Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 26. 29 juni 1894
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1894 IDUN 207
mängd nu nästan förvildade blommor, hvilka gum-
man, så länge hon orkade, med förkärlek ansade.
Stugan, liten och skröplig, innehåller dock tvän-
ne små rum och kök, och bakom densamma i
dalsänkningen synas de odlade fälten, ett vackert
prof af gummans trägna flit. Säden står tät och
böljande på de tre tunnland, som till stor del ge-
nom hennes arbete nu äro uppodlade.
I ladugården finnas 2 kor, en oxe och en kviga,
för att att ej tala om en enslig höna; de andra
har visst räfven tagit. Båt finns i sjön, och ännu
förra sommaren sägos de båda gamla roende i
densamma. Äfven sågs gumman stödd på en
käpp (hon är något ofärdig) själf taga upp säden
och binda den till kärfvar samt själf taga upp
potatisen.
Sina kreatur sköter hon ännu i dag ensam och
har förr dagligen hämtat hem dem från skogen
om kvällarne. Nu kan hon ej gå så långt, sedan
hon nyligen genom ett fall i ladugården »förlo-
rat sitt öga». Ett halmstrå inträngde i detsam-
ma och skadade det så illa, att hon nu är nä-
stan blind. Tillfrågad om hon ej sökt läkare,
förklarade hon, att det ej var godt att vända sig
till hvem som helst för ögonen; hade doktor Min-
ton* lefvat, hade det varit annat. Han hade en
gång opererat henne, då hon var nära blind, men
det var så länge sedan, hon mindes ej en gång
när det var. Ibland äro de båda gamla sjuka,
såsom under de senaste vintrarne i influensa,
och då få kreaturen knappt någon föda, om ej
någon välvillig granne tittar till dem. När det
är för svårt, försöka de att taga ett folk till sig
för att hjälpa sig, men det bär sig aldrig i läng-
den. »Hon är kinkig, må veta,» sade på tal här-
om en gumma i trakten, »en blir så, när en blir
gammal, och det är väl ej underligt, en blir
klen till hälsan och då så. ..»
Vår gumma ser så gammal ut, att läsaren kan-
ske aldrig sett hennes like, åtminstone var detta
det intryck vi erforo, då vi för två år sedan gjorde
hennes bekantskap. Hennes ansikte är så hop-
fallet och vissnadt och skrynklorna äro så djupa
som veck. Det var dock rätt mycket lif i det-
samma, förrän ögat skadades. Hon är mycket
talför och vet att berätta om närliggande lilla
egendom, huru där blott fanns en finstuga, när
hon först kom till trakten och hur sjön gick upp
långt öfver hvad som nu är åker. Detta var nog
mer än 33 år sedan, men hon har ständigt bott
i samma trakt.
Hon är just som litet stolt öfver att herrska-
pen besöka hennes stuga och ibland föra med
sitt främmande. Hon förstår ej själf, att hon är
ett original i sitt slag och kanske ej heller, att
den vackra stigen genom skogen är en angenäm
promenad och lagom lång med hennes stuga till
mål. Den ligger så målerisk i kvällsbelysning,
med sjön med sina uddar och holmar framför,
de vackra fälten i dalsänkningen och skogen och
bergen som bakgrund. Stannar man där en stund,
får man höra rätt mycket ur gummans lif och
hon lägger sina ord bra. Tillfrågad, om hon ej
hade några barn, svarade hon, att hon väl haft,
men alt de voro döda och det tackade hon Gud
för, ty nu kunde de ej göra henne sorg. Att de
kunnat utgöra hennes glädje, tycktes hon ej tän-
ka på, ej heller att de båda gamla ej skulle stått
så ensamma och hjälplösa i sitt lifs afton, om
de varit omgifna af barn och kanske barnbarn.
Det är ju bäst att kunna vara nöjd med sin lott,
men nog är gummans uppfattning något ovanlig.
Hon berättade äfven, att de betalade 15 kr. i
arrende för platsen. »Det kan tyckas litet nu,
sade gumman», men det var ej litet, när vi togo
emot platsen. Det är också det enda, vi be-
tala nu, vi äro utstrukna ur mantalslängden
nu, se’n vi äro så gamla.» Det anses dock ej i
trakten, att de äro så utan, som de låta påskina,
kanske hittas där en gång några gömda slantar.
Och nu vilja vi ej längre taga läsarens upp-
uppmärksamhet i anspråk, utan säga farväl ät
vår lilla gumma, som säkert är tacksam för be
söket.
I.
Ur notisboken.
Lyckönskningsadressen till kronprin-
sessan af Danmark, som återfinnes å annat
ställe i detta nummer, torde noga observeras.
Äfvenså anteckningslistan.
*
Drottningen har för afsigt att samtidigt med
konungens afresa från Helsingborg begifva sig till
Tullgarn, hvarest H. M:t ämnar uppehålla sig några
dagar för att sedermera efter en eller annan dags
vistelse å Ulriksdal afresa till Norge.
*
Kronprinsens stipendium, stiftadt afkonun-
gen att för mogenhetsexamen utdelas åt lärjunge
vid Karlstads högre allmänna läroverk samt ut-
görande räntan å donerade 4,000 kr., har, enligt
N. V. T., denna gång, uppå framställning af biskop
Rundgren, blifvit af konungen tilldeladt fröken
Anna Grell, som vid mogenhetsexamen därstädes
den 12 dennes erhållit mogenhetsbetyget »med
beröm godkänd».
f Sadi Carnot, Frankrikes president, har
blifvit mördad. Det ohyggliga illdådet begicks i
söndags afton i Lyon, dit presidenten rest för att
öppna en utställning, och där han var föremål för
befolkningens entusiastiska hyllning. På hemvägen
från en till hans ära gifven bankett dödades han
medels ett dolkstyng af en anarkist vid namn
Cesario Santo, italienare till börden. Nidin-
gen skulle hafva sönderslitits af den rasande
folkmassan, om ej polisen med kraft ingripit och
fört honom i fängelse.
Carnot, hvars presidentskap skulle hafva till-
ändalupit i december — franska republikens pre-
sidenter väljas nämligen för sju år i sänder —
har inlagt ovanskliga förtjänster om sitt lands ut-
veckling. Han var ock i ordets bästa mening
populär. Sorgen öfver hans bortgång är därför
lika stor som harmen öfver det nidingsdåd, som
förorsakade densamma. För öfrigt måste hvarje
hjärta känna sig fylldt af deltagande för den mör-
dades efterlefvande maka, som med sina barn så
oförmodadt och på ett så hemskt sätt beröfvats
sitt närmaste stöd.
*
Hemmet för bildbara epileptiska barn
på Wilhelmsro öfvertogs den 1 juni af en sty-
relse i Göteborg. För några år sedan åstadkom
fru Ramsay i Göteborg ett sällskap för underhåll
af några bland dessa olyckliga, och detta sällskap
har nu inom sig utsett en styrelse, hvars ordf.
är frih. Dickson, f. v. Rosen, och vice ordf. borgmä-
starinnan Svanberg. Hemmets verksamhet fort-
sättes som förut, med fröken Helen Ramsay som
föreståndarinna. Fru Ramsay emottager däremot
i ett annat hem, ? Asylen Tillflykten*, de obildbara,
idiotiska, döfstumma eller blinda epileptiska, hvilka
ej annanstädes få något skydd. Ansökningar för
de bildbara epileptiska emottagas hädanefter af
häradshöfd. Fr. Andersson, Göteborg, för de obild-
bara af fru Ramsay, Wilhelmsro, Jönköping,
*
Velocipedåkning börjar allt mer och mer
öfvas äfven af damerna såsom en nyttig och an-
genäm motion. Alla velocipeder lämpa sig dock
ej lika bra för dem. Särskildt lämpliga velocipe-
der för damerna hafva nu emellertid förts i mark-
naden af hr Obelin, som i veckans nummer an-
nonserar därom.
Teater och musik.
Djurgårdsteatern gaf i tisdags för första gången
»Flirtation», lustspel i 3 akter af Harald Molan-
der. Det är ej ofta man bjudes på ett svenskt
lustspel, så bra gjordt och så alltigenom under-
hållande och roligt som detta. Den rutinerade
teaterförfattaren och den grundlige scenkännaren
ha här i förening åstadkommit ett teaterstycke,
som nog ej så snart kommer att försvinna från
tiljan. »Flirtation» rönte ock på premièren en af-
gjord framgång. Härtill bidrog äfven det goda
och jämna samspelet. Nästan alla rollinnehafvare
skötte sig förträffligt. Särskildt torde dock böra
framhållas fröken Rustan som den vackra, men
koketta och impertinenta kassörskan samt hrr
Byström och Eliason, den förre som en präktig
och varmhjärtad flottkapten och den senare som
en hederlig, men enfaldig affärsbracka. Men äfven
de öfriga förtjäna hvar på sitt håll erkännande :
fröken Gottschalk som den unga flickan i stycket
och fru Eliason som blomsterhandlarens (»affärs-
brackans») snälla och en smula koketta fru; hr
de Wahl som en fånigt estetiserande fil. kandidat
— mycket lyckad ! — och hr Albert Ranft som
den sentimentale vinagenten. Alla skötte sig som
sagdt förträffligt. — Munterheten var hela tiden
stor i den fullsatta salongen, och inropningar
följde efter hvarje akt, efter den sista flere, då
också rop på författaren hördes. Denne visade
sig dock ej. — Vi tillråda en hvar att gå och se
denna präktiga sommarnöjesbild — stycket spelar
nämligen i våra dagar på ett sommarnöje ute i
skärgården.
En moder.
En lifsbild från den nya världen, för Idun
af
Hilma Angered Strandberg.
(Forts.)
»Det gick åt hjärnan,» hörde hon någon
säga. »Hon hade nog varit sjuk länge — ja
herre Gud, så var det med Smithens Tom
också, men di gaf honom genast paragoric —
en tesked 3 gånger om dagen — och så
ammade hon själf, det är bättre än medicin. . .»
»Det är ett vackert lik,» men islåda får
det ha genast.
Nils Knudsen såg nu sin hustru i dörren
och sade ömt:
»Se inte på det, vänta tills i morgon, så
få vi ge det vårt farväl.»
Hon kvidde i trött, torr förtviflan.
»Nils, jag förstår inte — är det sant —
sant? Bed dem gå sin väg — kan jag inte få
vara ensam med henne — åh de plåga
mig så »
Kvinnorna betraktade henne förundrade.
De anklagade henne ej för otacksamhet, ty
att hjälpa till vid dödsfall var en själffallen
sak, men de erforo ett svagt förakt för det
utländska element, som de antogo slog dem
till mötes. I den nya världen är man aldrig
utan sundt förnuft, hurudana omständigheterna
må vara, och de iakttogo kritiskt, att fru
Knudsen hade »nycker».
»Det måste ju göras,» sade hr Knudsen
sakta, »och vi kunna inte reda oss själfva.»
Men slutligen blef det natt. Alla voro
gångna. Luckorna stodo tillskrufvade, och
hr Knudsen låste ytterdörren och vände sig
om med lampan i hand.
»Ja, nu äro vi ensamma, Hanna — en-
samma.»
De brusto båda i tung gråt och gingo in
i det tomma, dödstysta huset. Där låg hon
så stilla under det hvita lakanet med is lagd
rundt om7 De sprutto till — hennes röst
ljöd ännu bland dem.
»Åh Nils, förstod du, att hon var sjuk,
skulle dö, säg? Det susar i mitt hufvud —
det är ju bara några timmar sedan.»
»Jag var som förlamad,» sade han brutet.
»Nu förstår jag, hur länge jag anat det. När
jag ropade upp till dig, vet jag inte, hvar
jag fick orden — jag hade ingen redig tanke
på död — död.»
»Åh, jag klagade öfver — mitt hjerta bri-
ster — ge mig mitt barn, mitt barn.»
Hon for omkring i tröstlös längtan med
gestalten böjd, med händerna utsträckta, och
hennes make gick efter och sökte lugna henne
i sin famn.
Ack, deras kärlek till hvarandra syntes dem
i denna stund som en vissnad gubbes kyliga
smekning. Barnet var allt, barnet var deras
hjärtas kärlek.
II.
Nils Knudsen hade rest från Köpenhamn
med hemliga förväntningar på en lysande
framgång i Amerika, där det funnes så godt
om praktisk duglighet, men så lite teoretisk
och intellektuel instinkt. Han var känd för
sina goda språkkunskaper, och det var icke
utan, att han hoppades slå ett stort slag i
den nya världen. Men hur det var eller icke
var -— efter en flerårig kamp måste han
erkänna sig besegrad. Antingen det nu fanns
en hel del andra, som hade lika stor förmåga,
Dog på 60-talet.
F.yfra fin Marsala (Qualité Inghilterra) härstädes lagrad sedan 1891. Vid un-
dersökning af handelskemisten befunnen, enl. intyg, fullgod.
___± I______
K. A. Nydahl & C:o
Stockholm, 2 Stnreplan 2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:36:48 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/idun/1894/0211.html
