Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 19. 11 maj 1894 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1894 151
Fru Louise Fahlmans af oss förut omnämnda soaré i
tisdags afton bevistades af en lysande publik, som
till sista plats’ fyllde operans rymliga salong och
med spändt intresse följde framställningen af Wil-
brandts gripande skådespel »Arria och Messalina.»
Den uppburna soarégifverskans Messalina tillhör,
som kändt, hennes allra yppersta skapelser, och
hon var denna afton sä helt uppe i sin roll, att
hon fullständigt eldade. Stödd af en glänsande
apparition, förmådde hon breda mäktigt mättade,
men på samma gång känsligt nyanserade färger
öfver de många motsättningarna hos den romer-
ska kejsarinnans gåtlika natur. Det var ett ge-
nomgående drag af stor tragisk stil öfver hennes
framställning, som tyvärr allt för sällan bjudes
oss nu för tiden. Hon hyllades ock med en prakt-
full skörd af blommor och lager och jublande
bifall.
Den knappa tiden nödgar oss alt helt kort om-
nämna någraafdeöfrigauppträdande. Fru Heasser-
Enyclbrechts Arria var en fullt värdig prestation,
likaså hr Hillbergs Pætus. Herr Törnqcist gaf liflig
karaktäristik åt Narcissus och äfven hr Skånbcrg
gaf åt Silius en god tolkning. Eleven hr Klintberg som
den unge Marcus gjorde ej oäfna ansatser — och det
var ju hvad man högst kunde begära. De sceniska
arrangementen voro förståndigt träffade, och det
hela af väl samlad totalverkan. Programmet skulle
kunna gifvas för många fulla hus.
Södra teatern hade i fredags upptagit ett nytt
lustspel »Den klentrogne Thomas», en engelsk idé
genom tysk bearbetning försvenskad af Frans Hed-
berg. De många koekarna ha icke lyckats gifva
den klena soppan någon afredning af värde för
det literära finsmakeriet. Men de många som gärna
skratta, utan att egentligen fråga efter, hvad de
skratta åt, böra icke utebli. Ty befängdt skratt-
retande är »Den klentrogne Thomas», blott man
kommit öfver den tråkiga första akten. Hr R.
Bergström i titelrollen är kvällens lejon, som så
ofta förut. Hrr Hirsch och Larsson göra också
lustiga figurer. Som en »värdig» afslutning på
den skrattsuccés, som kännetecknat Södra teaterns
senaste säsong, må den kosmopolitiska produkten
därför ej allt för hårdt nagelfaras.
Musikföreningens konsert. Musikföreningens tre-
tiosjunde konsert gafs i tisdags den 8 maj i mu-
sikaliska akademiens stora sal inför en talrik och
intresserad publik af Stockholms musikälskande
invånare, som dock icke fullständigt fyllde loka-
len. Inledningsnumret utgjordes af H. Berlioz’
uvertyr till Shakespeares »Kung Lear», i alla hän-
delser en storartad och djuptänkt komposition,
om det också måste bli en ytterst vansklig sak
alt söka sammanfatta och gifva stämning åt de
våldsamma lidelser och djupa känslor af hat och
kärlek, hviika likt en storm genombrusa den store
brittens sorgespel. De båda följande numren
voro af mindre framträdande betydelse, ehuru
båda två utmärkta hvar på sitt sätt, det förra en
komposition till Davids 115:e psalm af den dan-
ske tonsättaren Hartmann, för soli, kör och or-
kester, i hvilken fru Edling och hr Lejdström sköt-
te solostämmorna ; det senare en stämningsfull
idyll: »Am Traunsee» af F. Tbieriot, för baryton,
damkor och stråkorkester, i hvilken hr Lejdström
med vackert föredrag utförde solot. Sedan fick
man åter höra Gounods förr en gång gifna stor-
slagna Lamentation-. »Gallia», för sopransolo, kör
och orkester, komponerad till text ur profeten Je-
remias klagovisor omedelbart efter Frankrikes olyc-
kor 1870 och 1871. Det mycket fordrande sopran-
solot utfördes med innerlighet och kraft af gref-
vinnan M. Taube. Aftonens hufvudnummer var
emellertid Mendelssohns »Lofsång», symfonikantat
för soli, kör och orkester, i hvilken solopartierna
utfördes af fru Edling, fröken A. Malmström och
hr Bratbost. Den härliga kompositionen, som om
den också icke förmår mäta sig med Mendelssohns
oratorier, dock alltid måste intaga en hög rang
bland denna mästares af Guds nåde kompositio-
ner, inleddes af en längre orkestersats, af hvars
olika delar i synnerhet den tredje gjorde en ut-
sökt verkan. Af kantatens nummer förtjäna sär-
skildt framhållas sopransolo med kör,: »Lofva nu
Gud mitt hjärta», tenorsolot: »Fångna voro vi uti
dödens bojor», kören: »Nu natt är förgången» och
den vackra psalmen: »Nu tackar Gud allt folk».
Konserten, som under hr Franz Nerudas utmärk-
ta ledning, gick jämt och väl och skördade ett rikt
och berättigadt bifall, bevistades af hennes kung-
lig höghet, änkehertiginnan af Dalarne.
IDUN
ßjiil^iusinteriörer.
Skisserade af Wilma Lindhé.
olskenet strömmade in genom de höga,
med röd- och hvitrandiga gardiner
delvis skuggade fönstren samt ka-
stade glänsande strimmor öfver det brunmålade
golfvet, de i ljusgrönt hållna väggarna, och det
hvitstrukna taket.
Utmed rummets båda långväggar stodo sjuk-
sängarna — fem’ stycken i rad — med ett
litet skiljande nattduksbord emellan. Lakanen
bländande hvita, de mörkröda filtarna gif-
va ett varmt liemtrefligt tycke, medan den
svarta taflan öfver hvarje bädd alltid bar sin
lidandesbistora att förtälja.
Sal bredvid sal — alla lika i färg och in-
redning — och hvarje säng upptagen !
Doktorerna hade redan börjat ronden i un-
dervåningen hos männen, det visste litet hvar
af de kvinnliga patienterna, som lågo en trappa
högre upp och räknade minuterna, tills de man-
ligt fasta stegen skulle låta höra sig i den
ljusa, vänliga korridoren utanför, till hvilken
dörrarna stodo öppna.
Det var efter denna stund på dagen de alla
längtade, män och kvinnor, gamla och unga.
Huru mycket hade de ej att klaga öfver
och huru mycket att fråga om, sem de grubb-
lat på under natten. Ett nytt symptom kan-
ske? Eller en lindring, en möjlighet till bätt-
ring!
Besöket hos hvarje patient varade endast
helt kort, och mycken tid för klagan och frå-
gor blef det ej ; oftast väcktes dock ett gry-
ende hopp i den sjukas sinne —- alldeles obe-
rättigadt kanske — men verksammare än alla
läkemedel.
Näst Gud — eller som bans ställföreträ-
dare på jorden — satte de läkarne, till hviika
de blickade upp som till öfveijordiska väsen,
med kraft att bestämma öfver lif och död.
Nu kommo de i sina hvita linnerockar, sida
vid sida — öfverläkaren till höger som alltid.
Redan i korridoren, där de kvinnliga kon-
valescenterna i sina omaka, missklädande dräk-
ter slagit sig ner på sofforna eller hängde vid
de af växter uppfyllda fönstren, ljusnade hvarje
anlete, när de gingo förbi, allvarliga och tysta,
upptagna endast af sitt kall.
Och i »salarna» ! Hur vändes ej allas blic-
kar emot dem, medan bleka kinder fingo en
skymt af färg, matta ögon en flyktig glans
och tyngda sinnen en minuts glädje!
Så länge doktorerna voro kvar i sjukrum-
met, varade också intresset för olyckskamra-
terna, ty alla öronnerver spändes för att upp-
fånga ordinationer, frågor och svar.
Sedan de försvunnit, försjönk hvar och en
i sitt eget lidande, sina nyväckta förhoppnin-
gar, intressen och tankar, hviika sistnämnda
gällde hem, man, barn, föräldrar och anhöriga
— eller kanske lika ofta penningefrågor,
såsom dagspenningen och själfva platsen, som
gick förlorad, om sjukdomen varade allt för
länge, med mycket annat. Och så därtill des-
sa tusen och åter tusen dåraktiga, fåfänga tan-
kar — gemensamma för alla människobarn —
»tankar ej onda, ej goda — dem Herren lå-
ter smälta likt flingans snö.»
På kanten till den bädd hon nyligen läm-
nat satt en gammal kvinna, iförd sina egna
kläder. Bredvid henne i ett knyte lågo om-
sorgsfullt ordnade de tillhörigheter — litet eget
linne och annat smått — hon fört med sig.
Hon var utskrifven och skulle lämna sjukhuset
samma förmiddag.
»Nå, hur känner gumman sig?» frågadejöf-
verläkaren.
Tårar voro enda svaret.
»Är hon inte glad att vara så pass kry
igen — tänk på, hur det var när hon först
kom hit.»
»Jag får tacka så mycket,» svarade hon och
räckte fram sin knotiga band, »men jag hade
så gärna velat komma till konvalescentbemmet,
när jag inte får stanna här längre. Är det
alldeles omöjligt?»
Det låg en så rörande ödmjuk bön i själfva
tonfallet, att läkaren hade svårt att komma
fram med svaret.
»Där är fullt, gumman lilla, och hennes säng
behöfs här också. Var nu inte ledsen, hon
är verkligen kryare än någon kunde hoppas,
oeh när sommaren kommer, blir det ännu
bättre.»
Ögonblicket därpå stodo läkarne vid en ung
flickas bädd.
Om hon ej kunde kallas vacker, var det
dock ett mer än vanligt behagligt ansikte med
fm oval, skära rosor öfver ihåliga kinder och
feberaktig glans i mörka, frågande sorgbundna
ögon.
»Får jag inte komma upp snart?» var den
blyga frågan, medan ögonen hängde fast vid
öfverläkarens ansikte. Ett ovanligt vackert
ansikte för resten, med mörkt hår och skägg.
En ren kristustyp — åtminstone när hufvu-
det stack upp ur den hvita rocken.
»Det ska’ vi inte tänka på ännu.»
Den snabba blick läkarne utbytte sins emel-
lan såg hon ej.
»Men jag känner mig starkare, och plågor-
na äro inte så svåra. »
»Ja, det blir nog bättre, om vi bara håller
oss stilla och har lite tålamod.»
»Jag försöker, men det är så svårt. Kvin-
nan bredvid mig jämrar sig så, och därborta
yrar en annan. Allra svårast är det ändå,
när de besökande komma för att hälsa på sina
anhöriga.» Tårar kommo henne i ögonen.
»Jag blir så trött, så trött!»
»Det kan inte hjelpas ännu; men om ett
par dagar skall ni få flytta in i en sal, där
det är lugnare. Adjö nu!»
Läkaren sträckte fram sin hand, som han
eljes aldrig gjorde, och den omfattades lidel-
sefullt af späda, fina fingrar, som aldrig for-
mats till arbete och möda.
* *
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
