollo, har hon i sist-
nämnda parti förtrollat alla med sin pla-
stik och sin sonora och vårdade sång.
Alla hennes bästa artistegenskaper kom-
ma där fram i sällsynt harmoni, och till
och med en viss reserv, som är henne
egen och annars stundom är en smula
oläglig, blir fullkomligt på sin plats, när
det gäller att teckna den grekiska mått-
fullheten i känsloutbrott. Om man kunde
önska mera uppsluppenhet i hennes Nancy,
mera lidelse i hennes Amneris, så kan
man däremot i hennes Orfevs knappt ön-
ska någonting. Den hör tvifvelsutan till
de mest helgjutna skapelser, som någonsin
framställts på svensk operascen.
A. L.
&
/ sjuksalen.
£j|jWjärt genom fällda persiennerna sila
Aftonens strålar dit in, där de hvila
Plågornas offer.
Olimtarne leka på filtar och tiljor,
Gifva de infallna kindernas liljor
Rosende skiftning.
Något, ack något han ville dock gifva,
Fullödigt, ärligt, som skulle förblifva —
Icke förklinga.
»Hjälpe mig Gud!» — i hans vändande kvida
Sakta en hand öfver pannan känns glida,
Sval och misskundsam.
Plötsligt förmår han silt värkande, tunga
Ögonlock lyfta och se på den unga,
Vårdande kvinnan.
»Syster,» han hviskar . . . Och se, i det ordet
Hela hans brinnande syfte är vordet
Underbart slutet.
Och då hon knäböjer from vid hans sida,
Lifsgåtan tydes i böneord blida:
»Fader, vår fader!
»Helgadt det namn, som förbrödrar oss alla.
Komme det rike, hvars gränser ej falla,
Grunder ej vackla.
»Segre den vilje, som svärdet ur skida
Mäktigt kan dra och af eggarne smida
Fredliga plogar.
» Gif oss vårt dagliga bröd . . . Med hvarandra
Måste vi bedja och dela och vandra,
Själfviskt ej njuta.
»Herre tillgif oss . . . Man slår icke ensam,
Skulden likt nöden är stor och gemensam.
Fräls oss från ondo!
»Frestelser locka . . . Som ränner i faran
Måste vi rycka ur bländande snaran
Irrande likar.
»Riket är ditt, äfven makten ... » Här tade
maktlösa händer han samman och sade
Sakta sitt: Amen.
Anna Knutson.
Kvinnorna oeh konsthistorien.
Bruten han ligger där, mannen som rycktes
Nyss ur den krets, där nödvändig han tycktes,
Där han var själen.
Bruten han ligger där ulan förmåga
Gifva ett svar på den enklaste fråga,
Domnad och stilla.
Under den kraftlösa ylan arbetar
Själen likvisst, uti ängslan den letar
Lifsyåtans mening.
Ord, som han nyss för en lyssnande skara
Slungat likt blixtar så skarpia och klara,
Genljuda tomma . . .
Och i den dödstysta ångestens timma
Kan af sin gärning han endast förnimma
Bjällrande klangen.
S
üd flere tillfällen har i Idun framhållits,
» hur viktigt det är, att våra uDga flickor
efter slutad skoltid icke helt och hållet til
låtas uppgå i ytligt sällskapslif ; fastmer böra
vi sporra dem till att allvarsamt fortsätta sin
bildning och särskildt söka inverka på deras
utveckling genom valet af lektyr. Vanligen
kasta sig de unga damerna kritiklöst öf-
ver dussinromaner, som fresta till allehanda
illusioner och öfverspändt svärmeri. Goda för-
täljningar däremot förfela ej sitt förädlande in-
flytande; men jämsides härmed skulle vi varmt
vilja anbefalla mödrar och uppfostrarinnor att
tillsamman med de unga flickorna odla ett
studium, som mer än de flesta är ägnadt att
bilda sinne och smak, nämligen konsthistorien.
Redan länge har denna vetenskapsgren er-
känts tillhöra allmänbildningen, och man bar
beredt j den en plats vid vårt lands läro-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
