Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 20. 18 maj 1894 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1894 I DU N 155
Här man bitti’ rued solen sin åker shall
plöja
och skynda till ärorna raskt alle man. »
Så de små under jubelpå grönskande val-
len
ibland buskar och tufvor nu tumla så fritt.
Långt från grändernas kvalm vid bölje-
svallen
hvarje tyngande boja de känna sig kvitt.
Om en regnskur kommer, hur klara dess
droppar,
hur härligt det susar i asparnas loft,
hur löfven där gnistra, hur blommornas
knoppar
ifrån dälder och ängder där sprida sin doft.
Så de små nu på landet somfjärilar svinga
under jublande fröjd i den vårliga vind.
Så en kärlekens skärf kan välsignelse
bringa
och få rosor att knoppas på blek liten kind.
Lotten von Krsemer.
Glömmen ej Iduns
skollofskoloni!
De minsta bidrag mottagas tacksamt. Vid
försändelsen bör tydligt angifvas, att densamma
är afsedd för »Iduns skollof’
skoloni». Alla in-
flytande medel redovisas i Idun.
*L
Litet tull-kunnighet för vära damer.
enua rubrik synes ej vidare inbjudande,
skola ni måhända genast anmärka, men
jag ber eder emellertid med tålamod ge-
nomögna dessa rader, och jag hoppas, att
ni skola finna ett och annat, som både äger
nyhetens behag och kan vara till nytta för
framtiden.
Först vill jag omtala, att mitt uppträdande
i Iduns spalter närmast föranledeä af en fråga
pä afdelningen för frågor och svar, där »den
lilla prenumeranten» önskar veta adressen till
Au bon marché i Paris samt om det ställer
sig billigare att taga sina toiletter därifrån nu,
»när tullen är sä hög».
Jag skall genast besvara frågans senare
del sålunda: I regeln blir varan, köpt direkte
från Paris, dyrare då hon kommer eder till
handa, än om ni utvalt densamma i närmaste
butik i Sverige, och mycket ofta blir varan
också underhaltig. Jag har dels själf för
Here år sedan (numera harjag bättre förstånd)
gjort diverse inköp från magasinen i Paris,
dels genom mina vänner delgifvits deras er-
farenheter, och det är med en del af dessa
som jag vill låta eder få en inblick i tull-
taxan och med detsamma styrka mitt ofvan
gifna omdöme.
Ni genomögnar en af de för hvarje saison
utgående journalerna från »Printemps», »Au
bon marché» och hvad de allt heta, och ni
finner däri tör en del artiklar rätt billiga pri-
ser samt en lockande utstyrsel.
En enkel, men väl monterad ylleklädning
af till utseendet godt tyg till 40 francs sy-
nes ej vara något opris, och ni skyndar att
rekvirera en dylik utan tanke på att diverse
omkostnader tillkomma. Tänk ock så »sti-
ligt» att äga en klädning från Paris! Men
denna »stil» skall blifva eder dyrare, än ni
anat, tack vare svenska tulltaxan i främsta
rummet. För att väl skydda klädningen in-
packas densamma i magasinet i en bastant
träask, för hvilken ni särskildt debiteras. När
så eder efterlängtade pariserklädning anländer
till Sverige, skall den naturligtvis förtullas,
men om ni tror, att tulltjänstemannen nöjer
sig med att blott uppväga klädningen, miss-
tager ni eder storligen. Tulltaxan säger obe-
vekligt: Askar, papper och dylikt omslag
ingår i varans vikt.
Då eder klädning är försedd med en enkel
snörbesättning, beräknas tullen efter kronor
3:50 pr kg., och då klädningen med ask vä-
ger, låt oss säga 3 kg., ökas priset på den
billiga pariserklädningen endast i tull med
kronor 10: 50, något hvarpå ni vid rekvisi-
tionen knappast reflekterat eller tagit med i
beräkningen, förutom öfriga omkostnader så-
som emballage cch frakt.
Skulle så hända, hvilket mycket ofta inträf-
far, att tyget ej motsvarar edra förväntningar,
att klädningen ej passar o. s. v., då bar ni,
det måste ni medgifva, gjort en ganska då-
lig affär.
För ett tragikomiskt äfventyr var en af
mina vänner utsatt. Hon rekvirerade från
Paris bland annat en hvit plym till 5 francs
utan tanke på, att det existerade ett svenskt
tullväsende, men härom fick hon snart en för-
färande visshet. Plymen var, för att väl
skyddas, inpackad i en liten träask, som jämte
plymen vid tullbehandlingstillfället befanns
väga 420 gram. Då nu plymer, arbetade,
kosta i tull 30 kr. per kg., måste hon för
sin lilla plym betala svenska tullverket kro-
nor 12: 60.
En annan vän rekvirerade en ytterst enkel
trädgårdshatt, monterad med en musslinsremsa
samt ett par tuppfjädrar, hvilken i tull kosta-
de kronor 4, oaktadt den i inköp endast be-
tingat ett pris af 3 francs. Tulltaxan före-
skrifver nämligen: Fruntimmershattar monte-
rade, d. v. s. de, som äro prydda med ply-
mer, blommor eller spetsar, kosta i tull 4
kronor per stycke.
Att en del skodon, de nämligen, som bestå
helt eller delvis af färgadt, pressadt eller
lackeradt skinn, mindre lämpa sig för inköp
från utlandet, torde lätt inses däraf, att de
draga en tull af 6 kronor per kg., hvilket
gör i medeltal 3 kronor per par, hvarafock-
så följden blifvit, att partiimport af dylika
numera lärer alldeles upphört.
Många andra exempel skulle jag kunna
framdraga, påvisande hur oklokt det är för
den enskilda, obevandrad som hon är i tull-
taxans mysterier, att göra sina inköp direkt
från utlandet, men fruktan att allt för myc-
ket trötta mina läsarinnor nödgar mig att
stanna vid det sagda.
Till slut kan jag ej underlåta att påpeka
ännu en sak. Låt eder patriotism härvidlag
också en smula råda och tänk äfveu på våra
egna, redbart sträfvande köpmän, som må-
hända icke kunna erbjuda samma priser som
de stora magasinen i världsstäderna genom
kringsända kataloger, ofta å förlegade artik-
lar, men bestämdt sälja billigare än hvad
den från utlandet införskrifna varan vid fram-
komsten, då tull, frakt och andra omkostna-
der tillkommit, kostar eder, hvarjämte ni har
den viktiga fördelen att med egna ögon kun-
na bedöma och utvälja hvad ni önskar.
Också en liten ‘
prenumerant.
•4$*
]VEodefest
Från Champs-Elysées Salongens öppnande.
En pariserbild för Idun af
Jane Gernandt-Claine.
f
ilt hvad världsstaden har bemärkt eller rykt-
bart inom sina artistiska och litterära kret-
sar, allt hvad den äger af intresserad och
nyhetshungrande publik ansåg det som en heders-
sak att icke försumma fernissningsdagen. Men
de glänsande skaror, som fyllde Industripalatsets
salonger i en lefvande ström, hvars böljesorl oupp-
hörligt steg och sjönk i den sal, där den hvita
marmorvärlden tiger i en evig tystnad, och hvars
ständigt skiftande spel och färger tycktes gäcka
taflornas oföränderliga dagrar, hade icke kommit
för att se på målning eller skulptur.
Om man också lät blicken glida öfver väggarna
och hvila vid statyernas orörlighet, var det icke
konsten man talade om eller tänkte på, icke ar-
tisterna, som upptogo hufvudintresset. Det var
kvinnan, det var toaletten, ty det är här, i dessa
salonger, som moderna kreeras, det är här denya
färgerna för första gången göra sitt oemotstånd-
liga anlopp emot det, som var modernt i går, och
som snittet för i morgon fäller sitt första afgö-
rande ord. Det kommande låter ana sin hemlig-
het: allt hvad de modets sfinxer, efter hvilkas
idéer kvinnovärldeu lydigt dansar, skådat i djupet
af sin skräddareintuition, träder här triumferande
i dagen, men i en sådan mångfald, en sådan ri-
kedom, att man oupphörligt frågar sig, vid hvil-
ken toalettuppenbarelse det nu är man kommer
att svära.
Allt fanns där, ända till den uppuffade bakvå-
den af en tunik, men denna bakvåd uppträdde i
förening med ett lif, kvilket aldrig kommer att er-
öfra Europa, ty det bestod endast af rygg, det
hade glömt alt också vara framstycke. I detta
senares ställe fanns endast tyll och under tyllen
icke ett spår till korsett, icke ens ett spår till
det plagg, som under mindre vågade förhållan-
den utgör den primitivaste beståndsdelen af en
toalett. Annars tyckes snörlifvet vara och förbli
kvinnodräktens enda nödvändiga. Vore hon än
aldrig så rak, än aldrig så smärt, än aldrig så
ung, kan parisiskan icke tänka sig existera utan
sin korsett, hvilket naturligtvis icke hindrar, att
det dock finns kvinnor, så säkra på sin skönhet,
så stolta öfver de fasta och elastiska linierna af
sin gestalt, alt de aldrig skulle värdigas bära ett
snörlif. Gammal eller ung, alltför tjock eller allt-
för mager, har parisiskan ett sätt att röra sig inne
i korsetten, att synas ledig, utan att vara det, som
icke kan annat än förvåna. Man kan få se mid-
jor, så smala, att det skär i en, och man kan
tänka hvad man vill öfver kvinnornas eviga, obot-
liga dumhet, öfver könets ödesdigra och blinda
oförmåga att taga skäl, men när man betraktar
en kvinna, hvilken med ett lif, så hopsnördt, att
man skulle kunna gripa om det med båda hän-
derna, likväl finner utväg att vrida och vända sig,
som om ingenting i världen tryckte eller plågade
henne, kan man icke neka denna underligt afviga
varelse, full af förmåga midt i oförmågan, full af
omöjlig möjlighet, af allt som är ohållbart och il-
logik, ett slags beundran.
Om midjorna bli allt smärtare, bli ärmarna allt
mera onaturligt stora, så stora, att reaktionen
måste vara nära, fast man ännu har svårt att
spåra den. Oppositionen mot de släta, odrapera-
de kjolarnas alltför långa herravälde är däremot
mycket märkbar, utan att egentligen vinna någon
särdeles vidsträckt tillslutning. Man ser ofta kjo-
lar i tvänne färger, hvaraf den öfre är upp-
dragen i en sidan för att låta den undre skymta
fram, och det tyckes som om de långa, fula skört-
lifven återigen skulle komma på modet.
Hvad hatten beträffar, ser det ut som om hvarje
form enkom vore uppfunnen för det hufvud, som
bär den. De stora, runda, svarta hattarne med
sitt vajande plymgarnityr äro utsökta till de nu
så moderna smårutjga, svart och hvita dräkterna,
hvaraf man såg en förtjusande modell på salon-
gen. Det var helt enkelt en slät kjol med ett
skärp af hvit moaré, som knöts i vär.stra sidan,
och hvars långa ändar föllo ned till kjolkanter).
Lifvet pryddes af stora, hvita moaréuppslag och
framstycket försvann under en jabot af tyll och
spetsar. Till de ganska allmänt förekommande
dräkterna af brunt siden, där lifvet gärna garne-
ras med en hvit spets, hvars uddar räcka ned till
midjan, ta sig de små blåklintskransarna till ka-
potter alldeles förtjusande ut. Blåklinten är blom-
man på modet — den bäres till hvarje färg, ty
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
