Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 14. 6 april 1894 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1894 I DU N
Hundraåringens runa. Tidigt i lördags
morse afled Barkeryds pastorats äldsta medlem,
Margareta Ahdersdotter på Ingarpsberg. Gamla
Margareta var född i Bästhult af Barkeryds för-
samling den 10 fehruari 1795 af hemmansegare
Anders Johansson och hans hustru. Vid 17 års
ålder ingick Margareta äktenskap med hemmans
égaré Sven Israelsson i Ormaryd. Makarne ha
haft fem barn, af hvilka fyra nu lefva och ha ut-
grenat sig till 5 led med tillsammans 115 med-
lemmar, af hvilka omkring 80 äro i lifvet. Sonen
Sven Magnus, född 1816, flyttade 1836 till Ame-
rika, led skeppsbrott vid framkomsten, men lyc-
kades i utblottadt tillstånd rädda sig i land. Ge-
nom egen energi bröt han sig en bana, är nu en
af Newyorks förnämste bankirer och anses vara
ägare till en efter svenska förhållanden ofantlig
förmögenhet.
I början på 1850-talet gjorde den nu aflidna en
resa till Amerika, hvilken resa med dåtidens pri-
mitiva kommunikationer varade ej mindre än ett
halft år. Hon for på segelfartyg först till New-
york, sedan till Galveston och därifrån efter oxar
till Austin, där sonen bodde. I Amerika uppe-
höll sig Margareta i nära 2 år, hvarefter hon åter-
vände till hemlandet.
Redan tidigt började hon på egen hand tillverka
flossamattor i ytterst smakfulla mönster, för hvilka
hon erhållit pris på fem utställningar inom lan-
det, ja, äfven på världsutställningen i Filadelfia.
Under det Petter Jönsson i Träslända var riks
dagsman, föranstaltade han att hon reste till Stock-
holm, medhafvande sina mattor. Han skaffade
henne audiens hos Carl XIV Johan och drottning
Desideria, hvilka tyckte så väl om mattorna, att
de köpte dem.
Blifven änka år 1871, bodde Margareta mesta-
dels i Lättarp till år 1874, då hennes i Amerika
vistande son Sven Magnus inköpte det vackra sä-
teriet Ingarpsberg i närheten af Nässjö station till
änkesäte åt henne. Nu flyttade den gamla dit,
och äldste sonen Johan blef förvaltare på säteriet
mot skyldighet att väl vårda modern, hvilket upp-
drag han också troget utfört.
Vid sitt frånfälle hade Margareta varit sänglig
gande i något öfver sex år. De sista två åren
har hon varit nästan blind, men haft sina själs-
förmögenheter någorlunda i behåll.
Teater och musik.
Kungl. operan har som senaste repris upptagit
Donizettis komiska opera »Don Pas.quale», hvil-
ken gifves första gången i nästa vecka.
Ett af de mest lockande och värdefulla pro-
gram, som k. operan på länge haft, har på senare
tiden varit de båda operorna »Orfevs» och »På
Sicilien». Det har ock hvarje gång det gifvits
samlat fulla hus.
K. Dramatiska teatern, som nu mer än fyrtio
gånger för fullsatt eller nära fullsatt salong gifvit
det vackra indiska skådespelet »Vasantasena»,
nedlägger detta snart, åtminstone för någon tid.
1 dag fredag gifves för första gången G. af Geijer-
stams 4-akts-skådespel »Högt spel».
Operasångaren Johannes Elmblad gaf i lördags kon-
sert i Musikaliska akademiens stora sal inför en
visserligen ej fulltalig, men dock synnerligt intres-
serad och tacksam publik. Hr E:s eminenta för-
måga som ballad- och romanssångare hafva vi
förut haft tillfälle framhålla, och att densamma
äfven vid detta tillfälle gjorde sig förträffligt gäl-
lande, är det oss ett nöje att kunna konstatera.
Bland de utförda numren torde särskildt förtjäna
att framhållas Schumanns »Röda Hanna», »Skatt
gräfvaren» och »Lejonbruden», Sjögrens »Berg-
manden» samt Löwes »Odins hafsridt» och Mosz-
kowskis »Mädchenaug’, Mädchenmund». Den en-
gelska folkvisan »Three sailorboys» förfelade lika-
ledes ej heller nu att framkalla det Iifligaste bifall. —
Fröken Ek bidrog med några nummer, och fröken
Larson skötte ackompanjemanget, dock väl force-
radt. — Ett särskildt erkännande förtjänar hr
Elmblads fru (Toivo), välbekant för Iduns läse-
krets, för sina förträffliga öfversättningar af tex-
ten till de flesta af sångerna på hennes mans
repertoar.
Konserten i morgon lördag lofvar att varda af
stort intresse. Utom fru Lillian Sanderson kom-
mer på densamma att uppträda pianisten Bern-
hard Stavenhagen, hvilken i utlandet förskaffadt
sig ett aktadt namn som en bland de främsta på
silt instrument. De båda konstnärerna hafva, i
stället för att konkurrera med hvarandra härstä-
des, beslutit att tillsammans uppträda inför vår
publik.
Sångsällskapet 0. D. från Upsala, välkändt från
föregående uppträdanden, gifver konsert härstädes
söndagen den 15 dennes.
-se
"Sanna kvinnor.’’
Två damer af koleriskt slag
I träta råkade en dag
Om något viktigt kan man veta;
Och när de hlifvit duktigt heta,
Så häftigt ut den ena for:
» Jag ville ej i dina skor
För allt i världen vara. »
»Nej, » hörs den andra genast svara,
»Den saken kan man lätt förstå
Utaf det enkla skälet bara,
Att du dem aldrig finge på.»
Snorre.
Æja.
Berättelse af Geory Nordensvan.
(Forts. o. slut.)
Salongen öppnade sina portar ocb det var
jubel oah glädje, förhoppningar, belåtenhet eller
förargelse hos deltagarne och hån eller låtsad
likgiltighet hos dem, som ej fingo vara med.
Edvards aftonstämning från ftirra sommaren
hade fått en hedrande plats på cimaisen och
vann allmänt erkännande som ett gediget och
godt arbete. Men Richert utställde på Indé-
pendenternas exposition, där hans fantasier —
»Syner och drömmar», som de kallades i ka-
talogen — väckte uppseende genom sina våld-
samt häftiga och skärande färgsammanställnin-
gar och genom de förklaringer, han skrif-
vit på ramen, och där hans i affekteradt barns-
lig teknik hållna gatbilder från Paris ådrogo
honom mycken smälek. Man skrattade och
skämtbladen karrikeiade hans taflor, men han
blef åtminstone ej ihjältigen, och de sansade
måste medgifva, att det i alla fall var talang
i galenskapen.
Sista kvällen, Edvard var kvar i Paris,
hade flera af landsmännen samlats för att ön-
ska honom lycklig resa. Norrmannen infann
sig också. Han hade en nyhet att berätta:
Richert hade rest till kusten i sällskap med
Germaine, — ni vet, Germaine, den lilla un-
gen, som för en månad sedan öfvergifvit
honom, för få att lefva »high life» och åka i
Boulognerskogen med en amerikanare bredvid
sig och en negerpojke bak på vagnen. Men
nu hade ungen kommit på bättre tankar, och
så hade herrskapet gifvit sig af för att tvätta
sig i hafvet.
Aja infann sig sent. Att hon föreföll ner-
vös oeh hennes skämt var uppjagadt och konst-
ladt, var numera ingenting nytt, inte heller
var det skarpa, något hånfulla tonfallet ovan-
ligt hos henne. Jag märkte, att Edvard såg
på henne ett par gånger med denna iaktta-
gande blick, som jag ibland lagt märke till hos
111
honom. Det var inte svårt att gissa sig till,
hvad det var han sökte efter i hennes ansikte.
Någon lifligare stämniog blef det inte den
kvällen.
Yi följde Asps i klunga till deras port, men
nu gingo Edvard och Aja ej ett stycke före
083 andra. De skildes, utan att ha fått tala
ut hvad de hade att säga hvarandra.
När vi sagt farväl ät Edvards och hans
hustru, följde jag Aja fram till hennes hörn.
Då jag tog henne i hand till god natt, frå-
gade jag:
»Nå, har ni fått det nu, som ni ville ha
det?»
»Ja,» svarade hon, utan att tveka och såg
mig rätt in i ögonen.
11.
Och nu — sex år efteråt — träffade jag
dem alla tre på den lilla atelierfesten i Stock-
holm, Edvard stillsam och inbunden som förr,
Richert mera tvärsäker än någonsin, nygift och
strålande af belåtenhet, Aja Borgström en smula
grotesk och öfvermogen, men med anspråk pä
att allt fortfarande göra skäl för namnet Mun-
tergöken.
Det har blåst mänga stormar sedan den
där våren i Paris — spårlöst ha ej de sex
åren gått öfver någon af de tre.
Edvard är bosatt i sin halfstora stad, är
samhällets artist, sköter dess konstförening
och styr sin skola. Då han börjat någon
större tafla, omtala stadens båda tidningar i
aktningsfulla ordalag den märkliga händelsen
— vid detta har han nu blifvit så van,
att han numera knappt blir förargad däröfver.
Antingen han vill eller ej, måste han uppbära
sitt rykte som en af stadens notabiliteter.
Om sommaren bor han på landet och må-
lar flitigt ute, lägger upp stora motiv, bredt
och djärft, i starka, mustiga färger. Då kan
han vara glad och uppspelt för en dag eller
tvä, leka med barnen och om aftonen ro ut
på sjön med hela familjen. Men när taflan
är färdig, finner han den ofrisk och ’gjord’.
Den blir likväl omtyckt för det omsorgsfulla
och på samma gång naturtrogna i studiet, den
prisas för sin äkta svenska stämning, och den
säljes för ganska billigt pris till en konstför-
ening eller för ännu billigare till någon pri-
vatman.
Han är likväl en allt för ärlig konstnär för
att det skulle falla honom in att ockra på
sin skicklighet. Han har hemma hos sig flere
målningar, som, om han helt lättvindigt full-
bordade dem, skulle blifva både omtyckta och
lätt säljbara publiktaflor, men det händer ej,
att han släpper ut dem.
När luften i det lilla samhället blir tryc-
kande, gör han en tur till Stockholm, besöker
Konstnärsklubben, träffar yrkesbröder, ser på
hvad som för tillfället finns att se och vänder
så hem till sitt igen med intryck af, att det
han sett eller hört ej burit vitne om någon
större lifaktighet, och att det måtte vara på
andra platser än i Stockholm, man måste söka
den konst, som pekar framåt.
I sin stad anses han vara en älskvärd och
angenäm man. Han är gärna sedd i famil-
jerna och ser gärna sina vänner hos sig. Han
har två barn, och man har intet ondt att säga
om hans äktenskap. Hans hustru är mycket
omtyckt af stadens öfriga fruar, hon är still-
sam och anspråkslös och sprider aldrig ut nå-
got skvaller. Hon är alltid med sin man, då
han vill ha henne med sig, och han tycks
helt och hållet ha öfvervunnit sin gamla lust
Uorsäkringsbol. New-York I Liträntor till 8, 10, 12, 14, 16
o. 18 ber. oå ålder
Tilig. 1 jan. 1893.......kr. 513,064,511
Lifräntefond » 46.216.974
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
