Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 21. 25 maj 1894 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1894 IDUN 165
moderliga förhoppningar förtärde hön en större
dosis benediktinerdroppar än vanligt. Pappa Du-
rand tog skrattande de bägge unga i famn, bad
Paul vara snäll mot hans lilla Suzon och började
sedan arbeta flitigt för att skaffa dottern en ut-
styrsel. Denna inskränkte sig till en vacker brud-
klädning af halfsid-m, två spetskantade peignober
och ett par guldbroderade tofflor. Men bröllops
högtidligheterna skulle bli sådana att hela kvar-
teret skulle tala därom. Då det kom så långt
som till förberedelserna glömde Suzons mor sitt
groll och deltog med lif och lust i anordningarna.
Det bief en ståtlig bröllopsfest, och mamma Du-
rand försonade sig med Paul bara för att han
gaf henne tillfälle till att fara omkring sjön i Bou-
lognerskogen, hvilken färd icke får uteslutas från
bröllopshögtidligheterna i Paris.
Med ungdomens naiva själfförtröstan gingo de
unga makarna framtiden till mötes. Deras hem
var en stor, luftig atelier, hvilken de delade af
med en hög skärm, så att däraf blef arbetsrum
och sängkammare; deras bohag var af den mest
anspråkslösa beskaffenhet och bröllopsgåfvorna
hade ej synnerligen förbättrat förhållandet. De
bestodo, förutom vin, bakverk och blommor, af
fem fruktskålar, tre serveringsbrickor och tio salt-
kar, hvilka nyttiga artiklar familjen Durands
vänner ansett vara det nödvändigaste i de nygiftas
hem. Allt som kunde bidraga till trefnad eller
prydlighet fattades i detta hem, men det märkte
Suzon aldrig, och Paul var för mycket förälskad
för att fästa sig vid, hur det såg ut omkring honom.
Han tillbringade sin dag med att ömsom smeka,
ömsom måla af sin hustru. Sedan sitt giftermål
upptäckte han, att han ägde förvånande anlag för
figurmålning. Och för att Paul icke skulle behöfva
sakna henne i sin närhet ägnade Suzon den min-
sta möjliga tid åt hushållet. Hon utförde sina
sysslor på ett likaså primitivt som raskt sätt. Ett
par slag af en fjäderborste öfver golfvet förflyttade
soporna från midten af rummet till vråarne, där
de ju kunde ligga, eftersom de ej voro i vägen ;
damm och smuts fingo obehindrat samla sig på fön-
sterrutorna, där det ersatte jalusier. Och att skura
sina få kokkärl, det tjänade till rakt ingenting,
förklarade denna ungdomliga husmor, de blefvo
ju strax lika sotiga igen. Det enda Suzon saknade
var en soffa, men denna brist afhjälptes genom
att hon ställde en aflång trälår på sned framför
ena hörnet i ateliern; till ryggstöd användes säng-
madrassen och en filt tjänstgjorde som öfverdrag.
Suzon var mycket stolt öfver sitt verk och ansåg
sig nu äga en salong, eftersom hon hade en solfa.
Värst var det för den unga frun med matlag-
ningen. Hon kom snart till insikt om, att det
varit bättre om hennes mor lärt henne att laga en
ragou istället för det klädsammaste sättet att ordna
en halsduksrosett. Paul blef dagligen serverad
segt kött, halfkokta grönsaker och osmaklig soppa.
Då han ville säga någonting, lade Suzon sin hand
på hans arm och frågade gladt, om han ej ville
ha en portion till, och han klappade den lilla
handen och höll inne med anmärkningarna. Men
en dag då han liknade Suzons omeletter vid
Pandoras ask, emedan de under en oskyldig yta
dolde allt hvad skadligt är för människan, fick
Suzon en ljus idé — de skulle inta sina midda
gar å en restaurant Duval. Där fick man ordent
ligt lagad mat, der var billigt, och så slapp hon
ifrån besväret. Paul gick in därpå, fast det ej
var förenligt med hans begrepp om ett eget hem
att äta ute.
»Severins bli Durands upp i dagen,» sade unga
fru Berthe, som var en praktisk husmor. »Det
är följden af att en flicka gifter sig, innan hon
uppnått en stadgad ålder,» sade gamla fröken
Melanie. Båda voro goda vänner till Durands
och besökte ofta Severins. De gingo. dit drifna
af den lifligaste nyfikenhet; de frågade om allt,
beskådade allt och gingo därifrån uppfyllda af
fasa öfver hvad de sett. Då de fingo höra, att
Suzon fått en liten flicka, höjde de händer och
ögon mot himlen och frågade den osynlige hvad
han menade med att skänka ett barn åt denna
okunniga, slarfviga och tanklösa varelse, men den
outransaklige bevärdigade ej frågan med något
svar.
Den lilla Cheries ankomst väckte samma stor-
miga känslor hos mamma Durand som Suzons
giftermål gjort. Tänk hvilka utgifter de skulle få
för den där lilla varelsens skull. .. Paul förtjä-
nade ju ingenting på sina taflor ... Suzon borde
bättre tänkt sig för, innan hon valde den där
fattiglappen o. s. v. Suzon tyckte det vore bättre
om modern lärde henne hur hon skulle sköta
barnet, istället för att klandra det fattiga lilla
lifvets tillvaro. Men, nej, det kunde mamma
Durand icke. Suzon hade på sin tid lämnats till
en amma på landet. Och naturligtvis skulle
Cherie ackorderas bort. I Sommerville var luften
renast och de borde genast höra efter ett lämpligt
ställe.
»Skiljas ifrån Cherie! Aldrig i lifvet! »och Suzon
slog sina afmagrade armar omkring det lilla skri
kande byltet vid sin sida.
Hvad tänkte väl Suzon på, ämnade hon själf
amma sitt barn? Mamma Durands gälla röst blan-
dade sig med den nyföddas pockande rop på sma
rättigheter. Suzon skulle fördärfva sitt utseende,
sin hälsa, hon skulle bli gammal i förtid, hon
skulle icke få en minuts ro, om hon envisades
att behålla barnet hos sig. Men Suzon endast
smålog och gjorde några tafatta försök att lugna
den lilla, som endast begärde att få känna mo-
derns mjuka hand på sin kind för att tystna.
Då hon blef ensam vek Suzon undan omhöljet
kring Cherie och betraktade nyfiket det lilla lef-
vande undret, hvars hela intresse koncentrerade
sug på konstverket att få sin ena lilleputiska tumme
in i munnen. Det såg så komiskt ut, att Suzon
ämnade ge till ett af sina klingande skratt, men
hon hejdade sig — den lilla fick icke oroas af
några främmande ljud. Hon blef helt underlig
till mods, medan hon betraktade barnet. Det var
så otroligt att denna lilla varelse var hennes egen,
beroende af henne helt och hållet. Det var ett
förfärligt ansvar, och detta ansvar hade den gode
guden pålagt henne, enfaldiga varelse. Hennes
själ fylldes af en stor och mäktig känsla — mo-
derskärleken, som är ett återsken af skaparens
oändliga kärlek. Hon gjorde korstecknet öfver
barnet, läste en kort, stapplande bön, och så lade
hon det lilla hufvudet mot sitt bröst, beredd att
uppfylla sina plikter.
När Paul kom in, stannade han förundrad och
hänryckt vid den syn han hade framför sig. Den
liknade någon af de gamle mästarnes härliga ma-
donnor. Från det dammiga fönstret föll solljuset
dämpadt på Suzon, där hon satt med barnet tryckt
till sitt bröst. Den unga modern såg upp med
ett blygt och lyckligt leende. Öfver det slätkam-
made håret hade hon en gammal sidenduk knuten
på italienskt vis. En trasig spetskjol och en af
Pauls utnötta sammetsblusar voro oskickligt virade
omkring barnet. Paul fick tårar i ögonen, då han
såg sin stackars lilla okunniga hustru med ovana
fingrar ordna dessa fattiga paltor kring den lilla.
»Madonna Suzon,» sade han och kysste ömt
hustruns bleka kinder.
Sedermera målade han henne och barnet just
som han sett dem den gången, sammetsblusen,
spetstrasorna och allt. Det var en tafla som med
ens gjorde honom ryktbar. Ingen kunde gå förbi
den, utan att stanna, den var så rörande och enkel,
så lefvande och sant mänsklig.
Cherie var verkligen en mycket dyrbar liten
varelse. Suzon fick lof att uppmuntra Paul till
att arbeta flitigt, så att ingenting skulle fattas den
lilla, och för alt icke störa mannen förblef hon
inne i sängkammaren hela förmiddagarne. Under
dessa på tu man hand med barnet började hon
förstå den lilla varelsens mångfaldiga behof och
önskningar. Efter hand fick det oordnade hemmet
ett helt annat utseende. Inga sopor funnos mer,
vråarna, ty Cherie tycktes anse att allt hvad som
låg på golfvet borde passera genom hennes lilla
tandlösa mun; den gamla låren blef försedd med
mjuka dynor, emedan barnet kunde göra sig illa
mot de skarpa kanterna, gardiner anskaffades, så
att dagern ej skulle skada den lillas ögon, allting
hölls rent och putsadt, och efter oändligt många
misslyckade försök hade Suzon tillfredsställelsen
af att kunna servera en ordentligt lagad middag,
hon märkte att barnet mådde bättre, då hon själf
förtärde god och kraftig föda.
Stackars lilla Cherie I hennes första erfarenheter
af lifvet voro ej uteslutande glada. I sin okun-
nighet och välmening utsatte Suzon ofta barnet
för verklig fara. Öfvertygad om att frisk luft var
nyttig för små barn, lade hon Cherie i ett fat,
hvilket hon ställde framför del öppna fönstret,
och hvarken Pauls invändningar eller barnets
protester mot dessa luftbad afhöllo Suzon därifrån.
Först då den lilla började nysa af alla krafter,
upphörde hon med det farliga experimentet. Afven
moderns medfödda behagsjuka blef en anledning
till bittra kval för den lilla varelsen. Då Suzon
såg Cheries små välformade ben och näpna armar,
fick hon en oemotståndlig lust att styra ut henne
som de små femåringarna i Parc Monceau. Men
den fyra månader gamla Cherie gaf till sina kraf-
tigaste nödrop, då hon fick ett par röda saffianskor
på fotterna och kände sig inklämd i en löjligt
kort klädning med stora rosetter på axlarna,
hvilka skafde hennes ömtåliga hud, och Suzon,
som nu började förstå den förebråelse som låg i
dessa hjärtskärande rop, lade undan de röda
skorna och den lilla dockklädningen.
Fru Berthe och fröken Melanie hade icke på
länge besökt Severins. De hade ej hjärta att se
eländet, förklarade de. Stackars Pauli Arma Che-
rie! Förmodligen hade de omkommit vid det här
laget —■ kväfda af soporna som stigit ända upp
till taket, eller förgiftade af en grönsakssoppa, i
hvilken Suzon lagt tändstickor is’ället för vermi-
celler. Mamma Durand såg förlägen ut, då de
frågade henne, hur det gick för Suzon med den
lilla Cherie. Det var tydligt, att någonting var
på tok, och de beslöto att på ort och ställe öfver-
tyga sig om rätta förhållandet. De valde middags
timmen för sitt besök. Väl inkomna genom dörren
stannade de stumma och häpna. Förmodligen
hade de gått fel, ty här var allting puisadt och
fint: hvita gardiner hängde för fönstren, golfvet
var blankpoleradt, möblerna öfverklädda med
vackert blommigt tyg, på en gammal turkisk matta
rullade en liten skrattande barnunge, och på det
dukade bordet ångade en aptitretande middag.
Och det var verkligen Paul och Suzon, som sutto
där och spisade.
»Min söta vän,» utropade fru Berthe, då den
första förvåningen lagt sig, »hvad har väl åstad-
kommit denna förändring i dina vanor?»
»Har ni skickat Suzon i en hushållsskola?» frå-
gade Melanie Paul.
»Det är alltsammans Cheries förtjänst,» förkla-
rade Suzon.
»Men, kära du, inte kan väl ett fem månader
gammalt barn göra ett sådant underverk,» utro-
pade den gamla fröken.
»Hur tokigt det än låter, så måste jag förklara,
att det är min dotter som har uppfostrat mig,»
sade Suzon skrattande och sprang bort till Cherie,
som hon lyfte upp och visade för tanterna.
»Är hon icke beundransvärd, madonna Suzon!»
sade Paul och tecknade gruppen med några raska
drag af sitt ritstift.
Intermezzo.
Efter Swinburne.
Qtn morgon i maj som grönast,
på mark utaf daggen våt,
vi möttes, där allt stod skönast,
och våren var glad däråt.
Det var som om luften längtat
att taga din anda mot,
det var som om gräset trängtat
att böja sig för din fot.
Du nalkades, sol bakom dig
förvand,lade grönt till guld,
och blommorna logo om dig
af fröjd att du var så huld.
Vid stammar, som smärta böjde
sin krona mot strömmen ömt,
bland, spirande grönt du dröjde,
som om du med våren drömt.
Kanhända din blick sig fäste 1
vid grenarnes blomstersnö,
kanhända ett fågelnäste
dig kom att en stund förströ.
Men mjukaste fot ej rörde
sig mer ifrån daggvåt stig,
och rakt som ett finger förde
en stråle sitt ljus på dig.
Af maningen med jag rycktes,
jag följde i strålens spår.
Du dagens drottning mig tycktes,
din krona var gyllne hår.
Som askan väcker mitt sinnes
begär efter eld, som dött,
så minns jag, saknar och minnes
den kärlek, som tid förödt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
