Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 28. 13 juli 1894 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
218 DUN 1894
Hvem betänker, att han hvarje ögonblick med en oemotståndlig nödvändighet grund-
lägger i Sig själf sitt eviga öde?
W. Budin.
hans maka, född Welhaven, en syster till dik-
taren Welhaven.
En af hennes bröder, Ossian Sars, är fa-
drens efterträdare som professor i zoologi, både
far och son ansedda, framstående vetenskaps-
män. Professor Ernst Sars, historikern, en
ryktbar man, som kändt, äfven han, är en an-
nan bror till henne, och en syster är gift med
den utmärkte sångaren och sångläraren Lammers
i Kristiania. Själf är Eva Nansen också väl
känd som både sångerska och lärarinna.
Fru Nansen sade sig ha att tacka sin syster
och sin svåger Lammers för hela sin musika-
liska utbildning. I fem år hade hon varit
deras elev, och när hon kom till Berlin för
att fortsätta sina studier, var hon redan nästan
färdigbildad. Hon studerade likvisst där en
hel vinter hos fru Artot, Mignon och Carmen.
Det var först meningen att hon skulle utbilda
sig till operasångerska, men det blef aldrig af,
hon tyckte ej om att uppträda, man måste
»puffa» henne därtill, sade hon leende. I
Berlin hade hon lärt mest af att höt cl så
mycket musik, mera än af fru Artot direkte.
»O, det var en så skön tid!»
Kommen tillbaka till Kristiania, begynte hon
att gifva sånglektioner, och hon gifver sådana
ännu. På konserter har hon sjungit oändligt
många gånger, »allt för många,» sade hon.
Men alla komma och önska, att hon skall assi-
stera, både fru Nissen, pianisten Knudsen och
komponisten Sinding. Det var så svårt att
säga nej.
Jag berättade henne, att jag i Kristiania
hört, att hon denna sista vinter sjungit vackrare
än någonsin förut, och att hon isynnerhet öf-
verträffat sig själf med en sång som skulle
heta: »När två hjärtan skiljas» . . . »O, den
af Nordraak», afbröt hon mig hastigt. »Jag
tycker så om den sången I »
Hennes uttryck blef så allvarligt, att jag
nästan ångrade, hvad jag sagt.
Jag fortsatte, att jag själf visste, huru vac-
kert hon sjöng, jag hade ju hört henne samma
afton jag såg henne hos hennes mor. Jag
minnes så godt den aftonen. Hon sjöng flere
visor af Grieg och Sinding och flere duetter
tillsammans med sin syster, ffu Lammers.
Eva Sars Nansen är säkert Norges mest
framstående romanssångerska. Hennes sång är
som hon själf, utan ett spår af sentimentalitet,
naturlig, sann och stark i känslans djup och
allvar.
Man bör ej tänka sig, att hon nu sitter
och sörjer öfver sin mans farliga resa. Jag
sade henne, att jag icke kunde känna med-
lidande med henne, jag tyckte, att hennes lott
ingalunda var sorglig. Det var bättre att vara
lycklig en kort stund, med en sådan man som
hennes, och mista honom för alltid, om det
så skulle vara, än att lefva ett helt lif med
en herr hvem som helst. Och hon instämde
af fullt hjärta. Hon ville icke vara gift med
en »allmindelig» man, hon ville hafva nagon
att se upp till, att beundra. Hon trodde så
fast på, att hennes make skulle komma till-
baka, trodde-lika fast som han själf, att han
skulle nå sitt mål. Det var ju allt så väl
öfverlagdt, han kunde ju ieke hafva tagit fel.
Jag frågade, när hon skulle börja att väntci
honom. Efter fyra år ville hon begynna att
vänta. Det var så tungt att vänta förgäfves,
därför ville hon börja därmed så sent som
möjligt.
Så hade vi så småningom kommit från mu-
siken och henne själf till Fritiof Nansen,
hennes man. Hon blef gift med honom kort
efter hans hemkomst från den sista stora resan.
De voro på bröllopsresa den gången han höll
föredrag i London, Paris och Stockholm.
När han nu gaf sig i väg på nytt, var det
icke skilsmessan, som varit mest pröfvande,
utan fastmera förberedelserna till resan. De
räckte så länge, flere månader. Han var själf
så ansträngd, och att se detta fann hon så
svårt. Men därvid fick hon dock en inblick i,
huru han skulle hafva det på färden, tänka
på alla och sörja för allting. Han var ju
själen i det hela. Svårt var det också att
först träffa människor, sedan han var rest.
Alla frågade, om hon icke kände det svårt.
Alla hade medlidande med henne, som om hon
icke visste, hvad hon gjorde, när hon blef
Fritiof Nansens hustru.
I Kristiania hörde jag sedan berättas, att
hon 14 dagar efter mannens resa varit instängd
hemma, och att hon icke på den tiden tog
emot vare sig sin mor eller sina syskon eller
någon annan. När hon så blef synlig igen,
var hon blekare, men det var ingen, som hörde
henne klaga. Hon var som Nansens hustru
bör vara, en vikingakvinna, lik dem i den
gamla tiden.
Först hade det som bekant varit meningen,
att hon själf skulle följa med, men så kom
den lilla flickan till världen, och henne kunde
hon ju icke lämna allena.
Men den dagen engång, då han åter kommer
hem . . . Det är svårare att bära en stor glädje
än en stor sorg!
»Det kräfs visst mera kraft därtill,» sade
hon. »Jag är rädd för hvad det blir af mig,
det ögonblick han är hemma igen!»
Hennes ögon fingo en sådan glans, och jag
mötte samma djupt allvarliga blick, som när
jag talade med henne om Nordraaks visa. Jag
förstod, att hon visste hvad skilsmässa var, och
att det skall stor kraft till, trots karaktär och
själfbehärskning, att vänta honom åter från
den färden.
Men modig och stolt satt hon framför mig,
och jag fick ett intryck af, att bättre hade
Nansen ej kunnat välja sin maka.
Hon steg så upp och visade mig hans sista
bild, i rummet invid, ett pastellporträtt i kropps-
storlek af Wærenskiold, taget kort före Nan-
sens affärd. Hon fann det själf »så lifslef-
vande».
Där var ett uttryck i dessa djupa, allvarliga
ögon, som var rent af gripande, ett uttryck
som hos någon, hvilken för alltid tager farväl.
Alla bilder och fotografier, som fru Nansen
senare visade mig, förlorade i jämförelse med
detta.
I samma rum, ett litet kabinett, låg en stor
isbjörn som matta på golfvet. Nansen hade
själf skjutit den under lifsfara. Hon visade
mig också taflor på väggen, som han själf må-
lat. Dessutom voro där Wærenskiolds original-
teckningar till Nansens böcker. Norska möbler
i fornstil och liknande draperier äfven här.
Nu skulle vi bese hela huset. Först in i
hans arbetsrum. Där stod en stor äkta norsk
I »pejs» i hörnet, ett skrifbord fullt med min-
nen från hans resor och flere fotografier. En
visade hon mig specielt, föreställande »Fram»
och Nansen själf på kommandobryggan med
kikarn för ögat, hufvudet vändt hemåt. Den
bilden var tagen af en vän, i samma ögonblick
han passerade sitt hem här i Lysaker. Hon
var icke med på skeppet och följde honom,
som flere andra; här hemma på verandan såg
hon honom draga förbi.
Det är omöjligt att räkna upp alla de olika
föremålen i detta rum, minnen från Nansens
resor och tillbehör till dessa. Det var som
ett litet museum. Också här låg en isbjörn
som matta. Allt var i stil utom ett: en stor
flygel midt på golfvet.
Huru kom flygeln hit i denna Grönlands- och
Islandsram? Hon log. »Han är så kär i mu-
sik,» sade hon, »och han arbetar mycket bättre,
när jag sitter hos honom och sjunger.»
Dörren ut till verandan stod öppen. Fjor-
den låg så blå framför oss, glittrande i solen.
Det hela var mättadt af stämning och skön-
het. Jag kunde icke betvinga underliga, be-
klämmande tankar. Denna härliga sommardag
med ljus och hopp, denna modiga kvinna, så ung,
så älskvärd, det lilla barnet, hans fagra hem —
och så han själf där borta, i arktisk köld och
is, kämpande för lifvet kanske i detta samma
ögonllick. Det var en sådan ironi i detta!
Nu hade jag så gärna velat säga några pas-
sande ord, hon måste ju dock tröstas, hon
kunde icke vara så lugn, som hon syntes. Men
jag hade själf sagt, att jag intet medlidande
hyste. Och dock grep denna känsla mig allt
mer. Det var förnimmelsen af, att denna unga
kvinnas lif dock innerst var så likt vårt allas:
det bästa och käraste vi äga, det ha vi ingen
makt öfver, det kommer och det går, och vi
veta aldrig, om vi få det igen . . .
Yi gingo så upp å öfre våningen och in i
sofkammaren. Sängen var gjord efter ritnin-
gar af Nansen själf, konstnärligt snidad i trä
med en gammal saga som motiv. Så barn-
kammaren med utsikt åt fjorden. Den lilla
fröken har det godt däruppe. Där kan hon
få lära sig: den vägen kommer far hem, här
kommer han förbi.
Men tiden ilar, jag måste bort med nästa
tåg. Jag kastar än cn sista blick på detta
sällsamma hem, icke möjligt att skildra med
några få och fattiga ord. Hon följer mig ett
stycke på vägen.
»Farväl och på gensyn 1»
Och full af tankar och underligt mäktiga
känslor skiljes jag från Fritiof Nansens maka.
M. H.
§ud i naiuUn.
0’uds makt från evighet är uppenbar,
;iJ när af hans gärningar den rätt beaktas.
När Skaparns verk i skapelsen betraktas,
man om hans nåd och vishet vittnen har.
Himlar förtälja hans ära för jorden,
därom ett vittne ock natten är vorden.
Dagen, som flyr,
säger det inför den dagen, som gryr.
Kom. 1: ao. Ps. 19.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
