Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 14. 6 april 1894 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1894 I DU N 109
betydelse för dessa barn frän armodiga,
glädjefattiga hem. Med förenade krafter
hoppas vi äfven i år blifva i stånd att ut-
sända
en egen skollofskoloni.
De redan vunna erfarenheterna under-
lätta anordningarna till de ungas kropps-
liga som andliga fromma. Vi äga färdig
den kostsamma uppsättningen af sängkläder
och husgeråd — några kompletteringar endast
kunna möjligen bli behöfliga. Och då vi
därtill påräkna att få lägga ledningen i
samma goda händer, som hittills framgångs-
rikt skött uppdraget, kräfves endast, att
våra läsarinnors intresse lika kraftigt som
förr träder till, för att vi redan på förhand
kunna hysa det bästa hopp om företaget.
Som en grundplåt för insamlingen ha
vi att lägga dels något öfterskoll ifrån i fjol,
dels 100 kronor, som vi nu som vanligt
själfva teckna. De minsta bidrag mottagas
tacksamt. Ingen, som något kan offra,
skall draga sig undan — det är vår vissa
öfvertygelse.
Men vårdagarna flyga så fort, och inom
kort är sommaren här. Insänden därför,
ärade läsarinnor, oförtöfvadt cdra bidrag
till Redaktionen af Idun, Stockholm, i
postanvisning eller postsparmärken (ej fri-
märken). Vid försändelsen bör tydligt an-
gifvas, att densamma är afsedd för »Iduns
skollofskoloni».
Alla inflytande bidrag redovisas i Idun.
Stookholm i april 1894.
Redaktionen af Idun.
Lillian Sanderson.
Ji-|å vårt land och vår hufvudstad i dessa
jKI dagar gästas af en världsberömd kvinn-
^ lig storhet på sångens område, nämligen
fru Lillian Sanderson, ha vi trott att den frej-
dade gästens bild borde vara välkommen för
våra läsarinnor. I morgon, lördag, försiggår
hennes första uppträdande inför svensk musik-
publik, och till detta få vi återkomma i nästa
nummer.
Född i Milwaukee i Nordamerika, uppväckte
Lillian Sandersom redan såsom ganska ung flic-
ka beundran genom sin sympatiska, klocklikt
ljufva röst. När hon om söndagarne deltog i
kyrkokören, voro alla platserna upptagna. Hon
kom till Tyskland för att där fortsätta sin ut-
bildning och åtnjöt professor Stockhausens i
Frankfurt am Main vidtberömda undervisning.
Bland alla sångerskor, hvilka under de se-
naste åren uppträdt, har knappast någon haft
en jämförlig framgång med Lillian Sanderson.
Hennes namn blef snart bekant vida utöfver
Tysklands gränser, och dess rykte blef mera
lysande med hvarje år. Hvarhelst hennes tour-
néer dragit fram, ha publikens hyllning och
furstarnes utmärkelser följt dem. Drottningen
af Rumänien, »Carmen Sylva», tillhör hennes
allra ifrigaste beundrarinnor, och konungen af
Danmark har nyligen förärat henne guldmedalj
för vetenskap och konst. Senast har hon af-
slutat en triumffärd genom Ryssland, känne-
tecknad af en sällsynt framgång.
Denna framgång är dess högre att värdera,
som konstnärinnan ej lär blända genom någon
ovanligt stor röst, utan fastmer genom sin ut-
omordentliga föredragningskonst. Sålunda skrif-
ver Berlinerkritiken bland annat: »Hennes
...........––––- — ,.— - - –
à
föredrag fängslar åhöraren på ovanligt sätt ge-
nom det känsliga, hjärtliga själslifvet, genom
den verkligt mästerliga behandlingen af uttalet
i förbindelse med tonen. Det är ej blott det
rent musikaliska uttrycket, hvilket sålunda
hänför, det är hela personen med sin högst
individuella prägel, som oemotståndligt medde-
lar sig åt åhöraren.
Hur sällan talar ej en verkligt utpräglad
individualitet till oss pä konserterna, hur ofta
får man ej vara nöjd med mödosamt instude-
rade lexorl Visserligen har fru Sanderson
också studerat mycket, men hon har ej blott
lärt, utan det hon ger, har hon förvärfvat så-
som andlig egendom och sjunger ur sitt eget
hjärtas djup såsom fågeln uti skogen.»
Med detta nummer
följer till Iduns samtliga postprenumeranter
1 Sverige ett profnummer af
Iduns Modetidning
jämte den densamma åtföljande Handar-
bets-Basaren.
Denna modejournal, som onekligen är
den största, elegantaste och rikhaltigaste i
Skandinavien, är på samma gång äfven den
billigaste. Från den 1 april till årets slut
kostar Iduns Modetidning nämligen endast
2 kr. 25 öre, befordringsafgiften inberäk-
nad. Aprilnumret, som är fylldt med vår-
och försommarstoaletter, är redan färdigt.
Skäl torde sålunda vara att genast skynda
åstad och prenumerera vid närmaste post-
anstalt.
Ingen annan modetidning i
Skandinavien har nått en så vid-
sträckt spridning som denna.
£må spelare.
et är till eder, I det uppväxande släk-
tets mödrar och uppfostrarinnor, jag
med detta vänder mig och hoppas, att I mån
skänka mig en stunds uppmärksamhet. Jag
hade dock ej något emot, om edra män
bakom eder rygg blickade på dessa rader,
när I läsen dem — tvärtom.
Våren har nu kommit, snön har smält
bort och naturen börjar morgna sig ur
vinterns dvala. Alla, så väl unga som
gamla, skola ut och njuta af det friska vår-
vädret ; isynnerhet gäller detta barnen, som
instängda under de duskiga vinterdagarne,
behöfva ljus och glädje för att frodas,
kunna växa starka och lifskraftiga.
Äfven den mest försiktige vågar släppa
ut sina barn, ty nu är man ej rädd för
att de ömtåliga plantorna skola förkylas.
Det är rätt! Ut med barnen, de behöfva
luft och lek!
Och baruskaiorna skynda, fria från allt
tvång, ut till våra promenadplatser, till
kyrkogårdar och öppna, fria ställen, där
sandplaner och gångar finnas att tillgå. Och
så skall det lekas ! Men hvad? — Fordom
såg man jublande, muntra skaror roa sig
med de uppfriskande, stärkande, hälsobrin-
gande lekarne: »jägare och hund», »hök och
dufva», »ta fatt», samt de mindre våldsam-
ma: »kurra gömma», »hoppa hage» och hvad
de nu allt heta. Men nu! På frågan, hvad
skola vi leka? — om man ens frågar — blir
svaret: »spela kula.» Hör ni: ej leka, utan
spela kula.
De fria, glada lekarne, som förr skänkte
rosor på kinderna, hafva urartat till spel —
och hvilket spel sedan !
Se er omkring, hvart I gån, där sandgångar
finnas, är marken betäckt med ritsar och fi-
gurer, mest trianglar och cirklar m. fl. besyn-
nerliga tecken. Knappt en bit mark på några
alnars bredd är fri från dem.
Man vore nästan hugad utropa: »Ett tidens
tecken!» men jag vill hoppas, att så ej är fal-
let, men här måste snart och kraftigt gripas
in, för att det ej skall blifva det.
Den ytlige betraktaren kan finna det vara
ett oskyldigt nöje, att barnen »spela kula»,
men om vi se närmare på saken, är det ej sä.
Detta kulspel, som nu fortgått ett par tre
år, har nära nog utvecklat sig till en epide.ni,
och från arla morgonstund tills solen gått ned
se vi, hvart vi vända oss, barn sysselsatta
därmed. »Låt barnen roa sig, de behöfva det
så väl,» säges det med all rätt, men — se
också till, hvarmed de roa sig.
Knappt ha de hunnit ut, så gäller samtalet
kulorna, och framme på lekplatsen tagas de
genast fram. En rits, en cirkel eller triangel
uppritas, och spelet begynner.
Låtom oss betrakta triangelspelet. En kula
lägges af medspelarne, som vanligtvis äro tre, i
hvar sitt hörn af triangeln, och deltagarne teka
om, hvem som skall begynna. Den, hvars kula
kommer närmast, börjar. Han eller hon sätter
sig i nedhukad ställning, söker rockera den
kula i triangeln, som är närmast, och stöta ut
den ur triangeln; lyckas spelaren, är den roc-
kerade kulan hans. Så fortgår spelet, tills alla
kulorna äro vunna, och den, som fått mest,
är vinnaren och behåller sin vinst. Och just
däri ligger faran — man spelar lyckligtvis
icke om penningar — njen kulorna äro pennin-
gars värde. Hvarje vunnen kula är en orsak
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
