Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 18. 4 maj 1894 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I äktenskapet befaller mannen — och kvinnans vilja sker.
./. Hammer.
t*******’**#*****’***#**#*********#**************’*****’***********#**’********************"******
dåvarande befolkning, föllo nämligen offer för
detsamma, och i de fattiges hem, arma på
allt utom på barn, ropade på mer än ett ställe
fyra, fem sådana förgäfves sin far och mor. —
Samfälda antalet af dessa värnlösa små uppgick
till bortåt etthundra, kanske talet fullt.
För att fylla de mest trängande behofven
för dessa, föranstaltade man genast om en in-
samling. Flere af stadens fruntimmer i de
högre klasserna fttogo sig det svåra uppdraget
och gingo i flere veckor som verkliga barmher-
tighetssystrar från dörr till dörr, med tacksam-
het emottagande den minsta skärf för fyllande
af de mest påträngande behofven. Detta ädla
sträfvande kröntes med framgång, och intäkten
blef ej obetydlig, men ännu stod ett ouppfyldt,
och detta det mest svårfyllda : ett hem felades
de föräldralösa. Samhällets beslutande män
stodo handfallne; stadens tillgångar voro, till
följd af den nyss öfvergångna sjukdomen, hårdt
anlitade, och den enskilda offervilligheten, så
nyss anlitad, kunde man ej ånyo påräkna. Hvad
kunde göras? Denna fråga ställde man till sig
själf och andra, utan att få den besvarad.
I denna stund af verklig nöd hördes emellertid
ett beslutsamt: »Jag bygger huset! Ge mig
blott plats att bygga på ! » — Den som gaf
detta löfte, var en kvinna af folket. Hon
och hennes man, ett tarfligt hemmansegarefolk,
förut bosatt några mil från Linköping, hade ej
långt förut dit inflyttat. Christina Larsson
hette hon och heter hon, ty hon lefver än
och är utan gensägelse för närvarande Linkö-
kings märkligaste kvinna. Ingen har nämligen,
ens närmelsevis, af egna tillgångar, med så
mycken möda och med så stora uppoffringar,
gifvit så mycket för stadens fattiga som hon,
hvars bild lägger en ny länk till Tduns kvinno-
galleri. I dag, då hon vet sig skola presen-
teras för en så fin publik som tidningens, har
gumman klädt sig till stass, men till »promenad-
dräkten» hör än i dag för gamla »moster»
den hederliga liufvudduken.
Huru hon först kom på tanken att öppna
en asyl för »kolerabarnen», som dessa i många
år med ett gemensamt namn kallades, och huru
hon fyllde sitt löfte, må hon själf berätta.
»Jag satt en afton med några andra af
mina gelikar,» började hon. »Det var i medlet
eller början af november, strax efter att kole-
ran upphört. Vi hade nämligen kommit öfver-
ens att samlas ett par gånger i veckan för att
få ihop litet kläder till de föräldralösa barnen. —
Vår lilla förening sammanträdde än hos den
ene än hos den andre af medlemmarne, men
för det mesta här — min man lefde ännu —
och den aftonen stod turen hos oss. Härunder
talades naturligtvis ej om annat än »kolerabar-
nen», hvilka smutsiga, utsvultna, okynniga och
utan tillsyn sprungo omkring på gatorna. Här-
under gaf det ena ordet det andra, och till
sist lofvade min man och jag, att vi skulle
taga oss an några af de mest värnlösa och
för dem öppna ett hem här i gården —.
Beslutet sattes genast i verket, och veckan
därefter emottogos fyra stycken i den »lilla
byggningen». Så gick vintern, men härunder
funno vi, att något mera måste göras, och
så beslöto vi en utvidgning af hemmet. Föl-
jande vår uppfördes sålunda första byggnin-
gen i det nuvarande flickhemmet. — Till
byggnadsplan anvisades den af domprosten
Laurenius skänkta tomten, hvilken han gifvit
staden med uttalad önskan, att den en gång
skulle användas för just detta ändamål.
Här satt jag nu ensam — min man hade
dött — i nära aderton år med mina sex flickor
omkring mig, ty härtill steg antalet genast, så
godt som uteslutande hänvisade till mina egna
tillgångar, hvilka bestodo i de små hyrorna
och afkastningen af trädgården, ty af staden
fick jag litet, ja, så godt som intet, då man
ej kunde förmå sig att betala mer än fyra,
högst fem kronor i månaden för hvarje barn
och icke en gäng det för alla, utan nödgades
jag draga fram flere helt och hållet afgiftsfritt.
Från sundbergska stiftelsen erhölls ej ett
öre. Under sådana förhållanden måste jag
naturligtvis inskränka utgifterna till det allra
nödvändigaste: födan var i hög’ grad tarflig,
kläderna likaså. Villkoren för fordringarna på
ett ordnadt fliekhem kunde jag sålunda, äfven
i dessa afseenden, ej uppfylla, men »jag drog
fram dem» och vackert så under dessa många
år, och när jag nu ser tillbaka på denna tid,
är det mig fast obegripligt, huru det kunde
gå så pass det gick.
Trött och utsliten och dessutom väl inseende,
att det fordrades en annan hand än min att
sköta ett fliekhem med de anspråk allmän-
heten har rättighet att ställa på ett sådant,
lämnade jag för åtta år sen barnen ifrån mig,
och de ha, gudskelof, kommit i kraftigare och
mera passande händer än mina, om också ej
i mera välmenta. Det af mig och min man
uppförda huset sålde jag då till det nya barn-
hemmet. »
Detta var ungefärliga innehållet af den
märkliga gummans berättelse. I denna låg
intet skrytsamt, snarare något försynt och blyg-
samt, hon hade endast varit verktyget; det
var »vår Herre, som drifvit verket».
För ’det fattiga barnhemmet, som under så
många år kämpat under svåraste omständig-
heter, skulle emellertid en annan tid uppgå.
En morgon vaknade det nämligen vid under-
rättelsen, att det blifvit arftagare till bortåt
en fjärdedels million. Historien om detta arf
har äfven sin pikanta sida.
I Linköping lefde för omkring trettio år
tillbaka en borgersman, som hette Sundberg.
Det var på den tiden, då garfvaryrket var en
verklig guldgrufva, och denne, som dref detta
med kraft och insikt samt dessutom förstått
innebörden af den gamla hushållsregeln : »spara
på shillingen, så gömmer riksdalern sig själf»,
lämnade vid sin död en ej obetydlig förmögen-
het efter sig. Hustrun satt i orubbadt bo,
och denna, som dels af vana och dels spar-
samhetsbegär förde ett högst indraget lif, ökade
jämnt på det af mannen hopskrapade kapitalet,
om hvars storhet få Linköpingsbor, och minst
hon själf, hade annat än ett dunkelt begrepp.
Så gingo några år, men när gumman af vissa
tecken började förstå, att det led emot slutet,
och att hon snart skulle få gå och söka upp
sin gubbe, anmodades en af stadens rådmän *,
hvilken allt ifrån den tid, då mannen tyckte,
»att det varit något att taga vara på», skött
dennes peuningeaffärer och därmed fortfarit,
att infinna sig hos henne för uppsättandet af
* Hans namn var C. J. Lönnberg. Hans namn
bör skrifvas med guld i Linköpings historia.
hennes sista vilja. Denne lydde kallelsen och
infann sig på en utsatt dag. Gumman upp-
räknade, till att börja med, ett par aflägsna
släktingar, som skulle ihågkommas med några
mindre summor, rena obetydligheter, men här-
med var det slut mod detaljeringen, utan tog
hon saken mycket summariskt: »di andre
smuler’a kan häradshöfdingen gärna ta’ för
sina månge besvära», hette det. »Smulorna»
handlade om bortåt tvåhundratrettio tusen kro-
nor. Härom hade den samvetsgranne förtroende-
mannen säkerligen upplyst henne, men hvartill
tjänade det? För henne hade detta stora tal
nog samma innebörd, som då man säger någon,
att det från vår planet är 20 millioner mil
till solen.
* Huru mycket som är sant af denna historia,
lämnas nu därhän ; det säkra är att den på
sin tid var i hvars mans mun, och att den
än i dag är trodd af mången. Allt nog —
om anbudet verkligen gjorts, skulle det ändock
ej mottagits af förtroendemannen, utan upp-
manade denne i stället den rika gumman att
låta »di andre smuler’a» komma samhället till
godo och vände därvid hennes tankar på sta-
dens fliekhem, hvilket, som han visste, käm-
pade med stora svårigheter.
Dettas tillvaro ville han emellertid se för
all framtid betryggad, dock under en verklig
organisation och ett kontrolleradt föreståndur-
skap. Gumman lyssnade till uppmaningen, och
donationen gjordes i det angifna syftet, men
man ansåg emellertid, att denna ej genast borde
komma barnhemmet till godo, utan ville man
låta summan förblifva orörd, tills denna kunnat
växa till ett visst belopp. Så har skett, och
snart skall den ha stigit till en half million.
Under sådana förhållanden kommer i en ej
allt för aflägsen framtid största bekymret att
bli, ej hvarifrån man skall få medel att upp-
fostra samhällets mest vanlottade barn, utan
hvar man skall göra utaf det öfverskott, som
ej kan användas för det ändamål, som testa-
mentet noggrant bestämmer.
* *
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
