- Project Runeberg -  Idun : Praktisk veckotidning för qvinnan och hemmet / 1894 /
167

(1887)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 21. 25 maj 1894 - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

1894 I DU N 167
S. Giöbels »Svensk konstutställning», afreser i da-
garne, med understöd af utaf kommerskollegium
beviljadt resestipendium, på en längre studiiresa
till Tyskland, Österrike, Frankrike och Belgien.
Teater och musik.
Kungl. Operan uppförde i måndags »Aida» med
signora Labia för första gången i titelpartiet. Den
unga sångerskan gör med hvarje ny uppgift märk-
bara framsteg, och henne? Aida var i vokalt hän-
seende en mycket förtjänstfull prestation, som till
fullo kan jämställas med hennes Santuzza. Äfven
spelet var i det hela godt och konsekvent anlagdt,
om än man kunde önska något mera af ursprung-
lig lidelse i de stora momenten. Af en ung kraft,
som ännu står i tillväxtåren, är det dock helt visst
förståndigare att hålla litet för mycket tillbaka än
motsatsen ; med vunnen mognad skall den en dag
af sig själf finna djupare resonnanser.
Fröken Almaiis Amneris tillhör hennes bästa
skapelser, och hennes stämma gjorde sig denna
afton synnerligen lyckligt gällande. Hon belönades
äfven med både blommor och lager. Herr Land-
quists Amanasro ses likaledes alltid med nöje åter.
I sin helhet gick operan med lif och fart, och bi-
fallet i den talrikt besatta salongen var ytterst
frikostigt.
K. Dramatiska teatern bjuder i säsongens elfe
timme på ännu ett nytt program, som i tisdass
gick för första gången. Det inledes af ett svenskt
enaktsoriginal : »Afskedsansökningen» af H. Frö-
ding. Den lilla komedin, hvilken kännetecknas af
en utpräglad militärentusiasm, men annars är skä
ligen obetydlig, fick ett godt utförande af fröken
Svanström som en ung och söt liten fästmö, hr
Bœckstrô’m som hennes jovialiske pappa och hr
Skånberg, fästmannen, en snitsig löjtnant, som är
på vippen att öfverge fanan för några artistgriller,
men i sista stund till allmän belåtenhet »ångrar
om sig» och räddas från att hamna bland »fiskarne».
Ett veritabelt tyskt recept, som höres, om ock i
svensk stufning.
Det franska lustspel af Mason: »Le Cardunois’
hjältedater», som härpå följer, är en äkta pariser
fars med ganska muntra förvecklingar, men ock
af äkta parisisk laissez aller-moral. Icke synes det
just erbjuda uppgifter, värdiga en första rangs
teater; men man får väl öfverse i anseende till
den framskridna vårsäsongen, under hvilken direk-
tionen möjligen menat att publiken ej vore hågad
att låta upptaga sig af allvarligare saker. Herr
Fredrikson spelar styckets »hjälte», som här är
det i en mycket dubbel och försmädlig bemärkelse,
ledigt och med godt humör. Tvänne roller göras
alldeles excellent: fröken Ahlander en giftaslysten
svärmor och hr Hillberg en slyngel från gatans drägg,
egentligen en biroll, men hvilken genom det öfver-
dådiga och i minsta detalj karaktäristiska spelet
skjutes fram till styckets intressantaste. För öf-
rigt utfylles listan med förtjänst af fruarna Rund-
berg och Seelig-Ljundberg, fröken Bch\ ens samt hrr
Hedlund, Rydgren, ITamrin och Envall.
K. Dramatiska teaterns elevskola har afslutat sitt
arbetsår med en uppvisning, som i söndags mid-
dag försiggick inför en talrik och lifligt intresserad
publik af inbjudne. Af de små profstycken, som
bjödos, framgick det glädjande faktum, att flere
unga krafter för närvarande, såväl på kvinns som
manssidan, ingifva verkligt vackra förhoppningar
att engång kunna växa ut till betydelse för vår
sceniska konst. Den ledning, som vid elevskolan
ägnas dem, synes ock ha varit af bästa slag och
inger garantier på framtidslöftenas infriande. Sko-
lans föreståndare har varit hr Fils Personne och
biträdande lärare hrr Albion Örtengren och Hellen
Lindgren samt fröken Amalia Paulson.
Gabrielle Réjane-Porel, den berömda franska skå-
despelerskan, hvars konstnärsrykte för närvarande
jämföres med Sarah Bernhardts och hvilken se
nast firade en glänsande triumf som Nora i Ibsens
»Ett dockhem», då detta stycke nyligen uppfördes
å Vaudevilleteatern i Paris, förbereder, berättas
det, en turné i Skandinavien instundande novem-
ber. Turnén skulle som en särskild uppmärksam
het mot Ibsen taga sin början i Kristiania.
ßju^husinteriörer.
Skisserade af Wilma Lindhè.
(Forts. o. slut.)
Största delen af sitt lif hade hon ätit nåde-
bröd och det ger ej känsla af frihet och lycka.
Under mellantider, medan hon sökte en ny
plats, vistades hon än här än där — fick klä-
der af en, matdagar hos en annan, och så
gingo åren — det ena tyngre än det andra.
Sedan hon lämnade sin plats, ute vid hafs-
brynet, hade hon haft tvänne andra, »som ej
heller passat henne», samt därefter bott hos
en tvätterska och slitit rent af ondt.
Nödvändigheten att förtjäna något dref henne
att söka tillfällig plats i en leksaksaffär, me-
dan julhandeln pågick; men efter fjorton da-
gars tid var hon alldeles nerbruten och måste
till sjukhuset, där hon låg i frisäng. På nå-
der äfven där!
* *

*


Fru Holt grubblade utan återvändo på, huru
det skulle bli efter tillfrisknandet och gjorde
allt för att skaffa henne en plats utan egent-
liga skyldigheter, men med så många förmå-
ner som möjligt.
En sådan var ej lätt att finna, och det tyck-
tes ej heller brådska.
Det enda hon kunde göra var att besöka
henne, medföra blommor — som hon älskade
med passion — samt låta henne tala om det
förflutnas bitterhet ocb den lycka hon nu
kände.
Pä möjligheten att dö, under den kärleks-
fulla vård hon erhöll, tänkte Elin aldrig, och
midt bland jämmern rundt om låg hon med
ett leende på läpparna, tänkande sina egna
tankar.
Kvinnohjärtats känslolif är en gång för alla
underbart till sin sammansättning. Likt haf-
vet kan det stiga öfver sina bräddar eller
återspegla sol, måne, stjänor och fjäderlätta
moln. Känsligt som dess yta, uppröres det af
minsta vindstöt och är liksom det bottenlöst,
outgrundligt, nyckfullt och skiftande.
•Varmare och dåraktigare än någon tror
klappar också kvinnans hjärta — ofta i tyst-
het och utan tanke på genkärlek — för en
eller annan manlig individ, som i fullkomlig
okunnighet därom har sina tankar riktade åt
helt annat håll — kanske på någon, som i sin
ordning föga frågar efter hans vara eller icke
vara.
Sällan är det väl också kvinnohjärtat ej slu-
ter inom sig någon erotisk känsla, om den än
måste döljas för att ej väcka löje, undran eller
klander.
Fru Holt hade tänkt öfver allt detta på
sista tiden och länge sedan gissat sig till den
sjukas hemlighet.
En gång talade de därom.
Det var strax efter förmiddagsronden.
»Har ni feber?» frågade fru Holt vänligt,
»Nej!» tårarna kommo henne i ögonen,
»men jag är så lycklig! Han tog mig i hand
i dag också, så frågade han hvad jag läste
och tog emot ett par af mina blommor! Ni
tycker väl, att jag är bra löjlig?»
»Inte det minsta. Jag förstår det såväl.»
»När man ligger så här dag efter dag, all-
deles overksam, när man sätter sitt hela bopp
till en människa, när man bara längtar efter
hans ankomst, efter hvarje ord från hans läppar,
blir det snart som om ingen mer än han fun-
nes i hela världen. Jag tycker han ser ut
som en apostel — tycker ni inte det?»
»Jo — —» svarade fru Holt dröjande. Hon
träffade honom i umgängeslifvet, där han var
glad och älskvärd, och hade aldrig tänkt en
tanke ditåt.
»Känner ni hans hustru?»
»Ja!»
»Berätta mig något om henne.»
»Hon ser bra ut och är ansedd för att ha
godt hufvud.»
»Det är bisaker! Gör hon honom lycklig?
Älskar hon honom så som han bör älskas?»
»Det tror jag. Det ser ut, som om de hölle
mycket af hvarandra,»
»Här ligger jag och försöker föreställa mig
deras lif och huru de ha det hemma hos sig
— fast jag aldrig sett något däraf,» fortsatte
den sjuka matt. »Deras hem är väl mycket
vackert, uppfylldt af blommor, vackra möbler,
koostsaker, böcker, taflor och allt sådant?»
»Ja! Det är både smakfullt och hemtref-
ligt. »
»Det visste jag!» Den sjuka vred sig på sitt
läger liksom i plågor. Efter en stunds tyst-
nad fortsatte hon: Ȁr det inte underligt, att
en så omätlig lycka kan komma på en männi-
skas del och stort intet på en annans. Hvad
det- måtte vara underbart att känna sig lyck-
lig! lliktigt lycklig!»
»Har Elin aldrig varit det?»
»Jo! Den där sommarn ; men det var så
mycket bekymmer på samma gång, och så
visste jag att det aldrig kunde bli något af.
Vi togo afsked för lifvet. Jag har tänkt på
honom allt sedan dess; ty något behöfver hjär-
tat att fästa sig vid, ocb nu förebrår jag mig
att jag glömt honom för en annan, som inte
har en tanke på mig annat än som en stac-
kars tröttsam patient.»
Tårarna runno sakta utför hennes kinder.
»Gud välsigne honom för hvad han varit
mig!»
* *
&
Det var söndags förmiddag.
Fru Holt, som fått tillåtelse att bli insläppt
hvilken tid på dagen som helst, ehuru hon ej
hade någon af patienterna i privatrummen att
besöka, hade med sig några präktiga mörkrö-
da och gulbleka rosor.
Det var ljust och friskt i korridorerna, där
ett par fönster stodo öppna för att insläppa
den ljumma vårluften.
Da manliga konvalescenterna i sina hvita
och ljust blårandiga dräkter vandrade i sin
korridor och de kvinnliga iförda sina ännu
fulare kläder i sin, medan sköterskorna i
svarta klädningar, hvita mössor och förkläden
gåfvo söndagsstämning åt det hela.
Ronden pågick och fru Holt, som ville vänta
öfver den för att gå in, gick också af och an
i korridoren.
Vid en af sofforna borta på »kirurgen», där
hon ännu aldrig varit, stodo tvänne unga ele-
ver bredvid »brickan», en stor träskifva med
uppstående kanter och handtag, hvilken bars
efter läkarne allt efter som de gingo från sal
till sal. Här funnos instrument, salvor, subli-
mater, förband, ereolin med flere ansiseptiska
medel.
För en kort tid sedan skulle hon fasat vid
åsynen däraf. Nu erfor hon i stället en kän-
sla af trygghet vid betraktandet af alla de
hjälpmedel vetenskapen har i beredskap till lin-
dring och hjälp.
»Skulle jag kunna få se operationsrummet?»
frågade hon en af eleverna, en vacker ung
flicka af god familj, i hvarä ögon lästes eu
okuflig energi, parad med kärlek till det kall
hon valt.
»Det är ingenting aom hindrar — men kom
då genast.»

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 10:36:48 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/idun/1894/0171.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free