Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 24. 15 juni 1894 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1894 I DU N 187
©oft- ftElnganSe ut o^uefc mëtfttet Aoaf-
Eat...
(ÿCutm oagat ua£ «atuten» fttnEa »tëta ?
ilCuem »gungefc »å? — 8tt Btà3Dj?u££t màn-
»ftoftgätta,
dont j’CëSat ë^uet Hu, nàt fij’uet tupi,
©oft l ett öja>etmålt ap jåög!) ocPv »mätta
9TLe3 öppen jÅtnn mot natten» ftimmeE
»tiget . . .
9TLen natten »oj’oet, — »ua£ ocft utan
tanftat ;
8g en» ett B£a3 ut »in ^ötAteiaing töte»,
©oft oftötD dåncjew
©oft upp£ö»t Bott mot ftajÅet» Dimmot
^öte».
på 3e»» ftjätta Banftat
2)u »äEEa natt, att »å j?å »otgfö» »o^oa
©oft i Sitt SunfteE Sagen» gtußßeE »Eaofta !
©, ägSe 2u BEott eg Sen gtg-mma gåjÅa,
©Ltt anSta» Eij; guit meS Stn ty»tnaS
oäofta!
Ellen Lundberg, f. Nyblom.
fy
lalangen att ”samtala”,
Af Ellen Bergström.
S
m det ock får räknas till undantagen, att
någon hos sig förenar tjugusju talanger,
hvilket antal v. Braun är nog artig eller
Dog — spetsig att tillerkänna friherrinnan v.
K., hör det nära nog till god ton, att unga
damer odla någon talang. Antingen måla de
i olja eller spela piano, etsa på glas eller taga
ögonblicksbilder, modellera, sjunga eller skrifva
noveller, och på den hvardagliga individ af
deras kön, som ej befattar sig med något dy-
likt, är det ej utan att väninnorna se en smula
ned, och själf känner hon sig i de talang-
idkandes krets tämligen enkel. Möjligen be-
sitter emellertid just hon en talang, hvilken
må vara ej faller så i dagen eller framträder
med samma anspråk som de ofvan uppräknade
eller med dem likställda, men som det oak-
tadt i nämnvärdare grad än de bidrager till
ett angenämt samlif — vi mena förmågan att
samtala väl. Åt denna »talang» är det några
ord här skola ägnas.
Personer, uppfostrade för det högre socie-
tetslifvet, och för hvilka detta utgör den egent-
liga lifssferen, måste, som vi veta, från barn-
domen öfva sig i konsten att samtala, och
den virtuositet, de däri förvärfva, slår med
häpnad den oinvigde. Nu kan det väl tyckas,
att för vanliga dödliga, som åt sällskapslifvet
ej offra mer än en bråkdel af sin tid, denna
färdighet är af ringa värde; och för så vidt
man med samtala endast förstår konversera,
kan ju i denna uppfattning ligga en viss san-
ning, ty onekligen har konversationen inom
Bällskapslifvet sin hufvudsakliga uppgift. Men
dä väl mycket få lefva så afsöndrade från
världen, att de ej någon gång deltaga i fest-
tillställningar och då mindre samkväm äro rätt
vanliga inom snart sagdt alla kretsar, bör ej
heller denna sida af saken helt och hållet för-
bises, enär samtalsgåfvan sätter en själfull
kvinna i stånd att vid dylika tillfällen höja
stämningen och drifva ledsnaden på flykten. ■
Men vi afse nu ej blott den ytliga konver-
sationen, utan vilja taga djupare tag och söka
visa, huru förmågan att på ett otvunget sätt
uttala hvad man tänker och känner, eller rät-
tare, förmågan att sätta sig i direkt andlig
förbindelse med medmänniskor, öfvar ett gag-
nande och glädjande inflytande i olika lifvets
förhållanden, för så vidt nämligen den ställes
i det godas tjänst.
Låt oss t. ex. inträda i ett sjukrum eller
i den ålderstignes tysta kammare 1 För kon-
valescenten i sin hvilstol, för den af en lång-
samt tärande sjukdom vid bädden fjättrade,
för den gamle i soffhörnet skrida timmarne
långsamt, och tillvaron förefaller glädjelös om
icke rent af ängslig. Men dörren öppnas och
en väninna inkommer. Hon slär sig ned i ro
och börjar med dämpad röst och vänligt ton-
fall tala med den sjuka om hennes sjukdom,
med åldringen om hans krämpor; omärkligt
öfvergår hon till händelser, som timat i den
yttre världen, meddelar nyheter från bekanta
och vänner och kommer måhända till sist in
på någon fråga för dagen, som hon tror kan
intressera, och i hvilken, märkligt nog, den
tilltalade inom kort lifligt deltager. När hon
går, känns det som hade en frisk vind spelat
in, luften tycks syremättad och den gamle
eller sjuka bar glömt sitt lidande, ungefär så-
som den, hvilken med en börda af bekymmer
kommer ut på sjön eller i skogen. Bördan
flaues nog kvar, men han känner den ej längre.
Törhända icke många af dem, till hvilka
dessa rader adressera sig, besökt en försörj-
ningsinrättning eller ett fängelse; men vi kunna
intyga, att den människa, som nalkas de fat-
tiga, hvilka på förstnämnda ställe föra ett
glädjetomt lif eller de olyckliga, hvilka på det
senare täras af ånger och ruelse, samt äger
förmåga att på ett sympatiskt sätt meddela
sig med dem, hälsas välkommen som en verk-
lig välgörare. Dystra blickar, klarna, fårade
pannor jämnas ut och det mest slutna sinne
öppnar sig, då någon, värmd af människokär-
lek och i besittning af den förmåga, vi tala
om, anslår rätta samtalstonen.
På en bänk på en af Stockholms promenad-
platser satt en dag en skröplig, dåligt klädd,
gammal man. En fru ur den bildade medel-
klassen kom att slå sig ned på samma bänk,
och inom kort var mellan dessa ett samtal i
gång, under hvilket gubben fick omtala sina
förhållanden och utgjuta sina bekymmer för
ett vänligt lyssnande öra. Det var icke få
mycket hon kunde gifva till svär, men de ord,
han sade, gingo från hjärtat. Vid afskedet
yttrade hon sin ledsnad öfver att ej hafva
några penningar med sig, så att hon kunde
hjälpa den gamle med en slant. »Ack, kära
frun, en sådan här stund är mer värd än pen-
gar. Tack för att frun gitte tala vid mig!
— Jag är annars så ensam, jag.»
Och från många håll skulle exempel kunna
hämtas för att bevisa sanningen af vårt på-
stående, men vi förbigå andra områden för
att komma in på ett, där litet hvar känner
sig hemmastadd.
Visserligen torde det höra till sällsynthe-
terna, att någon ung flicka förmedels sin un-
derhållande konversation »får sig en man»; —
vid valet af följeslagerska genom lifvet bruka
männen merendels lockas af yttre företräden
eller ledas af egennyttiga beräkningar — men
är det däremot fråga om att behålla det för-
värfvade, skall en kvinna ej illa vinna sitt
mål med detta medel. Ty för att hålla vid
lif sin makes kärlek och kunna rädda sig själf
undan den mest beklagansvärda af lotter, den
att vara en ringaktad och försummad hustru,
fordras att kvinnan äger annat än skönhet och
rikedom, annat än talanger i vanlig mening,
till och med annat än alla kvinnliga dygder,
härför fordras att hon äger gåfvan att för sin
man vara ett angenämt sällskap. Känner hon
denna hemlighet, lycklig hon !
Man tänke sig kvällsstunderna i hemmet
tillbragta under förtroligt samspråk! Hustrun
har gjort sin mans intressen till sina, och in-
gen förstår honom så bra som hon, ingen
lyssnar så uppmärksamt till hvad han har att
säga, vare sig nu det rör lifvets högre frågor,
litteratur, konst eller annat. Genom ett väl
riktadt inpass, en fråga eller möjligen en liten
oppositionsyttring röjer hon, att hon följer med
de tankar, han söker utveckla, och genom den
resonnans, han hos henne träffar på, flödar
hans tal, i början afbrutet och trögt måhända,
allt rikare, tankarne komma allt klarare, och
snart nog börja gnistor af kvickhet och genia-
litet att spraka. Men antag, att hon är en
vanlig hvardagsmänniska! Ja, ämnen finnas
ändock alltid, i hvilka han är hemma och gärna
yttrar sig, blott någon vill höra på och gifva
svar på tal. Och denna någon har hans kloka
hustru förstått att blifva. Äfven om ämnet
sig själft ej roar henne vidare, söker hon dock
för hans skull så lifligt som möjligt deltaga i
samtalet, och så får hon å sin sida bidraga
med ett oförargligt skämt, en anekdot eller
annat dylikt. Ut från egen härd, bort från
hvarandra längta ej dessa makar.
Å andra sidan, huru vinner ej tråkighetens
dämon allt mer och mer välde i det hem, där
makarna ej kunna göra sig förstådda af hvar-
andra, ej genom gladt samspråk fylla de lediga
stunder, de tillbringa i hvarandras sällskap 1
Där sitta de midt emot hvarandra och gäspa,
och den ena öfvar ett förlamande inflytande
på den andras lifsandar. Om ock intet af
detta lifvets goda fattas dem, äro de likväl
djupt att beklaga för denna ängsliga, ständigt
upprepade innehållslösa tête-à tête, under hvil-
ken den ena blir allt mer och mer främmande
för den andra. En ringning på tamburklockan
rycker upp dem ur deras försoffning, och tredje
man hälsas med oförställd glädje. Uteblir
denne, och afbrytes enformigheten ej häller på
annat sätt, ser mannen på sin klocka och för-
svinner därpå för att antingen i sin tidning
eller hos vänner söka det sällskap, ett oblidt
öde vägrat honom i hans äkta hälft, hvilken
åter på sitt håll får söka trösta sig så godt
hon kan för sina svikna illusioner.
(Forts.)
lVå Ipnungabani.
»Den gamla, gamla visaD,
Den följer mig hvar jag är ;
Det var två ädla konungabarn,
De höllo hvarann så kär.
Det var två ädla konungabarn,
De gåfvo hvarann sin tro ;
Men vattnet det djupa skilde dem åt,
Och det fanns ingen båt eller bro.»
(»För länge se’n», K. A. Meliu.)
Huru ofta har ej den där lilla versen runnit
mig i minnet, då jag på min väg i lifvet funnit
lefvande illustrationer till densamma. Ja, med
skalden kan äfven jag utbrista: »den gamla, gamla
visan, den följer mig hvar jag är!»
För ett par år sedan vistades jag någon tid i
en mycket besökt pension i London. Det är en
brokig samling man möter på ett sådant ställe, och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
