Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 16. 20 april 1894 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1894 I D U N 123
yttrar den djupsinnige Lavater, »om du ej
med visshet vet att det är sant; och om du
vet att det är sant, sä fråga dig själf:
livarför säger jag det ? »
Det gifves ju helt visst tillfällen, då san-
ningen bör och skall utsägas, men de torde
vara få och lätt räknade. Hur många be-
ställsamma yttranden skulle däremot ej hejdas,
om vi ville taga ofvanstående visa ord till
vårt rättesnöre.
Men de pratsjuke gifva sig icke tid där-
till, de låta tungan löpa af med sig så fort,
att tanken ej mäktar följa med. Hur ofta
fällas ej då obetänksamma ord, kanske till
och med på skämt och visst icke i någon
ond afsikt, hvilka likväl genom sin elaka
klang icke förfela att anstifta mycket ondt i
en hel värld — hjärtats lilla värld. Icke
minst sker detta genom skämtet, just därför
att skämtet på andras bekostnad tyvärr er-
bjuder det tacksammaste fältet. Hur mån-
gen sorglös ungdom söker ej på denna väg
upphöja sig själf till kvickhufvud, genom att
till sällskapets förnöjelse förlöjliga andra per-
soner? Kanhända vänder han de uddiga
kvickheterna till och med mot något närva-
rande löjligt föremål, som till det yttre obe-
rörd själf skrattar med, ehuru i själfva ver-
ket blott för att dölja den inre smärta de
elaka orden förorsaka. Ett »godt skämt»,
som man säger, är ju i sig själf så långt
ifrån att vara fördömligt, som det fastmer
kryddar talet och verkar uppfriskande på
sinnet, men det är en ytterst svår konst, som
ej är allom gifven, att handskas måttligt
därmed, så att det ej urartar till kärlekslösa
elakheter, kvilka uppväcka bitterhet och för-
akt hos den som trätfas däraf. Det erford-
ras stor människokännedom för att veta, hur
långt gycklet bör drifvas, — orden skola här
mer än någonsin vägas med guldvikt, — el-
jes blir det ett farligt sätt att leka med
ordets ansvar.
Kan redan det flyktiga, tanklösa skämtet
— »fåfänga, tomma, förflugna» ord — komma
åstad så mycket ondt, som ej anas, hur myc-
ket mer då de kalla, bårda bittra ord, vi så
ofta med full afsikt uttala. Ord, hänsynslöst
framkastade, i stunder af öfverilning, vrede,
dåligt lynne; kanske ångrade i samma stund
de gå öfver läpparne och dock — lika för-
dömliga. Ty sitter icke deras hulling djupt
i dens hjärta, som oförtjänt varit målet för
det sårande eller taktlösa yttrandet? Ack,
hjärtat är ju ett så ömt och känsligt ting,
det behöfs så litet för att komma det att
blöda, och likt sensitivan sluter det sig ha-
stigt vid hvarje omild beröring. Hur skall
det ej pinas, då vi låta våra ord gång på
gång stinga det likt tusen hvassa nålstyng.
Med ord svärta vi våra medmänniskors goda
namn och rykte, med taktlösa, grymma ord
och dåligt gyckel såra och bedröfva vi mån-
get känsligt sinne, mången oskyldig själ, med
hala ord och smicker bedraga vi lättrogna,
med hårda, grofva ord utså vi bitterhet i
människornas hjärtan. Hafva vi rättighet
till allt detta?
Nej, svarar en vis man: »Man har icke
större rätt att säga en ohöflighet än att begå
en sådan; man har icke mer rätt att säga
en person grofheter än att slå honom i an-
siktet.» — Nej, vi hafva icke rättighet där-
till, och vi borde aldrig tillåta våra ord att,
om också blott för en dag, en timme, en
minut, fördystra tillvaron för någon enda
mänsklig varelse. Vi borde i sanning med
lika stor vaksamhet aktgifva på de ord vi
tala som på dem vi nedskrifva. Ty visser-
ligen går det ju så lätt för sig att »taga
tillbaka» hvad man sagt, att göra ursäkter
därför, ja, att med stöd däraf att man icke
gifvit »svart på hvitt» helt och hållet frän-
känna sig sina egna ord. Men de stå må-
hända redan för hela lifl tiden inristade i en
medmänniskas känsliga sinne, och deras an-
svar kan man icke frånkänna sig.
»En dag,» heter det, »skola människorna göra
räkenskap för hvart och ett fåfängt ord som
de tala.» Är ej detta en tanke som borde
väcka oss tiil besinning som —- om vi för-
mådde fatta den i hela dess vidd — visser-
ligen borde förfära oss?
Tänkom oss istånd att kunna öfverblicka
alla de tusentals ord vi yttrat under ett enda
år blott och därjämte alla deras följder.
Säkert skulle vi häpna och af blygsel dölja
våra ansikten. Hvad skola vi då ej göra
inför en hel lifstids armé af ord, hvilka i
slutna kolonner en gång skola rycka fram
såsom våra åklagare?
Vi hafva här endast kunnat lämna några
allmänna antydningar i vårt ämne, men vårt
hopp är, att de skola finna sin vidare til-
lämpning i en eller annan läsares hjärta.
Sant är, att vi aldrig härnere kunna uppnå
fullkomlighet i vårt tal, men hvad vi alla
kunna det är: hvar i sin mån med allvar
sträfva efter det målets uppnående.
— » den. »
Bismarck om kvinnorna.
F
irst Bismarck fyllde den 1 dennes 79 år
och har i anledning däraf varit föremål
för minga hyllningar. Bl. a. mottog han en
deputation af damer, hvilken öfverlämnade en
lyckönskningsadress, undertecknad af mer än
100,000 tyska kvinnor. Till svar på de ord,
hvarmed en af damerna öfverlämnade adressen,
höll Bismarck ett tal, hvari han uttalade sig
om kvinnornas ställning till politiken. Bis-
marck yttrade härvid bland annat följande
märkliga ord:
Hvad som trängt in till kvinnans husliga sfer, det
sitter fast, mycket fastare än männens omdöme, som
bildas under det offentliga lifvets politiska strider
och växlar med partiställningen, det är, vill jag sä-
ga, behållningen af hela det politiska arbetet, som
intränger i det husliga lifvet; det öfvergår till bar-
nen, är varaktigt, och äfven om fara hotar, kvarstår
det.
Har den tyska rikstanken en gång vunnit erkän-
nande af de tyska kvinnorna, då är den omöjlig att
förstöra och skall förblifva det; jag ser i den tyska
moderns och hustruns husliga tradition en fastare
garanti för vår politiska framtid än någon af våra
fästningsbastioner.
Den öfvertygelse, som en gång inträngt i famil-
jen, fasthålla kvinnorna stadigare än fästningar och
vapen, och om vi någonsin drabbas af den olyckan
att föra ett olyckligt krig, att förlora bataljer eller
oskickligt regeras, så skall den omständigheten, att
tron på vår politiska enhet inträngt ända in i kvin-
nogemaken ständigt åter sammanföra oss, och i af-
görandets ögonblick skall det visa sig, att i det evigt
kvinnligas elementära bjärterörelse ligger en starkare
makt än i de sönderdelande syror, som våra man-
liga partier frambringa.
Mitt förtroende till framtiden beror på den ställ-
ning, den tyska kvinnan intagit. En kvinnas öfver
tygelse är icke så underkastad förändringar, den upp
står långsamt, men har den en gång uppstått, så är
den mindre lätt att skaka. Yi äro ett folk af brö-
der och systrar, och systrarna äro ibland mer att
lita på än bröderna, i politiken såväl som i piivat-
lifvet.
Under snön.
Skiss för Idun af Sophie Linge.
ffljjfter en blid och slaskig vinter hade ändt-
ligen februari månad kommit med snö
och kyla, till glädje för de flesta invä-
narne i den lilla landsortsstaden, synnerligast
för ungdomen, som hela vintern fått försaka
nöjet att åka skridsko och ännu mindre haft
utsikt att få vara med om ett enda slädparti
med ty åtföljande brylå vid vändpunkten och
en liten festlig kollation efteråt på aftonen.
Nu låg den lilla staden inpudrad 3om en gam-
mal kokett, och röken ur de sotiga skorste-
narne steg i muntra spiraler upp mot den
klara skyn.
Borgmästarens bäfverpäls, som utgjorde hela
stadens stolthet, men förut varit rent »omöj-
lig», visade sig åter på gatorna och »konsul-
innan» behöfde ej längre pusta i sin dyrbara
pälskappa, där hon ståtligt skred fram efter
hufvudgatan och lockade fram en mängd ny-
fikna ansikten bakom de klara fönsterrutorna.
»Såg du konsulinnan, Anne-Marie? Nu
ska hon ut till grafven igen och sannerli-
gen bär hon inte på en krans i dag ock-
så, och senast i lördags lade hon dit den
förra. Ja, när man har råd så . . .»
Anne-Marie, som var sysselsatt med att
»sätta upp» sin mammas négligé, tappade alla
de nystärkta tyllremsorna på golfvet och tram-
pade på dem i brådskan att komma fram till
fönstret.
»Anne-Marie, då! Du förstör ju rakt hela
stassen. Det mätte väl inte vara något så
märkvärdigt att se, så att du alldeles ska
tappa hufvudet för det. »
Och fru Grankvist, som nu själf fått se så
mycket hon ville, släppte ner jalusien midt för
Anne-Maries näsa.
Men konsulinnan gick gatan framåt, väl in-
svept i sin varma kappa, och stannade först
vid grindarne till kyrkogården. Där dröjde
hon ett ögonblick och kastade en spanande
blick rundt omkring sig. Snön låg glänsande
hvit öfver grafvarne, och guldkorset på grafkoret
aftecknades skarpt mot den blå himlen. Så
långt ögat kunde nå syntes ej en lefvande va-
relse till. Här var frid, frid!
Ja, låge hon också, så visst, under det
hvita bårtäcket! Hon, den rika, afundade
köpmansfrun! Hou, med sin tomhet i hjärtat
och sitt guld på kistbotten. Med sina mörka,
sorgsna tankar.
Men skulle hon vilja det — just nu. Var
hon nu redo därför? Kanske ej, men hon
hade ju ingen och intet att lefva för.
Därborta under hänggranarna hade man myl-
lat ned allt hvad hon hade kärast. Först de
båda tvillingflickorna, sedan mannen och till
sist sonen, han som skulle hölja den gamla
välkända firmans namn med ny glans och för-
dubbla slutsiffrorna i slutkontot. Nu låg han
också där — en handfull mull.
Men hon hade ju dock så många förtroende-
värf att sköta. Hon var ordförande i frun-
timmersföreningen, ledamot af skolstyrelsen,
hon hade tagit initiativet till inrättandet af
ett barnhem där i staden och gifvit en vacker
grundplåt därtill. Hon rådfrågades äfven i en
mängd allmänna angelägenheter och hennes råd
voro värda guld. Overksam var hon ej, men
hon förblef kall och resonnerande vid allt
detta — hjärtat hade ingenting därmed att
göra.
»Hu, hvad jag fryser,» sade hon tyst för
sig själf och drog kappan tätare omkring sig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
