Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 18. 4 maj 1894 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
181)4 I D U N 139
deras stads första barnhem och pä sä sätt satte
saken i gâng; de lia glömt, att det var hennes
menniskokärlek och ihärdighet, som i så många
år höll den nya inrättningen vid lif; de ha
glömt, att det var hon och hennes lifsgärning,
som i ett viktigt ögonblick förde tankarne på
barnhemmet, hvarigenom den stora donationen
kom detta till godo, då den, under motsatta
förhållanden, lika väl kunnat komma att an-
vändas för något annat ändamål. Hon är glömd
af en otacksam eftervärld — dock nej :
»Om hundra är — siigs dot — att allting är glömdt,
som händer och sker här i världen.
Oen skalken, som sagt det, bedrar sig fördömdt:
han räkning gjort upp utan värden.
Oet frö, som i tidens små fåror du sår,
om ros eller törne det blifver,
se till! Ty kanhända om hundrade år,
att hundrade kornet det gifver.»
Ja väl: t godi som ondt, och gamla »mosters»
säde, det var godt, därför skall det ock bära
frukt i välsignelse, hundrade och tusendefaldt,
om ock den ringa hand, som en gång utkastade
det, blir glömd.
Johannes Sundblad.
och jag har dig ju, älskade, säg mig, till hvar-
enda din hjärterot,
en kärleksstorm som denna ej kunde du stå
emot?»
»Ack, till det ja du mig svarar jag inga
vittnen har,
ej någon i vinternatten mig ser i min seger-
char —
jag vill draga upp gardinen, att evigheten där
med tusen stjärneögon må se,huru sail jag år.»
R.
Den moderna kvinnodräkten
— ett hinder för själfständighet.
Föredrag hållet å Dräktreformförenin-
gens sammanträde den 20 april
af fru Maria Bolin.
Till min husfru.
/r\ch ännu öfcer den gråa och ledsamma
C7 kodex jag salt,
det kändes kgligt omkring mig, och redan
det blifvit natt;
dår ute rådde december och nordan slog
drill på drill,
och det] gamla husets knutar liksom gikt-
sjukt knakade till.
Då tassade det i salen och dörren gick sakta
opp.
»Hvem är det? Du sjålf nu hos mig, du
forna flyktiga hopp,
min långa längtans flicka, som nu till maka
jag har,
och magisk år du, du ljufva, i din snöhvita
peignoir. »
Och in med henne i rummet af minnen trådde
en här:
en blomstrande sommar, en skog och en sling-
rande gångstig dår,
en granomskuggad dalgång med dallrande
ekons svar,
en sjö, som på ensliga böljor en enda far-
kost bar.
Jag vet ej hur; men det kändes som nu blef
vår vigselstund,
som nu först för evigheten vi slöto ett för-
bund;
du satte dig hos mig på soffan, och i nya
flämtande ord
jag talade om att ingen som du blef älskad
på jord.
»Ja, jag älskar dig med en kärlek, både snö-
hvit och purpurröd,
med mitt hjärtas vekaste fibrer och med
all blodets glöd;
(Forts. o. slut fr. föreg. n:r.)
B
fter att hafva talat om sådant, hvilket
jag anser det är för mycket af i kvinno-
dräkten (för mycket snörlif, för mycket till-
krånglade kappor, för mycket af längd pä
kjolar), vill jag nu komma till det som
synes mig vara för litet af. Jag påstår dä
först, att en del kvinnor bar för litet pä
sig för att kunna vara själfständiga. Huru
mänga kvinnor är det ej, som genom att kläda
sig i urringade klädniugar lagt grunden till
framtida beroende af andras hjälp. En ung
flicka far pä en bal dekolleterad — pä en
bal sade jag, nej pä en mängd baler: hon
förkyler sig kanske, ådrager sig sjukdom och
kan bli ur stånd att genom eget arbete sörja
för sin utkomst, och sä har hon pä sätt och
vis förlorat sin själfständighet. Pä finska
kvinnosaksförbundet »Unionens» sammankomst
i Helsingfors höll en fru Heikel ett skarpt
föredrag mot de urringade klädningarna, genom
hvilket mod kvinnorna blott göra sig förakt-
liga, sade hon. Hon påpekade att, om vi
vilja reformera samhället, sä måste vi väl
börja med att reformera oss själfva; först när
männen upphört att skratta ät oss, skola vi
med allvar kunna deltaga i männens arbete.
I min ungdom var jag en gäng tvungen
att bära en läghalsad klädning, fasligt mo-
dest och anständig i jämförelse med hvad
som brukas i hufvudstaden; men jag bekän-
ner, att jag skämdes och kände mig rätt
olycklig. Genom denna min erfarenhet har
jag kommit att reflektera öfver, huru vi genom
att underkasta oss ett oblygt mod göra våld
pä en af naturens bästa maningar, den till
blygsamhet: — i och med detsamma ha vi
tystat ner en samvetets röst och gifvit oss in
på en orätt väg — vi ha blifvit osanna till
vår karaktär, vi ha blifvit vacklande, osjälf-
ständiga.
Det andra, hvaraf vi ha för litet i vår
klädedräkt, är fickor. Om vi göra besök pä
en första klass klädsömmerskas atelier, sä
träffa vi kanske just pä ett fruntimmer med
ansatser till själfständighet, som profvar en
klädning. Ack, säger hon, jag ville sä gärna
ha det sä stäldt med den här klädningen, att
jag kunde bära på mig, utom iiäsduken, min
portemonnä, mina nycklar, annotationsbok, en
penna och en fick-kam. »Ja,» svarar artist-
sömmerskan, »vi skola göra en stor ficka bak
— det ser sä karlavulet ut med de där syn-
liga fickorna fram pä kjolen.» Naturligtvis
finner sig den unga damen i sömmerskans
oomkullrunkeliga domslut; meu då hon fått
pä sig sin nya klädning, får hon till följd af
sin undfallenhet det ena obehaget efter det
andra; hon stoppar alla sina små nödväudig-
hetssaker i sin tunnsäck till ficka och ger sig
af ut. Sä måste hon begagna sin näsduk,
och när hon drar upp den, så följer porte-
monnän oförmärkt med och tappas bort; om
hon lyckas fä ha kvar sin kam, sä är det
då säkert, att den är sönderbruten i flere
bitar, dä hon skall bruka den, ty hon har
ju suttit på fickan, i hvilken kammen läg till-
sammans med de andra småsakerna. Vill
det sig riktigt illa, så har hon, dä hon skulle
stoppa sin annotationsbok i fickan, i stället
stoppat den i öppningen på kjolen, som är
strax bredvid fickan, och så har hon förlorat,
den och på samma gäng en mängd anteck-
ningar, som hon behöfde för sin sysselsätt-
ning. Jag tycker mig se, hur förbryllad till
exempel en lärarinna skulle vara, om hon
förlorat sin anteckningsbok, i hvilken hon satt
upp för sig gängen af den lektioD, på hvil-
ken kanske hennes framgång beror, och hon
måste, helt och hållet litande på sitt minne,
hälla lektionen, åbörd möjligen af en inspek-
tor. Jag är säker om, att ifall det var hon
som stoppade sin annotationsbok galet, skall
hon ge mig rätt i att bristen pä fickor är en
af orsakerna till vår osjälfständighet.
Och sä ännu några ord om fickorna: huru
mänga gånger har jag ej sett i tidningarna
denna annons: ett dam-eylinderur borttappades
då och dä, torde återlämnas där och där,
vedergällning utlofvas och sä vidare. Det
ligger i öppen dag, att orsaken till dessa
mänga borttappade damur är den, att damerna
ej bry sig om att ha en ordentlig klockficka;
de sticka in sin klocka i skärpet, innanför
knappraden i klädningslifvet eller, hvad värst
af allt är, fästa den vid lifvet med en nål.
Sömmerskor vilja rakt ej sy klockfickor, det
vet jag af erfarenhet; men sä gör det dä själf,
du lilla förståndiga kvinna, som kämpar för
en plats i lifvet, där du kan förtjäna ditt
bröd! Hela detta system af osäkerhet och
hjälplöshet måste du bidraga till att fä bort,
om du skall kunna tänka dig eD ljusare
framtid för kvinnan, om du skall kunna tänka
dig henne fullt själfständig och fri.
Till slut vill jag tala litet om vår osjälf-
ständighet gent’ emot modets fordringar, och
jag skulle då vilja slå ett stort slag med att
uttala förkastelsedomen öfver hela den kvinn-
liga dräkten; äfven utan att medräkna de
öfverdrifter, som förut påpekats, är den såväl
opraktisk som obekväm samt erbjuder alltför
mänga tillfällen för modets makt att göra oss
till lekbollar för dess nycker.
Tänk till exempel pä våra kjolar; huru
hindra de oss ej och göra vårt lif besvär-
ligt, säväl genom sin vidd och sina utstoffe-
ringar med volanger, kappor och spetsar som
genom sin mängd — ett fint fruntimmer kan
ju ej gärna bära mindre än 4 pä sina höfeer.
Våra linningar och band kring midjan, huru
genera de oss ej vid andhämtningen och klämma
in magsäcken. Våra klädningslif, huru skola
de ej sluta till, om de skola vara användbara ,
och huru klämma de ej vanligtvis kring lif,
armar och hals. Jämför vår dräkt med
mannens, sä skall ni få se, hur stor skillna-
den är.
Härmed vill jag visst ej hafva sagt, att vi
borde kläda oss i rock och byxor, men de
plagg vi ha på oss, kunde med fördel vara
färre till antalet, men mer praktiska till be-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
