Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 26. 29 juni 1894
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
208 i DU N 1894
H
« *
5 3
p:
*
P
§
»
p
rt-
k, y
0: *3
*0
1%
Pi *
ID ^
n rn
P O
P N
* 3
i ®
er s
Pi g
ii rj
P
»
&)
CD
%
ÇOo
eller hans icke var så märkvärdig, som han
trott — eller folk icke uppskattad^ den —
eller han hade helt enkelt otur —- lika godt
hvilket: Nils Knudsen hade tillräckligt sundt
förstånd att inse, att han icke skulle kunna
drifva det längre än till ett tarfligt, dagligt
bröd. Han lyckades få en någorlunda stadig
befattning som bokhållare i en mindre kort-
varuaffär, och så eftersände han sin fästmö.
Ljust hade han visst icke utmålat ställningen,
men Hanna kom ändå munter och själaglad —
hon fann det trångt hemma som musiklära-
rinna, dessutom längtade hon oerhördt efter
Nils, och så stötte hon ju emot öfverallt med
sina glödande försvarstal för Amerika och
dess idéer. Att försvara Amerika var liksom
att försvara Nils, de smälte samman till ett
begrepp för henne, hon såg allting med hans
ögon, och hon hade en så öfverdrifven re-
spekt för fordringarna i det nya landet, att
i stället för att afkylas öfver sin kärestas
motigheter, fann hon det underbart, att han
kunde så där ensam och ohulpen — i främ-
mande land — förtjäna sitt uppehälle. Hon
hade i sitt stilla sinne aldrig väntat annat,
än att de skulle svälta och fara illa tillsam-
mans därute — till en början förstås, — men
hon hade heller aldrig tänkt sig annat än en
lysande slutlig utgång — hemkomst med solid
förmögenhet — Nils omtalad i tidningarna
som den hårdt pröfvade, men segerrike dansk-
amerikanen o. s. v. Hon var romantiskt an-
lagd, och hon pålade lifvet sina egna färger.
Första tiden gick det också mycket bra.
De bodde inne i staden i en pension, och
Hannas fantasi förgyllde tarfligheten och det
enformiga lifvet på den smutsiga, snörräta
gatan, hon var bestämd på att beundra, och
Nils var öfverlycklig. Men tiden blef för-
skräckligt lång — alla arbetade som slafvar,
både husfolket och de medinackorderade, gat-
lifvet var föga upplifvande, och på kvällarna
var allt mörkt och tyst, bodarne stängda, de
stora, tomma avenyerna skumma — det fanns
ingenting annat än att sitta på sitt lilla rum
och läsa tidningarna för Nils, som låg och
rökte med benen uppkastade på bordet à la
yankee — eller också gå ned i förmaket, där
bodflickorna klinkade valser på pianot och
tisslade med hvarandra i vrårna. De hade icke
råd att taga någon annan slags inackordering.
Slutligen kunde hon ieke hålla ut — hon
längtade att få pröfva sina krafter, sade hon,
att få riktigt tag uti det amerikanska — det
här lifvet hade ju inte alls någon karaktär.
Och så hyrde de huset i Longwood och togo
möbler på afbetalning.
Nu blef det nog annat af. Hon ansåg sig
vara ett underverk af duktighet, hon kände
en hemlig stolthet vid tanken på, hur grann-
hustrurna skulle beundra henne — de, som
kunde uppskatta praktiskt arbete, och som
visste — borde veta och förstå åtminstone —
att hon aldrig behöft göra något sådant förut. ..
Tänka sig hon — Hanna Knudsen! — ensam
om att sköta ett helt hus och ett spädt barn,
— koka, sopa, tvätta — brefven hemifrån
öfverflödade af utropstecken och beklaganden
och beröm ... ,
Särskildt en dag var hon mycket trött,
mycket otålig och nervös. Hon satt på trap-
pan med den lilla och följde med ögonen
värdinnan i nästa hus, en äldre kvinna, som
for omkring som ett torrt skinn — från vin-
den till källaren —- tog upp potatis, vattnade
lommorna — matade hönsen . . .
»Hur är det nu?» sade gumman förströdt
och gjorde några lekande miner åt Else.
»Ah,» utstötte Hanna nervöst skälfvande —■
»jag tror verkligen inte, jag står ut med det
här längre — det tar lifvet af mig!»
»Hvilket?!» Den lilla snabba kvinnan vände
sig hastigt om — det låg något fullt rustadt
i tonen — som om hon väl visste, hvad det
gällde.
»Hvilket!» Hannas humör i dag var sådant,
att hon icke tålde någonting annat än mjuka,
varma ord — hon som bar sitt öde så tåligt,
att det hotade spränga bröstet — och som
uppenbarade blott en tusendel däraf! — »Jag
arbetar ihjäl mig — ni skulle ha ett litet
barn till allt annat, skulle ni sel»
Den gamla damen stod med vattenkannan
i hand och munnen med de hvita löständerna
halföppen af munterhet. . .
» Arbetar/» skrattade hon misskundslöst —
»arbetar! Hvad i all världen kan fru Knudsen
ha att göra om dagarne, det är en sak, vi
jämt fundera på — med ett barn — och så
enkelt hushåll! Hvad tar frun sig till? Det
där är ju gjordt alltihop på två timmar.»
(Forts.)
Innehållsförteekning.
Jacquette Westin (med porträtt); af H. V. — Mademoi-
selle Stockholm ; poem af Daniel Fallström. — Öfveransträng-
ning och valfrihet ; ur rektor K. E. Palmgrens årsredogörelse
för Palragren8ka Samskolan. — Magdalena Rudenschöld; ett
hundraårsminne, för Idun tecknadt af Georg Nordensvan
(slut). — En hälsning till Idun frän Valparaiso; af Palma.
— Till kronprinsessan Lovisas (»Sessans») silfverbröllop. —
Ett kapitel om tjänstfolk; af Rusmoder. — En jordbrukande
kvinna ; af /. — Ur notisboken. — Teater. — En moder; en
lifsbild från den nya världen, för Idun af Hilma Angered
Strandberg. (Forts.) — Tidsfördrif.
so
w
s
<*■
w
Ixarom
Redigeras af Sophie Linge.
Bidrag mottagas med tacksamhet.
Logogryf.
Jag är det skönaste jorden äger,
Ty säg hvad skönare finns än jag!
Hvar finns det värde, mitt öfverväger?
Hvar stod väl någonsin än det slag,
Där ej min motpart led nederlag?
Om för en tid jag mig stundom böjer,
Och åt min fiende spiran ger,
Det skall ej fela — om än det dröjer —
Att du på valplatsen stråla ser
Mitt sköna, segrande stridsbanO’.
Af nio länkar mitt namn jag smider:
En gyllne kedja, som slingrar sig
Igenom länder oeh folk och tider
Och stiftar frid och upptänder krig,
Men finns af den blott, som älskar mig.
Se där mitt hela! Nu kan ni leta
Om något annat finns gömdt däri!
Hvem tycker om att en dumbom heta?
Hvad är väl den, som har fått geni?
Hvad lärde liilan, när första gången
Hon tog lektion uti artigt skick?
Hur plägar genvägen bli för mången?
Med hvad månn’ bofven ur spelet gick?
Säg hvad bör gumman sin kossa gifva,
Om hon skall trifvas och vara snäll?
Hvems rock får Lasse ej sönderrifva,
Ty då får Lasse af mamma smäll?
Ett hem för kolera, diamanter
Och silkesmaskar och pepparkorn.
Hvad ha ibland gamla snälla tanter?
Hur kallar grefven herr inspektorn?
Hvad goda barn böra alltid vara,
Om far och mor än ä’ si och så.
En rad af flickor, så rysligt rara.
Hvar bör man ej i galoscher gå?
Två feunganamn ifrån sagans tider.
Ett tredje dito, som bars af två.
Osynlig makt som mot mörkret strider,
Men bringar ofärd oeh död också.
Hvad man begagnar, när fisk man
metar.
En nutidsoperas upphofsman.
Ock en som lyckan bland isar letar,
Samt hvad förvisst på sin väg han fann.
Ett villkor för oss att kunna njuta
Af allt hvad världen har skönt och
godt.
Nu tror jag visst jag får lof att sluta
Och be er nöjas med hvad ni fått.
Nej, vänta lite’! Först säg mig bara
Hvad för en krydda jag tänker på,
Och hvad man alltid bör söka vara,
Om man förtroende önskar få.
Ajö, ajö! — Det var sant, jag min-
nes,
A Ut kött på jorden är bara hö —
Men en beståndsdel däri dock finnes,
Som litet segare är. — Ajö !
— l—n.
Charad.
Ibland du kommer med leende min,
Med blommor och grönt invid barmen;
Ibland med tårdryck i bägaren din
Och krusflorsslöja på armen.
Men hur du än ter dig, välkommen
ändå
Min ljufliga första, så fager som få.
Min andra, dess värre, är stel i sitt
skick,
På bredden ej stor, men på längden ;
Du märkte den knappt, förrän lyftning
den fick,
Då sticker den upp öfver mängden.
Men först som min hela den strålar i
prakt,
När sirad den står under festen som
vakt.
S. L.
Charad-gåta.
Mitt första uti päron göms,
Men icke uti nötter;
Mitt andra ej i armen glöms,
Men passar ej för fotter;
Mitt tredje armod med sig bär,
Men ock i rikedomens här
Det har i spetsen klifvit;
Mitt fjärde har åt månget: saekh
Och likaså åt månget: ttach*
Den rätta klangen gifvit;
I sol’n mitt femte alltid står,
Men in i månen det ej går;
I oljud tar mitt sjätte del,
Men ej i sång — det vore fel;
Mitt sjunde uti lifvet fått
En plats — men det ej döden nått;
Du får mitt åttonde, till sist,
I elden söka, det är visst,
Men icke uti röken.
Mitt hela växlar ofta form,
Ar bra i solsken, ej i storm,
Till tjänst för fru som fröken.
S. L.
Cirkelgåta.
<b to
Siffrorna i denna runda skifva skola
ersättas med bokstäfver, så att i den
inre cirkeln namnet på en spansk
skald uppstår och i de yttre halfcirk-
larna 8 ord med följande betydelse :
1) Hamnstad i Frankrike, 2) stiftarens
af en andlig orden födelseort, 3) stad
vid Bodensjön, 4) stad i England, 5)
kvinnonamn, 6) lärd titel, 7) stat i
Sydafrika, 8) stat i Nordamerika.
Midtelcirkelns bokstäfver ingå såsom
de 8 ordens begynnelsebokstäfver. Alla
orden läsas efter urvisarens gång.
Louise.
Sifferlogogryf.
1 7 4 3 2: Bostad.
7 6 5 8 3: Maträtt.
3 7 6 1: Skällsord.
8 1 5 4 3: Ei kun til Lyst.
1 4 2 8 3: Tjänsteman.
2 15 8: Dikt.
8 3 7 4: Fisk.
2 4 5 8: Gud.
6 2 5: Mansnamn.
1 2 6 8: Skydd.
1234 5 678: Nutidsmänniska.
Kalla K.
Lösningar.
Logogryfen: Korsetten; kor, kors, torsk el-
ler nors, tok, sot, kotte, sten, ost, Ester,
rot, ros, ro, sko, kornett, rosett, sent, sten-
tor, tenor, ring, ren, senor, tre.
Gissa: Boston ; Bo, os, ost, sto, to, o, ton.
Charaden : Solstråle. u
Prokopen: Prost, rost, ost, st.
Diamantgåtan :
Bokstafsgåtan : 1) Khokand, 2) Österby, 3)
Per, 4) Elbe, 6) Nazareth, 6) Helena, 7) Ar-
kiv, 8) Molde, 9) Nilen — Köpenhamn, Dyre-
haven.
Palindromen: Nero — oren.
Q ITT mjm AVG Ha AA A jP É’’SI’W\AaIa*I rekommenderas som den bästa och vitsordas på det var-
AaViij ü l$jf ff|f fl VUvfl v y 00 C Ql« fl maste af professorerna hrr Joh. Lang, Seved Ribbing, Nils
A y—. m m ju « a ■ « « ä « M w «
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:36:48 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/idun/1894/0212.html
