Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 23. 8 juni 1894 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
178 I DU N 1894
Stora ord ej slå likt klubbor, Handling bättre är än ordprål,
Skryt är icke sträng på bågen, Mäktigare är än högmod.
H. W. Longfellow.
à*********#***************************************#*****’*******#**************’*****’***"******
Betty Cedergren föddes i Stockholm den 13
febr. 1822. Fadern var urmakare och hade
sin verkstad på Stora Nygatan. I det enkla
hemmet uppväxte nio barn, hvilka alla tidigt
vandes vid nyttigt och uthålligt arbete. Äld-
sta dottern fick anställning vid riksbankens se-
deltryckeri, och den tolfåriga Betty fick hjälpa
henne i arbetet med livad hon kunde. Då
fadern en dag fick se, huru behändigt den lilla
utförde de uppgifter som förelädes henne, ut-
brast han: »Du skall lära dig urmakeriyrket.
Jag vill genast bereda dig plats på verkstaden.»
Och så skedde äfven.
Här började nu den lilla flickan med lif och
lust lära sig faderns yrke, hvilket, ehuru fint
och nätt i sig själft, enligt tidens uppfattning,
likväl uteslutande tillhörde mannen. Nålen och
strumpstickan voro ännu de enda verktyg, som
ansågos passande för den uppväxande tärnan,
liksom grytor och kastruller för den mognade
kvinnan.
Lilla Betty var emellertid icke rådlös. Hon
kände inom sig den outvecklade kraft, som en
dag skulle komma fördomarnes mur att ramla
och bana väg till den yrkesskicklighet, som
med tiden skulle blifva hennes dyrbara egen-
dom. Lärgossarnes och gesällernas speglosor
öfver »urmakaren i kjolar» förstummades, då
Betty en dag satt på sin plats klädd som
gosse, klädd i byxor och blus, med de långa
hårflätorna afklippta. Ett okufligt begär att
blifva skicklig i sitt yrke förde henne framåt
mot sitt mål under ifrig täflan med de andra
lärlingarne, en täflan, i hvilken hon snart läm-
nade dessa långt efter sig. Arbetet var för
henne icke blott ett mekaniskt eftergörande af
hvad andra gjort, utan en ständig utveckling
af hennes egen intelligens.
Under tiden växte hon upp från barn till
kvinna, och vid fyllda tjugu år stod Betty
Cedergren såsom ett ojäfaktigt vittnesbörd om
livad kvinnan kan åstadkomma, när hennes
gåfvor och anlag få fritt utveckla sig. Utan
skryt, men också utan gensägelse, var hon den
skickligaste af arbetarne på verkstaden.
Det var dock icke endast fadern, som insåg
den unga kvinnans värde och dugande kraft;
på verkstaden fanns en ung verkmästare, vid
namn Gustaf Vilhelm Linderoth. Med lifligt
intresse följde han flickans framsteg i yrket,
men han såg ock, huru hon uppväxte till en
frisk, lefnadsglad jungfru, vid hvilkens åsyn
hans hjärta slog i kapp med både pendyler
och väckarur. Och när han snart kommit till
klarhet om, hvad klockan för honom var sla-
gen, och hoppades att ungmön icke heller var
likgiltig för honom, anhöll han om hennes
hand. Den 25 maj 1844 firades bröllopet, och
från denna dag är det med fru Betty Linde-
roth vi liafva att fortsätta vår bekantskap.
Den som nu tänker sig den unga makan
såsoui en välbeställd borgarfru, endast uppta-
gen af sitt hushåll, sin toalett och sina visi-
ter, under det hon lämnar åt mannen ensam
att sörja för familjens utkomst, misstar sig
storligen. Sådan var icke den kvinna, som
från barndomen ägnat sitt lif åt ett ihärdigt
och framgångsrikt arbete.
Då Linderoth dagen efter bröllopet öppnade
fönsterluckorna till sin egen verkstad, yttrade
han med gladt mod: »Nu börja vi vårt ar-
bete, och Gud gifve att det ginge oss väl.»
Hemmet var inredt på enklaste vis, och
lefnadssättet ställdes- därefter. »Vi ha icke
råd att hålla särskild verkmästare,» sade man-
nen, »det hoppas jag du Betty åtar dig att
vara.» Och den unga frun åtog sig detta och
förblef sin mans trogna medarbeterska i yr-
ket, så länge han lefde. Efter tolf års sträf-
samt arbete företog fru Linderoth sin första
utländska studieresa år 1856. Hon var då
34 år gammal. Färden ställdes först till världs-
staden vid Seinens stran%. Här stannade hon
flere månader och lyckades få tillträde till de
förnämsta urfabrikerna. Från Paris begaf hon
sig till Scliveiz och flere andra orter, kända
för urtillverkning. Från denna färd återvände
hon till hemmet, riktad med nya idéer, dem
hon framgångsrikt tillämpade i den alltmer ut-
vidgade affären.
Genom för mycket stillasittande började
emellertid hennes hälsa blifva vacklande, livar-
för hennes läkare föreskref ett mera rörligt
lefnadssätt och framför allt motion i fria luf-
ten. Nu skulle man kunna föreställa sig, att
man finge se den burgna borgarfrun taga sina
spatserturer i hufvudstadens vackra promenad-
platser. Men detta sätt att skalfa sig nödig-
motion låg icke för fru Bettys kynne. Bättre
visste hon hvad tiden var värd. Linde-
rothska firman hade vunnit en betydande kund-
krets inom hufvudstadens finare societet, hvil-
kas klockor den skötte och regelmässigt drog
upp. Detta arbete åtog sig nu fru Linderoth
personligen.
Och härmed började för henne ett i sanning
rörligt lif. Hvarje dag, i fult och vackert
väder, promenerade hon från den ena familjen
till den andra och drog upp deras klockor,
praktiskt tillämpande den gamla regeln, att
hvarje hederligt arbete adlar människan. Hon
vann ock härvid två viktiga fördelar : Hon
fick en för sin hälsa tillräcklig motion och
förlorade ingenting af den för henne alltid dyr-
bara tiden.
Snart bief hon ock fullkomligt frisk, och
den upplifvande rörelsen i fria luften blef
henne så kär, att hon fortsatte sina vandringar
för klockuppdragning ända till 1884, således i
nära ett fjärdedels sekel.
Till makarnes kundkrets hörde i första rum-
met änkedrottning Josefina, prinsessan Eugenie
och slutligen äfven vår nu regerande konung,
som en dag genom sin hofmarskalk lät säga
fru L., att »hon var kallad till hans maje-
stäts urmakare». Änkedrottning Josefina vi-
sade ock fru Linderoth vid flere tillfällen sin
synnerliga ynnest och bevågenhet.
Det torde vara allmänt bekant, att Linde-
rothska firman levererat uren till de flesta sta-
tionshusen å Sveriges järnvägar, men hvad som
däremot icke torde vara lika bekant, det är,
att fru Betty Linderoth härvid personligen ut-
fört en stor del af det mekaniska arbetet. På
hvarje järnvägsstation, där man på urtaflan ser
namnet Linderoth, har hon sålunda upprest åt
sig en minnesvård, hvilken på sitt tysta, men
vältaliga språk tillhviskar den resande: »Tag
vara på tiden ! »
Oaktadt egen anspråkslöshet har fru Linde-
roth icke saknat sitt arbetes hedrande erkän-
nande, äfven i yttre utmärkelser. Så erhöll
hon 1862 i London mention honorable för af
henne förfärdigade delar till kronometrar m.
m. År 1889 kallades hon till hedersledamot
af Stockholms urmakaresocietet och år 1892
till hedersledamot af Sveriges urmakareföre-
ning.
Bland de föremål, som voro afsedda att sän-
das till fjolårets världsutställning i Chicago,
och hvilka en tid voro exponerade å härva-
rande börs, fanns äfven en pendyl, i alla de-
taljer tillverkad af fru Linderoth. Detta mä-
sterverk af den framstående konstnärinnan
kom dock aldrig till Chicago, utan stannade
hos sonen, såsom ett dyrbart minne af en äl-
skad moders yrkesskicklighet.
Den 25 april 1871 blef fru Linderoth änka,
då sonen öfvertog firman, i hvilkens affär fru
Linderoth dock fortfarande tog en verksam
del ända till 1884. Sedan dess har hon dra-
git sig undan affären och lefver ett lugnt pri-
vatlif under sin lefnads afton, i gladt medve-
tande att hon under sin verksamhets långa
dag gjort en rik insats i nittonde århundra-:
dets industriella lif samt därvid varit en god
föresyn för sina arbetare.
På hennes hedersdag, då hon kunde fira
minnet af Linderothska firmans femtioåriga
tillvaro, blefvo ock flere af dess arbetare iliåg-
komna med kungliga sällskapet Pro patrias
medaljer för trohet och flit.
Till yttermera belysning af fru Linderoths
uppfattning af kvinnans berättigande att del-
taga i de s. k. manliga yrkena må vi tillägga,
att hon under sin verksamhetstid inlärde icke
mindre ån åtta unga flickor det yrke hon själf
med så mycken framgång idkat. De fyllde ock
alla väl sin plats, ehuru de sedermera såsom
gifta öfvergått till andra verksamhetsfält.
Fru Betty Linderoth bär sina 72 år med
heder och synes ännu vid full vigör, vittnande
om att ett ihållande arbete icke blott »befor-
drar hälsa och välstånd», utan äfven är äg-
nadt att förtaga hvarje spår af den så ofta
omtalade lifsledan, hvilken utan tvifvel icke
så litet har sin källa i ett sysslolöst, impro-
duktivt grubblande öfver lättaste sättet att till-
fredsställa en högt uppdrifven njutningslystnad.
L. S.
Godsets fru.
’jWellan herrgains tak och väggar _
W) sommardagen solljum står.
fr Bisurr hörs från hoita häggar,
rosendoft från parken går.
Katten snor på
kökets trappa.
Vindans slappa
ben han glor på,
medan häst i stallet gnäggar
och en fink i häcken slår.
Allt i däjligt sommarväder
solar sig idylliskt ju.
Skrider dock i sorgeklåder
gårdens folk för backen nu.
Lakanhängda
fönster kalla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
