Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 14. 6 april 1894 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
108 I D U N
_ En mr Lawson och hans gelikar kunna tillåta
sig dylika tillställningar och mera sådant. Det
är bättre att ge arbetsförtjänst än penninggåfvor,
bättre låta penningen cirkulera än lägga den på
kistbotten. Må blott bvar och en lefva efter sin
inkomst och med förtänksam omsorg om sin och
de sinas framtid.
Anna Fleetwood-Derby.
Konung Osear I:s grindpenning.
En liten sannsaga,
berättad af L. S.
I.
8
et var en vacker julidag pä 1830-talet.
Solen sken varm öfver Tullgarnsviken,
medan en och annan stråle silade sig igenom
de täta löfkronorna i parken. Utanför kungs-
gården rådde lif och rörelse. Den stora
gårdsplanen krattades jämte alla gångarne
utanför densamma samt vägen ned till det
nymålade badhuset ute på udden. Inne i de
kungliga gemaken hade ock »storstädning» ägt
rum; allt var luftadt och fint och färdigt att
emottaga de höga gäster som väntades. I
trapporna syntes redan en och annan livré-
klädd lakej med kännarblick öfverskåda det
hela för att tillse, det ingenting vore glömdt.
Utanför grinden till den långa allén hade
en stor skara ungdom samlat sig. En präk-
tig äreport var upprest, med kransar af eklöf
och ängsblommor. Visaren på slottsuret pe-
kade redan på 6, och nu kunde man när
som helst vänta de kungliga vagnarne.
Närmast grinden stod bland den bidande
ungdomsskaran en liten flicka med ljust hår
och klara, blå ögon, en äkta nordisk typ.
Hon tycktes vara omkring åtta eller nio år,
men öfver hennes ansikte låg ett drag af all-
var vida öfver åldern. Hon hade stått på
samma plats en lång stund, med blicken oaf-
låtligt riktad utåt landsvägen. Därifrån när-
made sig vid detta lag en åldrig man med
grått hår, yfviga mustascher och militärisk
hållning, ehuru ryggen var något böjd. Han
stödde sig mot en grof käpp, men på bröstet
bar han medaljen för tapperhet i fält.
»Se där kommer korpral Björn,» utbrast en
af de unga männen, småleende mot gubben.
»Nu få vi väl höra något om kriget 1814,
medan vi vänta på det höga herrskapet.»
»Åh nej,» svarade den tilltalade, »korpral
Björn har nog reda på mer än de strider, i
hvilka han själf varit med. I dag skulle jag
vilja berätta något, som tilldragit sig här vid
Tullgarn på den stora ofredens tid, och då
var det andra tider i våra trakter än hvad
det nu är. Visserligen var jag inte med, ty
så gammal är jag inte, men jag har berättel-
sen från min far, som var uppfödd här under
kungsgården och själf var med i leken.»
Ungdomen, som alltid gärna lånade sitt öra
åt den språksamme gamle, slog genast en ring
omkring honom och lyssnade begärligt till
den utlofvade berättelsen.
»Det var 1719,» började han, »då ryssen
for fram här i skärgården och härjade och
brände hvar han kunde. Här i socknen fanns
då en prost, som inte var rädd af sig, och
som kunde ta kommandot lika bra som en
kapten. Han hette annars Scharf, om ni vill
veta det. Nog af, när han hörde att ryssen
var i annalkande, sammankallade han skär-
gårdskarlarne, intalade dem mod och inmön-
strade de raskaste under sin klockares befäl
på spetsen af en udde i Tullgarnsviken. Själf
bivuakerade prosten hos sina gossar. På an-
dra sidan viken posterade han klockarens bror
med några raska bussar. Och nu ska’ ni få
höra, huru finurligt han sedan bar sig åt. Jo,
kan man bara tänka, han samlade ihop en
stor mängd militärhattar och satte dem på
buskarne utmed stranden, så att det från
sjön såg ut, som hade det varit en hel här
af soldater.
»När ryssarne med ett par båtar nalkades
land afskötos några gevärssalvor, som träffade
sitt mål och fällde flere af fienderna. Med
detsamma blåstes i stridslurarne, och signalerna
fortplantades af ekot från klippa till klippa.
Manskapet upphäfde väldiga stridsrop och de
talrika hattarne visade sig på afstånd såsom
lika många krigsmän. Den gången blef rys-
sen lurad. Han tog för gifvet, att han hade
en stor truppstyrka framför sig, och drog sig
tillbaka det fortaste han kunde, och på det
sättet räddades den här trakten På andra
håll däremot —»
Här afbröts berättaren af ett ljudligt rop:
»Nu komma de,» och upp störtade hela ska-
ran för att bugande och nigande, med hurra-
rop och blomsterkastning hälsa kronprinsen
Oscar och hans sköna gemål, kronprinsessan
Josefina, som i första vagnen nalkades grin-
den. Framför dem satt den lilla sexåriga
prinsessan Eugenie. I de följande vagnarne
åkte de unga prinsarne samt damer och her-
rar hörande till uppvaktningen. Kronprins-
paret hälsade vänligt åt alla sidor, grinden
öppnades, och åt den lilla flickan, som så
tåligt behållit sin plats vid densamma, kastar
kronprinsen med träffsäker hand en half
specieriksdaler.
En sådan vacker penning hade det fattiga
barnet aldrig sett förr, och att den verkligen
var hernies hade hon till en början svårt att
fatta, men då modern vid hennes återkomst
till det torftiga hemmet, i den lilla stugan
under kungsgården, sade henne att så var,
utbrast hon: »Mor, då vill jag gömma den
tills jag blir stor, och aldrig, aldrig för-
störa den.»
Under de många sköna sommardagar, som
följde på den vi här skildrat, fick den lilla
flickan mången gång öppna grinden för kron-
prinsen, som ofta ensam ströfvade omkring i
skog och mark och tycktes njuta af den landt-
liga friheten. En dag hände det, att han till-
talade den lilla, som genom sina förståndiga
och frimodiga svar snart tillvann sig hans
synnerliga bevågenhet, så att hon fick till-
låtelse att gå fram till slottet och se på de
furstliga barnens lekar i parken.
Om detta sommarlif på Tullgarn berättade
i en långt senare tid prinsessan Eugenie
följande: »Mina gladaste barndomsminnen an-
knyta sig till somrarne på Tullgarn. Där
fingo vi lägga af åtminstone en del af hof-
tvånget och lefva mera fritt. Prinsarne byggde
fästningar ute i parken, vi lekte krig och in-
togo dem. Jag var då också krigare, än
general, än simpel soldat, och ådagalade lika
mycket mod och tapperhet som någon af brö-
derna. Kanske är det dessa många gosslekar
under min uppväxt, som gjort att jag aldrig
blifvit riktig kvinnlig, » tilläde den milda fur-
stinnan, som i sann kvinnlighet torde haft få
sina likar.
Till följd af den furstliga tillåtelsen stod
lilla Hanna en dag i sin snygga, rena bom-
ullsklädning i parken och betraktade på
afstånd prinsarnes muntra upptåg. Efter en
stund fick^den lilla prinsessan syn på henne
och skyndade genast, med den vänlighet som
1894
hela lifvet var ett så utmärkande drag hos
henne, fram till flickan, fattade henne vid
handen och sade uppmuntrande: »Kom och
sek med oss.» Och den, som icke lät säga
lig detta två gånger, va. det fattiga barnet,
som utan tanke på någonting annat än leken
öfverlämnade sig åt stundens fröjd. Men när
hon denna aftöu kom hem till modern och
omtalade, huru »öfverväldigande roligt» bon
hade haft, tilläde hon med djupt allvar :
»Jag önskar —- ja, jag önskar, att jag en
gång kunde göra den lilla prinsessan någon
glädje!»
Att plocka de vackraste blommor hon kunde
finna och däraf binda små anspråkslösa bu-
ketter åt prinsessan blef därefter lilla Hannas
angelägnaste sysselsättning, och fann hon
några riktigt mogna smultron eller skogshal-
lon, var hon ej sen att bära dem fram till
slottet, där prinsessan oftast egenhändigt tog
emot dem och då gärna underhöll sig en stund
med den språksamma flickan.
Så förgick den lyckligaste sommar i lilla
Hannas lif. Men när hösten kom och träden
började skifta i rödt och gult, såg hon med
tårfylld blick, huru de stora vagnarne från
slottet åter ilade ut genom grinden och lands-
vägen framåt mot den långt, långt därifrån
belägna hufvudstaden. Da var sommaren
slut äfven för Hanna, som i tacksamt minne
dock gömde den sista afskedsnicken af prin-
sessan och sakta upprepade sin gamla önskan :
»Ack, om jag en gång kunde göra den lilla
prinsessan någon glädje!»
Våren stdr för dörren .. .
jCmåren står för dörren ... med sin bukett
EwJ*- af blåa sippor i handen stiger han in i
våra hem, och med uppriktig glädje hälsa vi
den käre gästen. Är någon allas favorit, så
är det väl han, och vi riktigt täfia om att
först få mottaga hans visiter. Hvar helst han
kommer, beredes honom bästa platsen. Oemot-
ståndlig är han verkligen också, den unge man-
nen, och för för hans minsta leende klarna
alla ansikten. En smula bortskämd dessutom,
det är kanske obestridligt, ej minst af damerna
— men det är ju så svårt att neka honom
något.
Hvilket godt hjärta har han dock ej! Gäller
det att gå omkring och mana väl för andra,
för de små, för de olyckliga, för de fattiga
och betryckta, dä är han outtröttlig, och i
bättre händer kan icke ett sådant uppdrag
läggas. Man blir så innerligt glad, bara han
stiger öfver tröskeln, att man sannerligen ej
nänns sluta till hand och hjärta, äfven om han
kommer i litet ’■mått »tiggarärenden». Det
är dock aldrig för sin egen fördel han talar
— det känner man.
I dag har han välvilligt åtagit sig att besöka
våra kära läsarinnor i en sak, som de ofta
förut visat ett varmhjärtadt intresse — nämligen
för våra små fattiga skollofskolonisters räkning.
Och under sådana omständigheter vågar redak-
tionen nära den gladaste förtröstan om resul-
tatet.
Genom frivilliga bidrag från våra läsarin-
nor har, som kändt, under hvardera af d#
senaste somrarna tillfälle beredts för ett tjugu-
tal små fattiga och klena Stockholmsbarn att
efter den långa mörka vinterns skolarbete till-
bringa en glädjefull och stärkande sommar-
sejour i skärgården — en förmån af oskattbar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
