Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 27. 6 juli 1894 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
210 IDUN 1894
±*±*±***.*****.£z*.*.*.*.*.*.**.*.*.**.*i**±*.**.*.*.*.*.**.*-***-****-*-*-*-**~*-****-*-**-*-*-******££^££££££££^£*-**~£££^
Då hufvud och hjärta råka i strid, Vårt hufvud ger efter och röstar för frid,
Till sist får alltid hjärtat räda. Ty det är ju klokast af dessa båda.
P. Heyse.
smak och skicklighet. Det var textningskon-
sten. Hennes första större arbete däruti var
en textning af Frithiofs saga, som inköptes af
änkedrottning Josefina och på världsutställnin-
gen i Wien belönades med medalj. Den till-
hör nu kronprinsessan af Danmark. Snart
följdes detta arbete af en lång serie dylika
teckningar, som under de följande åren gjorde
Julia Beck mycket bekant.
Bland de mera anmärkningsvärda af dessa
i sitt slag mästerliga arbeten var en textning
som skickades till kejsaren i Brasilien samt
många som utfördes för svenska hofvet, fri-
murareorden, åtskilliga offentliga sällskap och
enskilda föreningar, kronprinsens album, kron-
prinsessan Victorias album, en adress som sän-
des kejsar Wilhelm på hans 90:de födelsedag
m. fl. arbeten af samma slag.
Så stor framgång Julia Beck än hade på
detta område, kunde det likväl icke tillfreds-
ställa hennes konstnärssträfvan. Textningen
var alldeles för bestämd i formen och för be-
gränsad i färgen. Hon måste röra sig friare.
Bedan 1873 fick hon vid mycket unga år till-
fälle att besöka Wien, där världsutställningen
då pågick, och under vägen dit uppehöll hon
sig äfvcn i Dresden, hvars konstskatter gjorde
på henne ett intryck, som vardt bestämmande
för hela hennes lifsriktning. Hon gjorde också
i Wien, på konstutställningen, värdefulla stu-
dier och kände sig gripen af beundran för
Piloty, Makart och Munkaczy m. fl. storheter.
Om också denna beundran sedan kanske ej
litet försvagats under bekantskapen med de
nya strömningar, som ryckt konsten med sig,
är det dock troligt, att hos denna konstnärinna,
liksom väl hos flertalet af människor, det kraf-
tiga intryck, som ungdomssinnet erhållit, trängt
djupt och lämnat outplånliga spår. Julia Beck
hade tidigt fått skåda livad de då stora hade
åstadkommit, och detta har sannolikt icke va-
rit utan inflytande på hennes verksamhet som
konstnärinna, äfven då hon kommit in i en
helt annan riktning, den nyare franska målar-
konstens.
Att hon under de första åren efter det hon
slutat sin fullständiga kurs på konstakademien
i Stockholm förekommer ganska famlande i
sina framställningar, kan ju ej öfverraska. Det
är gemensamt för de flesta unga, kanske mest
för den som ärligast och ifrigast söker. Kär-
leken till konsten hade Julia Beck haft ända
sedan barndomen, och den hade ytterligare
styrkts i de första ungdomsåren, men hon hade
kanske icke full tillförsikt till sig själf. Hen-
nes kritiska förmåga gjorde henne otillfreds-
ställd med allt livad hon målade, och likväl
ryggade hon aldrig tillbaka för nya försök.
Man såg detta afspegla sig i hennes arbeten
från den tiden, och den som följt hennes sträf-
vande med någon uppmärksamhet glömmer det
icke.
Men så hade hon de akademiska studierna
bakom sig, och hon for till Paris. Där ka-
:tade hon sig med brinnande ifver in på ar-
1 tet och målade i två år under sådana lärare
som ßonnat och Heroine. Ar 1880 visade hon
första gången något arbete på utställningen,
det årets »salong», och uppmärksammades för
sitt själfporträtt, som af franska konstbedömare
förklarades vara en »god debut».
Det är sannerligen icke lätt att på »salon-
gen» i Paris vinna uppmärksamhet. Utställ-
ningen 1880 var synnerligen rik på äfven kvinn-
liga deltagare. Ej mindre än 1,081 fruntim-
mer funnos redan då representerade där, och
att göra sig bemärkt bland en sådan mängd
är mycket svårt för en ung konstidkare utan
kändt namn och utan beskyddare.
Efter att någon tid ha uppehållit sig i hem-
met, återvände hon till Paris och deltog med
två porträtt i 1883 års »salong». Samma år
erhöll hon belöning i Versailles för en där ut-
ställd tafla. Hon tycktes emellertid ha, gri-
pen af den nyare konstriktningen, börjat finna
Bonnat och Gerome, som fortfarande voro hen-
nes lärare, alltför mörka och tunga i färgen
och hon såg sig om efter annan undervisning,
genom hvilken hon kunde finna handledning i
en ljusare och gladare framställning. Denna
fann hon också hos Alfred Stevens, som då
ansågs för en af de finaste kolorister. Ett
bland de här hemma kända resultaten af denna
riktning var hennes porträtt af Georg Arse-
nius, den yngre af hästmålarne med det namnet.
På samma gång vände hon sig äfven till
landskapet, som hon uppfattade ur samma
ljusa synpunkt. Hon slog sig 1884 ned i Grez,
det så omtyckta stamhållet för i Frankrike
studerande svenska målare, och fick där allt
större motvilja för taflor, som äro alster af
flere studier i naturen och sedan målade å
ateliern. Taflan måste, förklarade Julia Beck
och hennes kamrater i Grez, vara målad helt
och hållet ute i naturen. Endast därigenom
kunde den rätta stämningen åstadkommas. I
den öfvertygelsen målade hon det äfven här
bekanta »Korpträsket», Mare aux corbeaux,
samt Sous bois och Matinée d’hiver, och dessa
taflor förskaffade henne i Frankrike namn för
att vara en målarinna med fin känsla för fär-
gen. Men hon hade sin gråvädersperiod, då
hon tyckes icke ha sett annat än dimma i na-
turen och ej kunnat fasthålla annat än dim-
Stämningar. Allt målade hon dock ute, och
man har hört berättas, huru Julia Beck satt
i flere veckor i regn och tjocka samt till och med
gaf sig med häst och kärra ut i träsket eller
klef omkring i stora träskor för att få sin
gråvädersstämning fullt riktig. Hennes arbets-
lust kände då inga gräser.
En liten fin bit från den perioden är »Ka-
nalen», hvilken, så vidt jag icke missminner
mig, nu tillhör ärkebiskop Sundberg. På den
duken har målarinnan förmått att med utmärkt
teknik framkalla en stämning af stor verkan.
Men så lämnadö hon Grez och for åter till
andra land, först och främst till fosterlandet,
där hon uppehöll sig ganska länge, men må-
lade föga. Hon besökte sedan på nytt Dres-
den, Prag och Wien och såg sig om äfven i
Venedig och München. Öfver allt sökte hon
lära af gamla mästare och nya målare, och
af livad man senast sett af hennes hand, före-
faller det som hon fortfarande skulle känna
sig dragen till de gamla, de, hvilkas verk hon
studerat i de stora gallerierna, under det hon
likväl anser sig böra i hvad hon själf målar
förnämligast hålla sig till de ungas uppfattning
och till naturen själf.
På världsutställningen i Paris 1889 erhöll
Julia Beck mycket erkännande för ett land-
skap, La mare aux saules, hvilket köptes af
den bekante skriftställaren Edmont Harancourt.
Likaledes har hon vunnit bifall på flere ut-
ställningar i »salon des femmes». På stora
utställningen å Marsfältet sistlidet år hade hon
ett landskap, Fin de journée, hvilket finnes
afbildadt i »France illustrée» i augusti 1893.
I år lär hon, efter hvad som försports från
Paris, ha målat ett fruntimmersporträtt, fram-
ställande den inom den franska välgörenliets-
världen mycket verksamma Isabelle Bogelot.
Under det Julia Beck således förnämligast
ägnar sig åt målarkonsten och på det området
gör det svenska namnet heder, återvänder hon
då och då till textningen. Hon har äfven på
de senare åren utfört flere sådana som vunnit
mycket erkännande. Man har således hört
talas om en utmärkt textning med bokstafs-
skrift från 13:de och 14:de århundradet, hvar-
med man prydt en hok, hvilken som heders-
gåfva skickades till Spanien, många textningar
å böcker från franska fruntimmer till nord-
amerikanska damer samt ett diplom i gammal
götisk stil, i november 1893 öfverlämnadt till
fru Bogelot från franska undervisningsdeparte-
mentet, m. fl. förträffliga arbeten på det om-
rådet.
Men, frågar man, skall Julia Beck återvända
till sin födelsestad för att här stanna och ver-
ka i sin konst? Det ser knappast så ut. Hon
älskar, har hon sagt, det glada, lifliga Stock-
holm, men tycker att man här icke är nog
verksam. Det är henne omöjligt, förklarar
hon, att här hemma arbeta riktigt allvarsamt.
Hon torde icke vara ensam om den åsikten.
Claës Lundin.
Rosens lif.
Efter Swinburne.
Jgjä o
rån djupet af grönskande lunder
och sommarens drömmande stunder
till hösten, som bär i sin hand
ett timglas med utrunnen sand,
från parkernas prakt utan like
till gräset vid stenhanden strand,
hur rödt är ej rosornas rike!
hur doftande rosornas land!
Hur kort år ej rosornas lefnad,
från knopparnas stoftfria väfnad
till blommornas vissnande rad!
Från gröna Ull gulnande blad,
från fröjder till minnen, som sakna,
från kraft, som år liffull och glad,
till krafter, som domna och slakna,
från daggens till drifeornas bad!
Ja, kort såsom kärlekens fröjder,
från lidelsens strålande höjder
till ledsnadens skuggiga dal,
från varmaste känsla till fal.
Likt flarnet på ilande strömmar
den följer och äger ej val,
som själen från drömmar till drömmar,
som hjärtat från kval och till kval.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
