Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 13. 30 mars 1894 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1894 I DU N 99
säten samt i och genom densamma sökt vid-
ga gränserna för den historiska, geografiska
oeh litteraturhistoriska undervisningen. Men
skolan kan likvisst endast gifva ett uppslag
till studiet af konsthistoria : ett grundligare
inträngande däri måste öfverlämnas åt den
enskildes flit. På tal inom konstens olika
områden får man så ofta höra utlåtanden, som
helt visst förråda ytlighet mera än blygsam-
het: »Jag förstår inte sådant där!» Nåväl,
må man fullständiga sitt vetande och ej söka
dölja sin sömnaktighet bakom denna tarfliga
anspråkslöshet! Böra vi intresselösa gå förbi
vår tids konstskapelser? Skall ej deras åsyn
väcka vårt begär att göra oss förtrogna med
deras väsen genom att jämföra dem med andra
tidsskedens konstverk? Ett oanadt behag
vinna alla resor, om vi genom sysslandet med
konsten och dess historia lärt oss att se, om
vår fantasi framför våra gamla städers histo-
riska byggnadsverk väcker till lif en plastisk
bild af gångna dagar, om vårt öga är nog öf-
vadt att rätt värdera våra muséers skatter.
Bör ej åhörandet af en tonskapelse mana oss
att fråga något närmare efter kompositörens
lif och verksamhet, att söka förstå hans verk
i belysningen af dess tidehvarfs anda? Är
det ej en skam, att vi knappast känna våra
främsta konstnärers lefnadshistoria?
Konsthistoriens område är mångsidigt, och
det lönar väl sin möda att med ledning af po-
pulärt hållna arbeten intränga i konstens och
dess idkares riken. Man kanske vill invända,
att sysslandet med de bildande konsternas hi-
storia ej erbjudes landsortens och småstädernas
invånarinnor, hvilka icke ha tillgång till
några museer. Men i våra dagar gifvas mång-
faldiga reproduktionsmetoder, som göra det
konstnärliga snillets alster tillgängliga i äfven
de vidaste kretsar.
Denna mottaglighet, detta skönhetssinne bör
modern sträfva att väcka hos sina barn redan
i unga år. Winkelmann säger: »Som den fan-
tasi, hvilken i ännu högre grad är nödvändig
för att fatta det sköna i konsten än i natu-
ren, är mest brinnande under ungdomen, så
bör hvarje anlag tidigt öfvas och riktas mot
det sköna, innan den ålder kommer, då vi
nödgas bekänna, att vi icke längre äga den.»
Och därför, I mödrar, omgifven edra döttrar
med konstens ädla frukter, lären dem att finna
sin glädje i sköna bilder och konstverk, och
försummen intet tillfälle att odla de unga
kvinnornas ästetiska sinne.
Ty för hvarje kvinna borde ett så vidt möj-
ligt utprägladt skönhetssinne vara ett känne-
märke. Måste hon icke redan vid valet af
sin dräkt taga det till råds? En ästetiskt
bildad kvinna skall icke slafviskt underordna
sig det allhärskande modet; hon kommer vid
sin sträfvan att kläda sig tidsenligt alltid att
förstå bringa sin dräkt i harmoni med skön-
hetens och måttfullhetens lagar. Ofta skattar
prydandet af våra hem åt dagens förvända
smak. Våra moderna, stilfulla möblemang lida
ej sällan af en viss öfverlastning. Den konst-
närliga smaken vet här att inslå medelvägen
och upprätthålla den välgörande harmoni, utan
hvilken till och med den elegantaste inredning
verkar oskönt.
Heder vare husets härskarinna, om hon åda-
galägger harmoni såväl i sin klädedräkt som i
sin våning, i sitt uppträdande som i sitt tal
och väsen. Ty visst är, att den inre harmo-
nien påverkas af den yttre, att ästetiken öfvar
inflytande på etiken. Pedagogerna ha länge
erkänt, att en mäktig häfstång till sedlig bild-
ning finnes i ett utveckladt ästetiskt sinne.
En ästetiskt bildad människa, hvilken ej tål
något oskönt, något som sårar ögat i sin orn-
gifning, lägger skönhetens måttstock äfven på
sitt sedliga lif och låter behärskning och jämn-
vikt gälla som lag äfven för sina tankar och
känslor.
Kvinnan är det skönas prästinna. Hennes
sak är det att besjäla den uppväxande ung-
domen till frimodigt deltagande i allt upphöjdt
och harmoniskt, som vår värld äger, att hos
mottagliga sinnen tända och vårda sinnet för
skönhet och konst.
Olika åsikter om äktenskapet.
En ung nyförlofvad flicka:
Ett äktenskap bör väl vara ett fortsatt fröj-
defullt samlif i förtroligt tankeutbyte till ömse-
sidig utveckling och förädlan.
En ung nyförlofvad man:
Instämmer till alla delar.
En ung nygift fru:
Äktenskapet är ett andligt och lekamligt
samlif, hvars mål är att med hvarandras hjälp
uträtta något godt och nyttigt i världen.
En ung nygift man:
Hvad äktenskapet är ? Det är ett himmel-
rike, ett paradis ! ’
En fru fem år efter bröllopet:
Ack, fråga mig inte, hvad jag tänker om
äktenskapet! Jag vet bara, att det är en oaf-
bruten strid för att behålla litet af ungdo-
mens förhoppningar.
En man fem år efter bröllopet:
Hvad jag förstår med ett äktenskap? Intet
annat än att kunna ha ett hyggligt hem att
komma till efter slutadt arbete, friska, väl
uppfostrade barn, en vacker och flink hustru,
som aldrig plågar mig med brydsamma frågor,
som lagar utmärkt mat och hvar dag har den
färdig i rätt tid, som håller ordning och spar-
samhet i räkenskaperna, och som alltid sträc-
ker mig sin mjuka arm till hufvudgärd, när
jag önskar det.
En fru efter tolf års äktenskap;
Äktenskapet är en läkekur. Använder man
den oriktigt, tar man skada till sin själ. Men
lär man att förstå den hemlighet, hvaraf ku-
rens lyckliga utgång beror •— den hemlighet,
som också kau uttryckas i dessa enkla ord:
Kärleken söker icke sitt — då blir den en
hälsokälla, hvilkens friska kraft verkar välgö-
rande för många.
En man efter tolf års äktenskap:
Äktenskapet är den institution, som danar
individen antingen till en stackare eller till en
mäaniska.
(Nyleende.)
Pärmar
till Iduns romanbibliotek
finnas nu att tillgå på expeditionen. Se
närmare tillkännagifvandet i nummer 11!
Edit]}.
Skiss för Idun
af
Jane Gernandt-Vlaine.
(Slut fr. föreg. n:r.)
«on bodde kvar i fadrens lilla lägenhet, och
den gamla fröken, som skött hushållet under
hans tid, hade ännu tömmarne i sina händer.
Man hälsade på där i huset som hos en kamrat,
och det enda jag inte tyckte om var, att man
inte kunde sätta sin fot inom dörren, utan att
träffa Colta. Jag försökte förgäfves tala för-
nuft med mig själf — jag kunde icke med
honom, och likväl hade han allt för att be-
haga — först och främst en obetvinglig lust
att vinna världen för sig och så ett sätt,
hvars förnämsta egenskap var, att det kom
en att glömma, att han var så vacker —- så
där oklanderligt och regelbundet vacker, med
dessa briljanta färger och denna dragens fin-
mejslade fulländning, som man har så svårt
att försona sig med hos en karl. Till Edith
talade han med denna mjuka vördnad, denna
på en gång medvetna och själfutplånande hän-
synsfullhet, som verkar så starkt på kvinnorna,
men trots allt detta misstog jag mig väl knap-
past på arten af det intresse, som drog ho-
nom till henne. Utan att det, som jag tror,
var fråga om en formell uppgörelse dem emel-
lan, betraktade hon sig som intresserad i alla
hans företag, och med stöd af hennes kapital
ingick han nya och vidsträckta förbindelser,
som tvingade honom att högst betydligt ut-
vidga sin affär. Släktingarna åsågo allt detta
med en förskräckelse, som kom dem att begå
en dumhet, ty en vacker dag förfrågade man
sig hos herr Colta, om han erbjudit fröken
Eurenius tillräcklig säkerhet, och det tjänade
endast till att påskynda katastrofen. Samma
dag hade han ett samtal med Edith, då han
med den sårade själfkänslans förbryllande och
upprörda hetsighet bad henne återtaga det
kapital hon lämnat i hans händer, och resul-
tatet kunde ju icke bli mer än ett. När jag
gjorde henne ett besök ett par timmar efteråt,
presenterade hon italienaren som sin blifvande
man.
Det var denna upplösning, som blef ett så
odödligt ämne till förtrytelse och begabberi
inom hennes släkt, men jag förstod egentligen
inte, att det låg något så ohjälpligt löjligt
däri.
Vid den tiden var hon tjugusex år, och jag
vet icke hvilken senblomstrig och själfull
ungdom, som förskönade hennes ansiktes på
en gång rörliga och behärskade drag. Hyn
hade denna genomskinliga och sjuka hvithet,
som man ser hos liljor, innan de vissna, ögo-
nen voro blå med en skiftning i violett, som
gaf dem en egen djup blidhet, och den stora
munnen var sorgset leende med ett obeskrif-
ligt tycke af vacker, förstående godhet., Ingen
kunde vara mera fri från de vanföras van-
liga fåfänga, men hon hade den gåfvan att
kunna klä sig, att arrangera ett burr af tyll
eller någon fichy, så att det nästan dolde
hennes lyte, isynnerhet när hon satt hopkru-
pen i en af sina höga, djupa länstolar, där
hennes gestalt knappast föreföll större än ett
barns. Jag vet mer än en af mina kamrater,
som kunde sitta i timtal och prata med henne,
och jag anser det mer än möjligt, att hon
skulle kunnat ingifva en djup, immateriell
passion.
Om Enrico Colta verkligen höll af henne,
eller om han endast hade den barmhärtigheten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
