Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 21. 25 maj 1894 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1894
IDUN
Sötare fikonet blir, när masken begärligt det stinger;
Människa, sä äfven du mognar i lidandets stund.
A. V. S. v. Staffelt.
V^ïWæfWvWWWWfWWïWWWmtW^fWï^VWWÏ&fWÏVÏÏÏÏWWVïVÏVŸVWïïfWfïWWfWWWWWWWWWWïYWWWWWWWWWWWWWÏW
en präst; hon nådde denna önskan och
betänkte ej i tid det andliga missförhål-
landet mellan henne och den man, hon
band sig vid.
Lätt besjälad för allt högt och ädelt,
för sanning och rätt, hade hon kort före
sitt äktenskap stiftat bekantskap med
Englands politiska radikalism och med
den irländska oafhängighetsrörelsen, och
hon kände sig mäktigt dragen till dessa
vaknande strömningar. Hennes man där-
emot. en inåtvänd lärd, stod helt och
hållet ander konservatismens inflytande.
Han anade ej, att i hans unga hustru
bodde en orolig själ. från hvilken hans
andliga ståndpunkt redan var vidt skild.
Hon däremot blef snart på det klara med
det långa afstånd, som rådde mellan dem,
och sökte glömma sin sorg häröfver i
ifriga vetenskapliga studier och litterära
sysselsättningar. Till de politiska mot-
sättningarna mellan makarna kommo efter
ett par år också de religiösa. Orsaken
härtill var en farlig sjukdom, som drab-
bade fru Besants första barn, en liten
sju månaders gosse. Medan hon vårdade
honom och såg honom lida, vacklade allt
mer hennes strängt dogmatiska tro, och
med denna voro hennes äktenskap och
hem äfven sköflade för henne. Hennes
mans släktingar tvungo henne år 1877
att lämna hans hus och låta skilja sig
från honom.
Hon drefs nu allt längre ut i ren ateism
och materialism. Det första året lefde
hon hos sin moder, men efter dennas
död började en hård tid för henne, en
het kamp för existensen. Ofta svälte
både hon och det barn, hon hade fått
taga med sig, en liten dotter, och likväl
kämpade hon sig fram utan främmande
hjälp. Ofta måste hon i det pensionat,
där hon bodde, säga, att hon skulle in
till London för att studera i »British
Museum» och så »skulle hon äta i sta-
den». Men pengar till maten hade hon
inte, och därför blef hon hela dagen sit-
tande vid sina studier i »British Muse-
ums» bibliotek. Dessa andliga och le-
kamliga lidanden lade den fasta grunden
för hennes senare rastlösa verksamhet för
fattiga och lidande människor.
Äfven på ett annat vis förberedde hon
sig i tysthet till sin kommande offentliga
lifsbana. På ett egendomligt vis upp-
täckte hon, att hon var i besittning af
en verklig och sällsynt vältalighet. Vå-
ren år 1873 öfvade hon sig i en kyrka
att spela orgel - ensam och utan orgel-
trampare. En dag glömde man, att hon
var därinne. ’ Kyrkan stängdes, och det
var henne omöjligt att göra sig hörd.
Medan hon väntade och grubblade på,
hur hon skulle slippa ut, kom hon på
den tanken att bestiga predikstolen och
försöka, hur det skulle vara att tala där-
ifrån.
Då hon nu började tala och hörde sin
stämma rulla under hvalfven och gifva
genljud i det stora rummet, uppeldades
hon, och utan att stamma, utan att söka
efter ett enda ord, utan den ringaste
svårighet i formgifningen kände hon med
sig själf, att hon blott behöfde kyrkan
full af åhörare för att kunna stämma
deras hjärtan i samklang med sitt eget,
till glädje eller sorg. till hänförelse eller
afsky.
Då blef det henne med ens klart, att
hon genom sin glänsande vältalighets
makt borde kunna vinna lyssnares öron
för hvilken som helst mission, om hon
någonsin tinge en sådan. Ännu anade
hon icke, att hon, innan året var till
ända, för första gången skulle tala i en
folkförsamling om »Kvinnans politiska
ställning».
Den man, som ledde henne in i det
offentliga lifvet, var Charles Bradlaugh,
den kände aflidne parlamentsmedlemmen.
Den 2 augusti 1874 hörde fru Besant
honom första gången tala i Hall of
Science . Få dagar därefter engagerade
Bradlaugh henne som medarbetare i »Na-
tional Reformer», och intill hans död
var hon sedan knuten vid honom med
en ideel vänskap.
Fru Besants rykte som talare och publi-
cist utbredde sig hastigt. Ett tal, som
hon höll i januari 1875 om »Sedlighe-
tens sanna grundval» såldes strax efter
i en upplaga af 70,000 exemplar. Ofta
talade hon till församlingar under bar
himmel och alltid med stor framgång.
Hennes hälsa, som hade varit vacklande
på den tid, då hon ofta led af svält och
arbetade öfver sina krafter, förbättrades
dag för dag genom den nya verksam-
heten.
Åren 1878—86 arbetade hon rastlöst
på vetenskapliga och politiska uppgifter.
Hon vände sig emellertid allt mer och
mer till de ekonomiska frågorna, men ju
mer hon fördjupade sig i socialism och
radikalism, kom hon i opposition till sin
vän Bradlaugh, och detta var för henne
en af de svåraste inre kriser, hon hade
att genomgå under dessa år. Under så-
dana kriser led hennes hälsa ånyo mycket.
Men så snart hon var kommen till öf-
vertygelse om sanningen i den ena eller
andra synpunkten, öfvervann hori allt
och kastade sig åter ut i det offentliga
lifvet för att med all kraft kämpa och
uppträda för sina åsikter.
Hon tog lefvande del i den socialisti
ska rörelsen och var exempelvis en ifrig
agitator under den stora dockarbetar-
strejken år 1889. Samma år sysslade
hon grundligt med spiritismens och hvp-
notismens mysterier, och året därefter
kom hon i förbindelse med den kända
madame Blavatsky. Och härmed var hon
gripen af teosofien. Det var mr Stead,
den bekante utgifvaren af Review of
Reviews, som införde fru Besant hos det
teosofiska samfundets stiftarinna, en be-
kantskap. som blef bestämmande för fnï
Besants senare lif. Sedan har Annie
Besant helt och hallet tillhört teosofer-
na, och hon är helt visst den mest fram-
stående personligheten bland dessa my-
sticismens troende.
”Lifvet är mer än maten.”
Af
Hanna Kamke.
sf[\et är verkligen ej ur vägen, att ofvanstå-
2Qj. ende ord emellanåt upprepas, då det hos
många människor ser ut, som om maten
och hvad därtill hör vore lifvets hela inne-
börd. Förnekas kan visserligen ej, att »mat-
frågan» är ytterst viktig, då människan ju, så-
som det säges, »är hvad hon förtär», men fö-
dan är likväl blott en af de faktorer, som ut-
göra villkoret för det kroppsliga lifvet. Män-
niskan är ei blott kropp, utan har äfven ett
själslif, som har rättighet till utveckling och
hälsa. Men hur skola dessa själslifvets be-
rättigade anspråk kunna tillgodoses hos sådana
stackars människor, som för egen ellar andras
del tillbringa största delen af dagen i matfun-
deringar och matbestyr?
Är det verkligen nödvändigt, att ett så oer-
hördt dagligt arbete nedlägges blott för att
kroppen skall få sin nödtorft, eller är det ej
snarare det invanda öfverflödet i matväg, som
fordrar det stora arbetet, då kroppens verk-
liga behof säkerligen skulle kunna tillfredstäl-
las på bra mycket, enklare, men äfven sundare
och billigare sätt.
Och det var dit jag ville komma, till det,
äfven i de mindre bemedlade klasserna, så
gängse öfverflödet i mat ock dryck. Utlän-
dingar, som första gången komma till Sverige,
förvånas öfver den rikedom och lyx i matväg,
som här utvecklas på bjudningar och äfven
eljes. De häpna öfver, att folk har råd att
lefva så, och att de vilja förstöra så mycket
penningar på materiella Djutningar. Men dessa
undrande främlingar veta ej, att ehuru många
visserligen på grund af sina tillgångar ha rät-
tighet att föra ett luxuöst lefnadssätt, ej så få
dock mer eller mindre lefva på skuld och så-
ledes betala öfverflödet ur andras fickor. (I
parentes kunde här tilläggas, att förhållandet
kanske till någon liten del utjämnas, då ut-
gifterna för de mera andliga njutningarna ställa
sig jämförelsevis lågt i Sverige mot i utlandet,
där man i allmänhet offrar mera på sådant än
här. Man jämföre blott priset på böcker, mu-
sik- och teaterföreställningar.)
Men förutsatt äfven att familjen för närva-
rande har råd att lefva i öfverflöd, är det väl
säkert att detta får fortfara allt framgent?
Hur går det ofta, när familjeförsörjaren slutit
sina ögon ? Den frågan besvarar sig själf, vi
se det dagligen för ögonen : knappast några
tillgångar och en hög obetalta räkningar, äfven
på lifsförnödenheter, som dock, om de valts
med sparsamhet och urskiljning, ofta mycket
väl kunnat kontant betalas af mannens, ej säl-
lan ganska stora inkomster. »Dock hvarför
förneka sig så oskyldiga njutningar, det kostar
ju för tillfället ingenting och — après nous
le déluge!»
Men dessa bordets njutningar äro visst inga
oskyldiga njutningar, då de långsamt, men sä-
kert föra oss till ruin. Till ekonomisk ruin,
om våra tillgångar ej räcka till, i synnerhet
som öfverflöd i mat och dryck oftast åtföljes
af luxuösa vanor äfven i annat, och till fysisk
ruin, då vällefnad framkallar en högre eller
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
