Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 24. 15 juni 1894 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
186 I DU N 1894
Det som sås tidigt om våren, slår djupast rot.
i barnets hjärta, gifver riktning åt hela lifvet.
Hvad som tidigt blir inprägladt
F. Ahlfeldt.
roffa från den andra, hvar och en skulle ha
sitt, och äfven kycklingarna borde lära sig
punktlighet och ordning.
Med dessa anlag var det ej underligt, att
hon redan tidigt kände sin kallelse, och att för
henne liksom för skalden det hon en gång kom
att förverkliga i skönare gestalter stått för barn-
domsögat. Så drömde den lilla om att en dag
bli lärarinna, men sin verksamhet förläde hon
högt uppe i det kalla Lappland ; där bland de
kala fjällen ville hon bygga sitt skolhus. Huru
detta skulle inredas hade hon alldeles klart,
hon ritade ofta upp det på sin griffeltafla.
I slutet af förra och ända fram i midten
af detta århundrade intogo Brödraförsamlingens
undervisningsanstalter en framstående plats. I
Göteborg hade dess skola, den s. k. Salen, det
största anseende. Här mottog också Matilda
så väl som hennes syster sin undervisning,
men huru utmärkt denna än var, kände hon
dock behof af vidare utbildning. Sådan kunde
dock ej fås vid något läroverk i Sverige, och
hon måste därför antingen välja mellan att på
egen hand öka sina kunskaper och söka en
plats som lärarinna vid Brödraförsamlingens
flickpension i Zeijst i Holland, där hon sam-
tidigt med att hon undervisade, kunde få för-
bereda sig att aflägga lärarinne-examen. Länge
öfvervägde hon hvad hon borde göra. Skolan
var afslutad, men ännu dröjde den tjuguåriga
att tala med sin far. I sista ögonblicket ön-
skade hon nästan, att han skulle säga nej, hon
sluppe då att lämna sina kära, men hr Hall
svarade, att han ej ville stå i vägen för sin
dotters framtid. Tärningen var således kastad,
vägen till förverkligandet af hennes barndoms-
drömmar öppnad, men på samma gång var det,
som om stöden brustit, ungträdet skulle nu växa
på egen hand. Matilda kände icke heller i
första ögonblicket någon glädje, tvärtom, fram-
tiden kom öfverväldigande in på henne.
I Holland ställdes hennes energi strax på
prof. Den unga lärarinnan hade icke endast
att i vanlig mening bereda sig på lektionerna,
hon fick ock öfva sig i att hålla dem på tyska
eller holländska, och detta på samma gång hon
läste på sin egen examen, hvilken hon
ock vid 21 år lyckligen genomgick. Till sko-
lan i Zeijst kommo, utom från Holland, flic-
kor från Tyskland och England, och då Ma-
tilda efter tvänne är lämnade sin verksam-
het där, blef hon af sina engelska elever in-
bjuden att besöka deras land. Därifrån åter-
vände hon hem och började strax efter åter-
komsten till Göteborg sin verksamhet med en
elev. »Det här är senapskornet,» sade en
gammal lärare, och hans profetia har gått i
fullbordan. Länge var det dock endast ett få-
tal flickor, som tingo draga nytta af fröken
Halls utmärkta undervisningsskicklighet, men
1869 utvidgades skolan till ett fullständigt sju-
klassigt elementarläroverk för flickor, och sedan
har senapsträdet åt alla håll utsträckt sina
grenar, så att vid sista afslutningen, den 2
juni, räknades 214 elever, undervisade af 23
lärarinnor och lärare. Bästa vitsordet om sko-
lan torde gifvas af mödrar, hvilka, själfva en
gång Matilda Halls elever, sedan tacksamt lämnat
sina barn i hennes vård, och af de unga lära-
rinnor, som, utgångna från hennes skola, i för-
sta hand där söka anställning, för att icke tala
om de hundratal, hvilka i lifvets olika lägen
sökt Matilda Halls råd. Också torde det vara
få föreståndarinnor, hvilka som hon kunde
gifva en så grundlig och intressant redogörelse
för livad det blifvit af den burgna medelklas-
sens döttrar.
Det var ej underligt, att de unga hos henne
sökte råd, ty hon hade en vid synkrets. Få-
geln, som tidigt, pröfvat vingarne i flykt till
fjärran stränder, lät aldrig stänga in sig.
Flere år å rad drog hon vid sommarferiernas
början regelbundet till Gastein i Tirolen,
och det var icke endast Tysklands och Hollands
läroanstalter hon flitigt studerade, hon vann
framförallt en ökad människokännedom, och
det icke endast i utlandet och i Norge och
Danmark, utan framförallt i hennes eget land,
där hon från Jämtland till Skåne samlat skör-
dar af erfarenhet. Och hon hade lätt att
vinna människorna, ty hon trodde på dem.
Själf en kristen personlighet, hvilken ej gaf
ett jota mer än hon personligen kunde infria,
tänkte hon sig alltid människan bakom orden.
Den evangelisk-luterska kyrkan torde ha få så
hängifna och på samma gång så frisinnade
döttrar som hon. Matilda Hall kunde ha och
hade kristna vänner inom olika kyrkliga sam-
fund. Därför att hon själf var en personlig-
het, var hon rädd om andras. Sin prägel
ville hon ej påtrycka någon. »Jag känner»,
sade hon en gång till sin syster, »min uppgift
som trädgårdsmästarens. Barnen äro mina
blommor. Jag vill ge dem ans och vård, men
blombladen skola bära spår af mina händer 1 »
Vårt arbete påtrycker oss sin stämpel be-
stämdare, ju mera vi älska och hängifva oss
åt det. Ej underligt då, att man strax i Ma-
tilda Hall igenkände lärarinnan, detta mindre
dock genom hennes förhållande till andra än
genom den heliga tukt, som låg öfver hennes
egna tankar och känslor. Orden voro vägda.
Med detta låg det kanske i hennes sätt något,
som yngre främlingar funno gammaldags, men
just detta gjorde, att när hon, hvilken, så att
säga, stod mellan tvänne världar i kvinnans
utveckling, behandlade våra dagars idéer, spreds
en vårdoft i rummet; man såg att en väl ut-
slagen vårbrodd grönskade öfver hennes arbete.
Var Matilda Hall lärarinna, så var hon
do.ck framförallt kvinna. Det var med moders-
kärlek och modersansvar hon ledde barnen. In-
tet, som rörde dem, var henne främmande.
Hon läste deras tankar och tolkade dem så,
att det lyste i barnaögonen. Barnen kände, huru
väl hon ville dem och hela det unga släktet.
Åt dem skaffade hon, den gamla, utan tanke
på egen uppoffring, allt det bästa tiden hade
att bjuda, och som kunde bidraga till att upp-
fostra friska, sunda barn; plikttrogna, trofasta
kvinnor; goda, uppoffrande mödrar.
Matilda Halls barndomsdröm om ett skol-
hus i Lappland gick icke i fullbordan, men
hennes missionsintresse, särskildt för lapparne,
förnekade sig aldrig.
Fick hon icke bygga ett skolhus i höga
norden, byggde hon i stället ett sådant i Göte-
borg. Utan yttre understöd hade hon brutit
sin bana, utan sådana har den fortgått. Ma-
tilda Halls skola kan, om någon, kallas pri-
vat, och därför kunde hon i den få följa grund-
tanken i sin undervisning. Denna var: »Kristi
kärlek öfvergår all kunskap» och »Herrens
fruktan är vishetens begynnelse».
Dessa språk stå ristade på väggarna i bön-
salen, det enda rum i huset, där den stränga
enkelheten tillåtit några dekorationer. Hit sam-
lades ungdomen dagligen till den morgonbön
och de bibelförklaringar, hvarmed Matilda
alltid själf inledde dagens arbete, här firades
på hennes 61:sta födelsedag af nuvarande och af-
gångna elever för henne en fest, hvarvid som
grundplåt öfverlämnades åt henne 1500 kr., hvilkas
användande hon själf fick bestämma. Fonden
har sedan vuxit och knutits till hennes namn;
räntorna skola öka pensionerna åt lärarinnor till-
hörande hennes skola.
Matilda Halls skola är privat, man får det
intrycket, då man står vid den tillslutna dörren
och trycker på ringledningen. Där sker intet
för öppna dörrar. Fröken Halls milda stämma
tycktes vara för vek att fylla ett rum. Med
all sin blidhet trängde den dock till hvarje
öra af den stora bönsalen, men utom dess väg-
gar hördes den aldrig. Nu har den också här
tystnat. Sista morgonbönen höll hon, redan
sjuk, den 19 maj. Det onda tog sedan strax
öfverhanden, men plågorna voro jämförelsevis
ringa, tanken klar. Döden kom som Guds
sändebud för att hemföra den trogna tjänarin-
nan. »Jag har sagt amen till mitt arbete,»
sade hon en dag, men fastän detta amen öf-
ver hennes lifsverk var uttaladt, följde hon
dock skolans arbete in i det sista.
Nu är också detta för läsåret afslutadt.
Utanför det enkla huset vid Karl Gustafsgatan
håller en rad af vagnar, och företrädd af den
rikt blomstersmyckade kistan kommer ett långt
tåg af sörjande ungdom och äldre vänner till
till den aflidna. Hvart tåget drar stå skaror
af tysta åskådare, ty hvem kände icke henne,
hon som aldrig sökte sitt och dock fick mera
än de flesta af hvad vi människor uppskatta,
främst den kärlek, hvilken aldrig vinnes utom
i försakande af sig själf.
Amanda Leff/er.
Haffsfämning.
CJNät ute »ojoet £j.uDf!ö»t »ommatnatteu,
ofa. tg.»t, »om om j?öt enigt iij?uet
Domnat.
©et anDaé vede öj?oet d«.j?uet» natten,
©cd Dagen» gföD t motdtet» »uatda som-
nat.
9Tle n genom uilfan» doga ^on»tetßagat
8n jToD aj? »ttå£at natten» duiüa ßtg-tet,
91eD oj?uet ttåD oed to»enßu»dat Eågat
©cd ßCänDanDe på gtå»et» »ammet j’fgtet.
©cd dot ! — 8n to»t t natten» tgAtnaD
daffat !
8n Attom aj? naffjuD ßoCgat jot natit öta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
