Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 19. 11 maj 1894 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
146 IDUN 1894
Kvinnans dygd måste vara stor, ty den får ofta lof att räcka för två.
Carmen Sylva.
S*************************************************#******#*****^***#************#*****»******
och duglig kvinna, som omsorgsfullt upp-
fostrade henne i kvinnliga och husmoder-
liga dygder, lärdomar, som Ingeborg Lar-
son städse troget följt. Den 14 april
1844 gifte hon sig med Nils Larson i
Tullus och har med honom tre söner.
Författaren till denna anspråkslösa min-
nesteckning skulle visserligen kunna skrifva
långt och rosande om Ingeborg Larsons
lifsgärning. Men själf skulle hon utan
tvifvel ej finna behag i att läsa en dylik
skildring, ty den verkliga förtjänsten äl-
skar ej berömmet. Vare nog sagdt, att
hon städse varit och är en god maka och
moder, hjälpsam mot fattiga, vänlig mot
alla, en praktisk husmoder, en arbetsam
ande, som icke gräft ner ett enda af sina
pund, utan väl förvaltat dem.
Redan romerska författare hafva an-
märkt, att kvinnan hos germanerna intog
en särdeles hög ställning. Sedan urmin-
nes tid har också germanernas kanske
förnämsta stam, skandinaverna, visat, att
denna en klassisk tids halft förundrade
erkännande åt »barbarer» varit grundadt
i ovederläggliga fakta. De fornnordiska
sångerna och sagorna tala ett för varmt
och rikt språk om kvinnans ingripande i
lifvet för att icke vara ett uttryck för
hela nationens känslostämning i detta
hänseende.
Särskildt inom vårt land har detta er-
kännande i rikt mått kommit kvinnan till
del. Medan i Österlandet kvinnan varit
och är mannens sinnliga komplement och
hos västerlandets romanska nationer i
känslolifvet trubadurernas sökta ideal, i
religiöst hänseende prästernas lydiga bikt-
barn, i krönikan ofta nog en djup skugga,
medan hon i dessa länder uppträdt som
tornérspelens sköna dam, en religionsfa-
natismens mystiska banérförerska, en Lu-
crezia Borghias eller Katarina de Medicis’
själsfrände, hur har icke kvinnan i Sverige
i alla tider intagit en ställning jämsides
med mannen med afseende på värf att
utföra och plikter att fylla, hur strålar
icke i våra häfder kvinnan såsom i all-
mänhet stående i, icke blott af en sund
känsla omfattade, utan af tanken genom-
skådade och förstådda goda och ädla
idéers tjänst. Det är icke därför att dessa
kvinnors namn äro svåra att finna, som
man icke gärna anför dem på en gång;
det är af fruktan för att begå en orätt-
visa mot möjligen förbisedda, som man
underlåter uppräkna dem.
Men om ett folk i allmänhet hyllar kvin-
nan såsom hemmets goda genius och lifvets
ledstjärna, huru skall då icke nationens
kärna, bondeståndet, göra det. Den sven-
ska bondens så väl politiska som sociala
ställning skulle icke kunna förstås, såvida
man icke kände till hans förhållande till
sin hustru. Den svenska bondhustrun är
icke blott det materiella hvardagslifvets
ledarinna och hushållerska; hon är äfven
rådgifverska vid betydelsefulla vändpunk-
ter af andlig innebörd. Särskildt är detta
händelsen i Jämtland, där svårligen en
odalman handlar och vandlar, utan att
först lyssna till hvad hans hustru har att
säga, och det är ofta hennes kloka råd,
hennés försynta takt och finkänsliga er-
farenhet, som leda mannen i tvifvelak-
tiga fall, där det kan gälla familjens
framtid och välgång.
Det finns många kvinnoideal. Må de,
hvar i sin stad, hafva sitt berättigande,
men säkert är, att det ideal måste stäl-
las högst, som mångsidigast omfattar lif-
vets viktigaste sferer. Och detta ideal
finner jag för min ringa del bäst förverk-
ligadt hos den svenska odalmannens maka,
hvilken bär dagens tunga under flinka
händers id, på samma gång hon är sin
mans andliga ledsagarinna och stöd. En
högre ställning kan kvinnan icke nå än
den att fylla sinnevärldens mångfaldiga
kraf på klok omtanke och träget arbete,
men därjämte vara den ädla makt, som
alltid har en högre världs bud för sina
ögon och stadigt visar vägen, som går
fram mot ett upphöjdt, idealt mål.
»Men,» — säger kanske mången af
Iduns läsarinnor — »detta är ju icke en
lefnadsteckning, utan endast spridda re-
flexioner?» Ja väl! Men månne icke det
är det bästa eftermälet en kvinna kan
lämna, att hon, när man tänker på henne,
ur ens inre framtrollar allt det sköna man
känt och allt det goda man vet om
kvinnan, ställd jämsides med mannen i
lifvfets hårda strid?
V. Hugo Wickström.
Rättelse. I porträttexten uti förra numret (2-dra
sidan, 2:dra spalten, 5:te raden uppifrån) har in-
smugit sig ett vilseledande tryckfel. Där står: sex
flickor, skall vara: sexton flickor. På samma sida
i noten står: C. J. Lönnberg, bör vara: L. J. Lönn-
berg.
3 furutoppar drar sakta sus
jLikt orgelbrus.
f)ch ständigt man hör
En fågelKör
Sin jublande pingstsång sjunga.
~Gch hallen är prydd till altarbruk
SMcd mossa mjuk.
jBöj knä och bär
jDin själs begär
fill alltets mäktige fader ;
Ifom, kom som fordom, Çuds andedräkt,
Shied vindens fläkt,
Eifgifvandc, varm,
fill själ som arm
‘Och dödstrött kämpar i gruset.
lyom, kom som fordom, du ljusets lån
jDär ofvanfrån,
ijch sank dig så blidt
3 håg, som tidt
tAf hopande tvifvel skuggas.
jjom, kom, gjut flammor i tal och sång
Anna en gång,
Att domnande värld
Vr köld och flärd
fill brinnande trosliraft väckes!
Anna Knutson.
$
l4d fm^UeU-d.C
fom upp på berget, känn majfrisk vind
j\ring panna, kind.
fiär andas du fritt,
Skådar du vidt
jfring land och speglande vallen.
fja, är du trött vid att se i smått
f)ch grått i grått,
Se öfver hvar vik
En utsiktsrik,
jEn ljusfplld rpmd for ditt öga.
ften högste öppnat en tempelsal
Så ljuf och sval.
Shied lärjungasinn
Vi gå dit in
ijch stanna i rörd tillbedjan.
Se lundar, dälder, skrudade skönt
3 skiftrikt grönt.
j\änn rökelsen gå
Sfrån knopp och strå
SMot djupblåa tempelhvalfven.
Handarbetets Ornamentik.
i
Några ord för dagen
af
Theodor Lindblom.
fvanstående rubrik skulle kunna sättas
j.» som titel på en hel bok, ty ämnet är
vidtomfattande och uttömmes för visso
ej i en uppsats af så blygsamma dimensioner
som den här föreliggande. Men ändamålet
med densamma är också uppfyldt, ifall den
genom några få antydningar skulle förmå att
gifva några uppslag och väcka tankar, hvilka
kunde bli fruktbärande för den art af hem-
slöjd, som fortfarande visar sig så mäktig af
lif och utveckling inom vårt land.
Handarbetets vänners vårutställning, för hvilken
i korthet redogjordes i näst senaste numret afIdun,
gjorde i så måtto skäl för namnet, som den i
fråga om broderiornamentik hade att framvisa
åtskilliga nya och originella uppslag, hvilka i
sig innebära löfte om nydaning och växtlighet.
Denna förening har ända från sitt stiftande
ärofullt fyllt en mission med afseende på äter-
upplifvandet af en nationell hemslöjd, särskildt
på det kvinnliga handarbetets område, som
höll på att alldeles gå under vid tiden för
föreningens uppkomst. Konsekvent och ni-
tiskt har den fullföljt sin uppgift att undan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
