Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 21. 25 maj 1894 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
164
I D U N
Johanna, den »af Gud skänkta». Jungfrun af
Orleans och flere neapolitanska drottningar un-
der medeltiden buro detta namn. Hanna, Jane,
Jmny, Jeanne och Jeanette äro diminutiver af
»ma namn.
Julia (latinskt), den »knoppande».
Karolina, härledt af Karl, »den starke mannen».
På franska Charlotte.
Katarina (grekiskt), den »ärbara», ett i historien
ofta förekommande namn.
Klara (latinskt), den »rena».
Kordula (latinskt), den »hjärtliga».
Lovisa, fransyskt Louise, tyska Ludovika, den
»»ärofulla».
Magdalena, den »botfärdiga». Fransyskt Made-
leine, engelskt Nelly, italienskt Maddalena.
Maria (hebräiskt: Mirjam), den »bittra», »sorgs-
na . Fransyskt Marion, italienskt Marietta, en-
gelskt Mary af sammansättningen med Anna fås:
Marianne, den »gudfruktiga husmodern».
1 Martha, den »flitiga husmodern». Bibliskt namn,
Lazarus’ syster.
Mathilda, den »väldiga kämparinnan , af det
gammaltyska Mecbtildis, ett under medeltiden myc-
ket omtyckt namn i borgerliga familjer.
Mina, den »kärleksrika», egentligen intet själf-
ständigt namn, utan en förkortning af Wilhelmina.
Ottilia, den »lilla, rika».
’Pauline, den »ringa». En syster till Napoleon.
Rosalie, den »rosensköna». Staden Palermos
skyddsgudinna, lefde som eremit i en klippgrotta
och förvärfvade sig rykte om stor fromhet.
Susanna (hebräiskt), »liljan», kyskhetens sym-
bol.
Thérèse, »djurens och jaktens väninna».
Ursula (latinskt), den »lilla björnhonan».
Virginia (latinskt;, den .jungfruliga».
Viktoria (latinskt), den »segerrika».
Kvinnor och blommor äro sammanhörande
poetiska begrepp. Det är därför helt natur-
lift att äfven botaniken har lämnat sin kontin-
gent till fruntimmersnamnen. Först och främst
kommer dä »blommornas drottning» rosen, som
redan i bibeln förekommer såsom kvinnonamn.
Rosina, den »högröda», den »blomstrande»,
är blott en variation; Flora, den »blomstran-
de»; Yiola, blygsamhetens symbol; Esther be-
tyder myrten; Olivia, den smärtstillande oli-
ven; Malvina (malva) är stockrosens namn.
Schiller och Petrarca besjunga lagern i nam-
uet Laura och slutligen finna vi äfven en Ge-
orgina och en Hortense.
Till de uppräknade namnen kunde fogas en
mängd andra, men de, vi ägnat vår uppmärk-
samhet, torde vara de oftast förekommande
och mest kända.
Två böcker,
S
ender de senaste dagarne har den lilla vår-
s ström af litterär alstring, som plägar
friska upp vår annars temligen stagnerande
bokmarknad, medfört tvänne arbeten, hvilka vi
vilja ägna några ord, då de böra äga betingelser
att särskildt intressera våra läsarinnor. De
hafva båda flatit ur kvinnliga pennor, och bå-
das författare äro förut väl kända, ej minst af
Iduns publik.
* *
Då fröken Selma Lagerlöf för endast några
fä år tillbaka utgick som den lyckliga seger-
vinnerskan i den af oss anordnade litterära
pristäflingen, bar hon ännu ett inom vittra
kretsar okändt och nytt namn. »Gösta Ber-
lings saga», som då först presenterades i denna
tidning och sedan i utvidgad form utsändes
som bok, var emellertid af en sä ovanlig och
rik originalitet och mättad af en sä glödande
fantasi, att den unga författarinnans debut från
alla håll betraktades som en af de allra märk-
ligaste, de senare decennierna här hemma haft
att uppvisa. Selma Lagerlöf har sedan deds
icke framkommit med något Dytt arbete i bok-
form, men inom den periodiska pressen bar
hon då och då uppträdt med novellistiska bi-
drag, som mottagits med stort bifall och till
fullo infriat de höga förväntningar, man ansåg
sig kunna ställa på hennes utprägladt person-
liga begåfning.
Under titeln »Osynliga länkar» föreligger
nu det andra bokarbetet af hennes hand, redan
länge motsedt med spänning. Det är en sam-
liog noveller af ett sällsynt fäDgslande tempe-
rament, fulla af känsla, stämning och färg.
De rymma mycken äkta patos och verklig
djupsinnighet, men äfven skälmskt behag och
lekande ironi. Stilen är nog ännu något ojämn
och icke alltid behärskad, men den är dock
så glänsande och ursprunglig, att man gärna
öfverser med dessa mindre brister, som sna-
rare äro framkallade af styrkans öfvermått än
svaghetsfel.
Det är icke hvardagsmänniskor och hvar-
dagslif, med hvilka Selma Lagerlöf helst älskar
att röra sig; det inåtvända själslifvets mystiska
och mörka djup locka henne mest, och hon
afvinner dem med en äkta skalds skattfinnar-
bliek deras fördolda hemligheter och underbart
skiftande båfvor. Ett intresseväckande, ja, ett
betydande arbete är denna nya kvinnobok, och
vi äro vissa, att den kommer att läsas i vida
kretsar samt förvärfva talrika beundrare.
Det är väl också genom Iduns spalter, som
signaturen Snorre frän början längst trängt ut
bland svenska bem och på kort tid blifvit po-
pulär som kanske få litterära märken. Man
förebrår vår tid att vara tråkig cch pessimi-
stisk; men kommer en skald, som kan skämta
sä kvickt, så fint och träffande skarpt och dock
pä samma gång så högsint och hjärtevarmt
som Snorre — en sällsynt röst, en sällsynt
sträng i den moderna dagsmusiken — då måste
han slå aD bland alla de ofördärfvade och fri-
ska själar, af hvilka vi väl, gudilof, ännu hafva
ett manstarkt uppbåd rundt om i bygderna.
»Snorres» bitar i Idun ha också lästs med
förtjusning, och redaktionen har öfVerhopats
med förfrågningar om den persoD, som gömde
sig bakom den skyddande masken. Vi hade
icke rätt att skvallra ur skolan; så mycket
har dock ej kunnat fördöljas, att det är en
kvinnlig hand, som för det sirligt spetsade
lilla stålspjutet.
Vi äro därför väl på det klara med, att det !
är ett välkommet budskap vi bringa, då vi i
dag kunna ge tillkänna, att Snorres dikter nu
utkommit i bokform. Ett och annat gammalt
finner ni där nog, men läser det med odeladt
nöje äter och åter om; mycket nytt finner ni
ock — allt lika öfverdådigt uppfriskande som
det gamla.
Lektor N, P. Ödman, själf en uppburen
mästare i det vettiga skämtets konst, har vid
sina ofientliga aftonunderhållningar här och
hvar i landet för talrika skaror af åhörare
under ymnigaste bifall uppläst åtskilliga af
Snorres dikter. Han har nu också försett
hennes bok med ett spirituelt förord, som ej
förringar dess i sig själf fullgoda värde.
»Bitar af Snorre» — så lyder den an-
språkslösa titelbladsrubriken — komma nog ej
länge att behöfva trängas bland trafvarne på
boklådsdisken. Sådana toner ha en egen för-
måga att gå långt och vida omkring, ty de
finna genljud hos oss alla i det bästa inom oss.
1894
JWadonna (Suzori.
Skiss för Idun af Ina Stockenstrand.
I laturligtvis skulle hon gifta sig; alla männi-
JL / skor blefvo ju gifta. — utom de gamla mam-
L sellerna, förstås, resonnerade lilla Suzon
Durand, utan att ta de gamla ungkarlarne med i
räkningen. Hon var ju vacker och älskvärd, det
förra öfvertygade henne hennes spegel beredvil-
ligt om, det sednare sade hennes beundrare, de
unga artisterna, som besökte pappa Durand. Och
så var hon ung, hvilket ingen, som hörde henne
sjunga från morgon till kväll, kunde tvifla på.
Det var icke Bérangers vackra visor »Roi d’Yve
tot» eller »Etoiles qui filent» hon sjöng, den lilla
lärkan med de ovårdade fjädrarne däruppe på
Montmartres höjder, utan Yvettes visor från Al-
cazar. Och medan hon sjunger, fantiserar hon
om sin framtid och sitt »ménage». Men hon har
ingen hemgift. Det är mamma Durands största
sorg, och hon säger dagligen till sin tanklösa
dotter: »utan hemgift ingen man».
Mamma Durand har tyvärr en viss svaghet för
»eau de melisse des carmes» och benediktiner
likör, och hoii bryr sig icke stort om sitt hus-
håll. Durandska hemmet liknar nihilisternas
utopi — ett samhälle utan öfverhufvud, utan la-
gar, där allt nyttjas gemensamt, till och med
tandborsten. Durands lefva ett sorglöst artistlif,
ur band i mun. Pappa Durand, som är en be-
gåfvad skulptör och en älskvärd, godmodig odåga,
tillbringar sina dagar med alt drifva omkring på
bulevarderna, prata i någon yrkesbröders atelier
och smutta på ett glas absint utanför något kafé.
Endast då nöden blir riktigt kännbar i hemmet,
besluter han sig för att arbeta. Han modellerar
då en liten byst eller en näpen grupp, som nå-
gon konsthandlare gärna köper, och så är sorgen
stillad för den gången. Ordning, renlighet och
flit äro okända begrepp i det Durandska hemmet,
och i denna bohémieartade omgifning bar Suzon
vuxit upp utan någon tanke på att det borde
vara annorlunda. Visserligen har hon hos sin
mors väninnor sett städade rum, ordnade skåp
och rena duktyg, men det har icke väckt någon
annan föreställning hos henne än att det måste
vara mycket besvärligt alt åstadkomma allt delta.
Hon döljer klädningens refvor under en band-
rosett, vänder ut och in på peignoaren, då hon
solkat ned rätsidan, och finner det bekvämare att
be sin far om pengar till ett par nya handskar
än alt laga de gamla. »Bevare den flickan, när
hon blir gift,» säga familjens vänner, då Suzon
bjuder dem te ur omaka koppar och torkar tårt-
skålen med sin näsduk, »det blir mamma Durand
upp i dagen.» Och mamma Durand tillbringar
sin dag i en stoppad länstol vid fönstret, ömsom
läsande Figaro, ömsom betraktande grannarne
midt emot. Hon ger Suzon goda råd. råd hvilka
dock aldrig ha någonting med ekonomi och hus-
håll att skaffa, utan bandia om »poudre d’iris»
företräde framför »eau des perles» och om rätta
sättet att fängsla en man. En artist bör Suzon
icke gifta sig med, ly äfven den mest talangfulle
kan icke ge sin hustru så mycket i nålpengar som
en skötsam handlande eller handtverkare är i
stånd till. Suzon småler, krusar lockarne i pan-
nan och går in i ateliern för att se efter, om hen-
nes pappa hade några artister hos sig. Hon -har
ingenting emot att prata och skämta med de unga
männen, medan hon väntar på den hederlige
»bourgeois», som skall erbjuda henne sin hand.
Paul Severin besökte mycket flitigt Durands.
Han var en ung landskaps- och genremålape,
hvars små, fina dukar från Girondes började
ådraga sig uppmärksamhet. Paul var mycket
fattig, så fattig att mamma Durand aldrig tog ho-
nom med i räkningen, då hon varnade sin dotter
för de unga männen, som besökte dem. Kanske
det var därför Suzon språkade mera glädtigt och
otvunget med Paul än med någon annan. Och
Paul fängslades så småningom af denna lilla
flickunge, hos hvilken det fanns så mycken grace,
så mycken älskvärd naivitet, så mycken sorglös
glädje. Suzon upphörde att tänka på sin »bour-
geois», prydde sig mêd friska blommor och sjöng
»Petit bleu» och »Cadet och Babet», så att det
gaf eko i det gamla förfallna artistnästet, där hon
bodde. Och en dag då Paul bakom den gamla,
dammiga Lakoongruppen frågade henne, om hon
ville bli hans hustru, svarade hon utan betän-
kande ja.
Mamma Durand grälade och väsnades, kallade
Suzon en dum, tanklös tossa, som gifte sig med
en n?.?n’ h.v’lken icke ens kunde bestå henne med
en tjänstflicka, och för att glömma sina felslagna,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
