- Project Runeberg -  Idun : Praktisk veckotidning för qvinnan och hemmet / 1894 /
154

(1887)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 20. 18 maj 1894 - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

154 I D U N 1894
g*********************************************».*******»*********************************«**
Familjen hvilar pâ kärleken, och samfundet hvilar på familjen. Kärleken är alltså det första uti allt.
Michelet.
¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥*¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥^¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥#¥¥¥l^¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥*¥
.’14 dylika skolor med omkring 700 lärjun-
gar eller ungefär 25 procent af stadens
skolpliktiga barn. (Till jämförelse må näm-
nas, att i samma stad för närvarande en-
dast omkring 8,5 procent af de skolplik-
tiga barnen besöka enskilda skolor.) Folk-
skolan var ännu både till namnet och i
verkligheten en fattigskola, som bevista-
des endast af de i ekonomiskt afseende
vanlottades barn, — föräldrar i någor-
lunda goda omständigheter satte sina
barn i enskilda skolor. Många af dessa
voro säkerligen mer än lofligt underhal-
tiga och betydligt sämre än folkskolan,
hvilken dock, som nämndt är, ännu sak-
nade medborgerligt förtroende.
Barnantalet i stadens allmänna skolor
började det oaktadt växa, så att skolrå-
det måste gå i författning om upprättan-
det af en ny folkskola. Utvärdshuset
Mon-Bijou å södra förstaden inköptes och
inreddes för ändamålet. Läraren i den
nya skolan yrkade på anställandet af en
biträdande lärarinna, som skulle under-
visa nybörjarne, så att han odeladt kunde
ägna sig åt de mera försigkomna barnen.
At fröken Eisfeldt, hvars privatskola hade
godt anseende hos skolråd och föräldrar,
erbjöds denna befattning. Lönen var
visserligen obetydlig, endast 200 rdr rmt
om året jämte bostad, men hon antog
dock platsen, liufvudsakligen därför att
hon genom anställning vid allmän skola
vunne en mera oberoende och för fram-
tiden mera betryggande ställning än så-
som privatlärarinna. Den nya folksko-
lan öppnades år 1862, och samma år be-
gynte fröken Eisfeldt där sin verksamhet
såsom biträdande eller, som det nu heter,
småskolelärarinna, en befattning, som hon
ännu innehar.
De första årens tjänstgöring i den nya
skolan var, på grund af de omständig-
heter under hvilka arbetet måste bedrif-
vas, särdeles besvärlig och betungande.
Ensam lärarinna vid den förberedande
afdelningen hade hon att undervisa en
skara af 60—70, ja, stundom ända till
90 barn. Arbetet pågick sex timmar om
dagen, och kursen skulle vara afslutad
på ett halft år. Under denna tid skulle
barnen inhämta de första grunderna af
innanläsning, räkning och skrifning. Det
var ett oaflåtligt arbete med att »stafva
och lägga samman», att skrifva »grund-
former» och bokstäfver samt innöta mul-
tiplikationstabellen. Och när halfåret
var slut och barnen någorlunda obehin-
dradt kunde läsa innantill i katekes och
psalmbok, uppflyttades de till den egent-
liga folkskolan, en ny uppsättning af lär-
jungar stod redo att intaga de afgångnas
platser, och så gällde det att begynna
på nytt igen. Det var ett arbete, som i
hög grad lade beslag på både kroppens
och själens krafter, icke minst därför, att
det i de flesta stycken måste bedrifvas
mekaniskt.
Med tiden ändrades dock förhållandena
till det bättre. Barnantalet växte, flere
lärarinnor anställdes, klasserna reducera-
des betydligt till storleken, nya metoder
komrno till användning, och kursen i
småskolan blef slutligen tvåårig. Det blef
nu möjligt att bedrifva undervisningen
mindre forceradt och mera lägga an på
barnens förståndsutveckling. — Småskole-
personalens lön har under fröken Eis-
feldts tjänstetid nära fyrdubblats.
Så har under ständigt arbete det ena
året förflutit efter det andra, barnaskara
på barrnaskara har fyllt hennes bänkar,
uppflyttats till folkskolan och utgått i
lifvet. Och under tiden har hon fått
vara med och se Malmö folkskolor ut-
vecklas på ett sätt, hvartill få offentliga
inrättningar kunna uppvisa ett motstycke.
Hon har blifvit gammal i skolans tjänst
och kan vara i behof af hvila.
Efter trettiotvå års tjänstgöring vid
Malmö småskolor afgår fröken Eisfeldt
från sin befattning vid innevarande vår-
termins slut och erhåller en mindre
pension.
* *

*


Såsom lärarinna har fröken Eisfeldt
visat sig vara i besittning af de egenska-
per, som tillhöra en god ungdomens hand-
ledarinna. Sitt kall har hon alltid utöf-
vat med sorgfällighet och stort allvar.
Hon äger god blick för detaljer — sådana
spela inom skolans värld en ganska vä-
sentlig roll — men tillika allt för stor in-
sikt i skolarbetets mål för att hemfalla
åt pedanteri. Seg och uthållig, har hon
icke släppt sina lärjungar, förrän hon
fått dem dit hon velat, på samma gång
hon förstått att med tålamod afvakta
deras framsteg och med mildhet behandla
de svagt utrustade. Hon har visat sig
äga stor förmåga att lugna det oroliga
barnasinnet och dämpa utbrotten af osty-
righet och själfsvåld. Aldrig har hon
klemat med sina skolbarn, men hyst del-
tagande för dem i deras små sorger och
bekymmer och städse varit beredd att
hjälpa dem, när de på ett eller annat
sätt råkat illa ut. Med stor uppmärk-
samhet har hon följt dem under hela
deras skoltid — och äfven sedan de ut-
trädt i lifvet. Också har hon i hög grad
tillvunnit sig deras tillgifvenhet och fått
mottaga inånga bevis på förtroende och
tacksamhet från föräldrarnes sida. Under
de senare åren har det händt mer än en
gång, att föräldrar begärt få sina barn
intagna i hennes klass, emedan de själfva
en gång såsom barn erhållit sin första
undervisning af henne.
I de fortbildningskurser, som tid efter
annan varit anordnade för lärarepersona-
len vid stadens folkskolor, har fröken
Eisfeldt städse varit en flitig deltagare.
Också har hon i metodiskt afseende godt
följt med sin tid och med ifver tagit
kännedom om förbättringar i undervis-
ningskonsten, äfven under de senaste åren.
Då stadens lärarinnor för ett par år se-
dan genomgingo en kurs i den Lundin-
ska slöjdmetoden, var den åldriga fröken
Eisfeldt den icke minst intresserade att
sätta sig in i den nya metoden.
Att ett så långvarigt arbete i skolan
icke varit utan återverkan på henne själf,
är helt naturligt. Hälsan har dock särde-
les bra stått henne bi, och syn- och hör-
selförmågan är ännu oförminskad. I um-
gänget har hon ibland utmärkt sig för
en viss kärfhet och torr humor, och hen-
nes anmärkningar sakna stundom icke
sin udd, men för det mesta träffar hon
spiken på hufvudet. Hennes, åskådning
af lifvet och världen har alltid varit
djupt allvarlig och präglad af varm guds-
fruktan. Ar och erfarenhet hafva skärpt
hennes blick för det uppväxande släktets
många fel och brister, men hon misströ-
star dock icke, som så mången annan
åldring, om den nutida ungdomen, äfven
om hon anser den vara i behof af sträng
tukt och kärleksfull vård från föräldrars
och lärares sida.
På sin anspråkslösa plats i lifvet har
fröken Eisfeldt genom troheten och ut-
hålligheten i sitt kall blifvit ett värdigt
föredöme för alla, som arbeta i under-
visningens och folkuppfostrans tjänst, och
genom en gagnelig och välsignelsebrin-
gande verksamhet gjort sig väl förtjänt
af sitt samhälles varma tacksamhet. Måtte
hon länge få njuta af sina snart inträ-
dande ferier och i lugn få hvila ut efter
sin långa arbetsdag.
Sl(ollofsl<olonien.
/ »
JrU på landet så gladt hörasfåglarne locka,
och af stadsbarn dit kommer från skolan
en tropp.
Nu det gäller att se, hvem som först hin-
ner plocka
vid grönskande kullen små sippornas knopp.
Så de små nu ifrihet som fjärilar svinga,
iitur synhåll snart ifrån stadens tull,
och hvad silfverstämmor, hvad jubel där
klinga,
och hur fladdra för vinden där lockar af
gull.
»Ack, se hafvet, se hafvetl» nu plötsligt
det skallar,
vid en skärgårdsvik, så glimmande klar.
»Se ett segel, ett segel! Hur skummet det
svallar,
och se månen, hur skimrande vingar han
har!»
Och allt längre på dagen del lider och lider,
och sitt mål emigranterna hinna till sist.
»Ack, på landet man är då, på landet om-
sider,
liktfågebi som kvittrarpå grön liten kvist. »
»Här man känner sig pigg som i vattnet
en löja,
här är lif, här är lust, här blir göra,
minsann!

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 10:36:48 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/idun/1894/0158.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free