Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 16. 20 april 1894 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
122
IDUN 1894
Tro aldrig dig så vis, att du ej kan få lära
Utaf ett barn, hvad kanske icke själf du vet.
Följ ålderstigens råd, och håll den högt i ära,
Som pä en vilse ban dig icke vandra lät.
Richard Gustafsson.
lar, har varit i verksamhet sedan i hö-
stas samt har tydligen redan vunnit all-
mänhetens och läkarnes förtroende. Ock-
så vill det synas, som om fröken Montin
är i besittning just af de förutsättnin-
gar, som erfordras för en riktig behand-
ling af nervsjuka.
Uthållig och energisk som en äkta
finne, äger hon tillika den alldeles nöd-
vändiga ”förmågan att lugna och behär-
ska de sjuka, att understödja och stärka
deras vilja, så att de lägga band på sig
och icke hejdlöst hängifva sig åt sina
utbrott. T det bekvämt och fint inredda
hemmet vid Grefturegatan, där fröken
Montin biträdes af en finsk »syster», frö-
ken Ada Uggla, och en tjänarepersonal,
hvilken äfven är finsk, åtnjuter för öfrigt
kvarje patient den särskilda behandling,
som är behöflig för hans tillstånd och
som hans läkare ordinerat för lionom.
Häri ingå massage, bad, lämplig diet,
fullständig livila samt, då den sjukes
krafter tillåta det, sysselsättning och om-
vexlande förströelse genom tidningar, böc-
ker m. m.
Verkligt insiktsfull och varmt intresse-
rad, är fröken Montin motståndare till
hvarje slentrianmässig sjukvård. Iaktta-
gande och pröfvande följer hon med va-
ket öga och varmt hjärta hvarje särskildt
fall. och hennes rika erfarenhet just på
nervsjukdomarnes område, hennes lugn
och hennes tåliga energi göra henne till
en ytterst värdefull hjälparinna i striden
mot nervositeten och hysterien.
G. P.
Mîtt gamla täeke.
(Tillägnas Handarbetets vänner.)
ÇTag har ett stjärnetäcke, ett arf från mormors
mor»
Som väfde det med konsterfarna händer.
Ifrån det jag var liten, och till dess jag blef stor,
Mig tjusade dess purpurklara ränder.
Se’n kom jag ut i världen, ej täcket se jag fick,
Ty långt från barndomshemmet min lefnadsbana
gick,
Men jag fick löfte om att ärfva täcket.
När se’n jag såg det åter, jag blifvit gammal re’n,
Min glädjes och min lyckas hem var öde,
Föräldrahemmet upplöst, och syskonkretsen se’n —
Ack, utom jag, »de voro alla döde».
Men stjärnetäcket hade ej bleknat minsta grand,
Jag höll mot det min panna, jag strök det med
min hand,
Liksom om det haft lif och kunnat tala.
Det var som om en saga jag börjat’ bläddra i,
Om längesedan svunna, glada tider
Af oskuld och af renhet, den lifvets poesi,
Som ej blir realistisk, hur det lider.
Det täcket hvarje högtid jag förr i hemmet såg,
Det då, men aldrig annars, på bästa sängen låg,
Och söndag blir det ännu, när jag ser det.
Förunderligt! Dess färger ha icke bleknat än,
Fast här och där det nötts i bägge kanter.
Min ungdoms minnesteckning, i täcket har jag den,
Om gångna vänner, kära anförvanter,
Om ängens friska blommor, om sommarhimmel
blå,
Om storken uppå taket, om väldig Helge å
Jag läser i mitt gamla ärfda täcke.
Flammarions världar stråla af idel ögonglans,
Men sådant sken ej lockar alls mitt sinne.
Men ser jag bort mot täcket från solsystemers
dans,
Upprullas vintergatan i mitt minne.
Jag står på snön och lyssnar till furuskogens sus,
Och alla hemmets ögon, de sända mot mig ljus,
När med en själfgjord sång jag kommer åter.
Och när jag ofta känner, att ingen enda själ
Förstår mig mer i denna kalla världen,
Och finner det så sällsamt — ty jag har glöd
likväl,
Om än hvar gnista slocknar ut på härden —
Då lägger jag mitt täcke uppå min bästa stol
Och blickar på dess stjärnor, då får jag genast
sol,
Då lysa mot mig sommargröna tufvor.
Förunderliga hjärta, som i en gammal klut
Har sammanfattat allt, hvad lifvet gaf dig,
Du är dock starkt och mäktigt, och när du klap-
pat ut,
Det niåste ändå varda något af dig.
Hvar stjärna i mitt täcke skall tagas upp på nytt,
Den gamla äkta färgen, som icke skiftning bytt,
Skall purpras om, när du har fallit samman.
Anna A.
Ordets ansvar.
I
lFör något år sedan, voro vi i tillfälle att
|r läsa några högst beaktausvärda tankar af
Topelius öfver — »det tryckta ordets ansvar».
Att dessa slagit rot hos mer än en tän-
kande människa, betvifla vi icke. Däremot
tveka vi icke att påstå, det få af oss någon-
sin ägnat en tanke åt ett annat ansvar, lika
omätligt, och hvilket vi alla dagligen sorg-
löst ådraga oss, vi mena — det talade ordets
ansvar.
Båda äro bröder, det tryckta och det talade
ordet, men det förra måste genomgå många
procedurer, innan det födes, och är därför
tyngre på foten ; det senare — stundens
barn — träder omedelbart ut i världen, i
samma ögonblick det halkar öfver våra läp-
par. Det tryckta ordet har en lång väg,
innan det från hjärnan med handens och
pennans hjälp öfverflyttas på papperet. Står
det där, så kan det ännu, innan det kommer
på tryck, af författaren ändras, uttrycket kan
mildras, filas och poleras i det oändliga, så
att den ursprungligen kanske kärfva tanken,
då den slutligen framträder i de svarta ty-
perna, ter sig helt mild och skonsam. Då vi
tala däremot, gifva vi oss icke tid att välja
våra uttryck, vi låta ordströmmen hejdlöst
välla fram öfver våra läppar, och först efteråt
tänka vi: kanske jag ej borde hafva sagt det
eller det ? Men då är det för sent, det sagda
kan ej tagas tillbaka, ty ordet är bevingadt.
Tag ett af maskrosens fröhus, blås därpå
— och se sedan, om du förmår fånga de små
fjäderlätta dunen, som sprida sig för vinden.
Likt ett dylikt frö flyger det lätta lilla ordet
genom rymden, påträffar där andra flyktiga
partiklar, som haka sig fast därvid, förstora
och förvandla det, och det slår ofta ner, där
du minst skulle önska det, där du har svå-
rast för att utrota ogräset. Hastigt griper
det omkring sig, och du kan näppeligen i den
frodiga plantan med de djupgående rötterna
igenkänna det obetydliga frökorn du själf ut-
sått. Träffande säger också skalden om för-
talet, det giftiga, snabbgående förtalets till-
växt under dess vandring från mun till mun:
»Der Schneeball und das böse Wort,
Sie wachsen wie sie rollen fort,
Ein Handvoll wirf zur Thür hinaus —
Ein Berg wird’s vor des Nachbars Haus!»
Man låter ett ord undfalla sig, ett löst
antagande, en obestämd förmodan eller kan-
ske den lättaste lilla antydning, mindre för-
delaktig om en person. Det behöfs ej mer.
Strax rulla dessa små »snökorn » vidare, bilda
sig till en snöboll, växa och växa under sin
framfart, och snart är »berget» färdigt.
Det lärer knappast finnas en mera slående
illustration till denna sanning än H. C.
Andersens lilla snillrika berättelse: »Det er
ganske vist!» Vi skulle vilja tillråda enhvar,
som ännu ej gjort dess bekantskap, att läsa
denna humoristiska bit, hvari alla »sladdrande»
tungor så skarpt gisslas. Alltför ofta göres
i verkliga lifvet, såsom i den ifrågavarande
sagan, en kamel af en mygga eller —- »fem
höns af en liten fjäder!»
Ja, livem anar väl eller förmår följa alla
förtalets olyckliga följder? Och likväl trifves
det så väl i alla kretsar; och likväl bedrifves
det så framgångsrikt af de mildaste kvinnor,
hvilka älskligt småleende ej sky att låna sina
läppar däråt.
Hvarför göra de det? Är det för att förse
en tynande konversation med nya ämnen?
I så fall, hvilket fattigdomsbevis, om det ej
kan ske på annat sätt än genom att indraga
nästans lif, hans görande och låtande, till ett
bedömande hvilket, då vi ej känna hans in-
nersta bevekelsegrunder, icke kan blifva annat
än orättvist och därför — klandervärdt. Vore
det då icke tusen gånger bättre att låta sam-
talet dö ut än tillgripa dylika utvägar?
Visserligen är tala silfver, men låt oss ej
förglömma att — » tiga är guld/»
Det hjälper icke att vi börja vårt anförande
med t. ex. dessa eller liknande uttryck : »Inte
för att jag vill säga något ondt om någon
människa — men det säges ju allmänt —»
eller: »Folk äro ju alltid så elaka, att man
icke vet hvad man skall tro, men det påstås
verkligen att . . .» eller: »Vare det långt
ifrån mig, att vilja intyga sanningen af detta,
men så och så har jag hört sägas ...» etc.
Dylika inledningar äro endast att jämföra
med Pilati offentliga handtvagning. Vi er-
känna härmed visserligen tydligt nog det
orätta i vårt förehafvande — vi erkänna
tyngden af ordets ansvar — men tro vi oss
på så sätt kunna rentvå oss själfva från dess
följder, bedraga vi oss storligen.
Men, invänder någon, om jag specielt vet,
att hvad jag berättar är sant — om jag har
det ur alldeles tillförlitlig källa. Än sedan?
Hvarför skulle just du vilja bidraga till att
utsprida det elaka ryktet, som snarare borde
nedtystas? Skulle du önska att någon bevi-
sade dig samma tjänst.
»Säg ingenting ondt om en människa,»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
