Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 28. 13 juli 1894 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1894 IDUN 219
Och det är icke tal och icke ord,
hvars ljud. ej kan förnimmas eller höras,
ty deras röst till världens ända föres
och blifver öfver hela jorden spord.
Folken Guds härlighet kunna beskåda.
Herrens rättfärdighet himlar bebada.
Och uti dem
gaf han den strålande solen ett hem.
Ps. 97: 6. Ps 19.
Och denne ur sin kammare med fröjd
såsom en brudgum uti skönhet träder;
och som en segerhjälte han sig gläder
att löpa vägen i den vida höjd.
Praktfullt han där uppå himmelen glänser
ifrån dess ände allt intill dess gränser.
Icke ett grand
blifver fördoldt för hans strålande brand.
Ps. 19.
Så lyser också hela himlens här
uti omätlig rymd, och stjärnor klara
Guds majestät för folken uppenbara.
Han hvar och en sitt kretslopp lärt och lär.
Ljus är hans mantel, den väfts af dess strålar.
Himmelens tält, som han utspänt, han målar
ännu i glans
skönt med sin regnbåges lysande krans.
Ps. 104 — Syr. 43:12 13.
Han sina salar nti rymdens värld
samt uppå jorden timrat har med vatten.
På molnets vagn han far i mörka natten,
på vädrets vingar går hans snabba färd.
Ärones Gud öfver vattnen hörs ryta.
Väldig är rösten, den cedrar ses bryta.
Bergen därvid
hoppa som kalfvar och darra som kid.
Ps. 104 Ps. 29.
Och blixtens låga klyfs af Herrens röst,
och öknen vid den starka stämman skakar.
Hör, huru i den djupa skog det brakar!
Hen klädes af som i den kulna höst.
Allt i hans tempel med tusende munnar
skaparens under och allmakt förkunnar.
Hvar med sin ton
lägger sitt lof för hans härlighets tron.
Ps. 29.
Han grundat jorden, därför fast hon står.
Med djupa vatten henne han betäcker.
Högt öfver bergen det sig stundom sträcker,
men endast till utstakad gräns det går.
Rinnande strömmar i dalen uppvälla.
Vatten tillfyllest har skaparens källa.
Och därutur
släcka sin törst alla vildmarkens djur.
Ps. 65: lo. Ps. 104.
Härofvan himlens många fåglar bo.
Från trädens grenar de sin stämma höja.
Och ifrån molnens mörka, täta slöja
han vattnar markens örter att de gro.
Gräset han låter för djuren uppskjuta.
Odlaren låter af skörden han njuta. . .
— Ja, dina spår
drypa af fetma, o Gud, hvart du går!
Ps. 104 — Job. 36: 27, 28.
Och jordens fåror vattnas af din hand.
Du huldrikt hennes gröda vill välsigna.
Du låter träden utaf frukter digna
och ängar springa upp ur öknens sand.
Kullar och höjder med fröjd du omgjordar,
marken beklädes med betande hjordar,
grönskande dal
böljar af ax uti tusendetal.
Ps. 66.
Du sänker mörkret uppå nattlig stig,
och skogens alla vilddjur därvid vakna.
De unga lejon, som sin föda sakna,
gå ut att den begära utaf dig.
Solen går upp, — och ej mera de jaga,
till sina kulor tillbaka de draga.
Människan går
ut till sitt verk, till dess kvällstimman slår.
Ps. 104.
Dig lyda vädren, Herre! På ditt bud
de ila snabba öfver hela jorden.
Än komma de med köld och frost från norden,
än såsom vårens glada sändebud.
Regnvattnets droppar i skyn du tillreder.
Bjuder dem falla till jordytan neder
skur efter skur,
vattnande marken, dess växter och djur.
Syr. 43.
Ja, stora äro dina verk, o Gud!
Med kraft och vishet har du gjort dem alla!
Uti de stora haf, där böljor svalla,
där vimla varelser uppå ditt bud.
Jorden och allt hvad sig därpå syns röra,
djuren på tusentals berg dig tillhöra.
Allt uppå jord
väntar sin mat från din hand, från ditt bord,
Ps. 104. 60: lo.
Fanny Chrysander.
Snobberi.
8
sin världsberömda »The book of
snobs» har Thackeray med sin ud-
diga satir och träffande humor teck-
nat och förlöjligat olika typer af
det mångskiftande, öfver hela jorden ut-
bredda släkte, som han benämnt »>snob-
bar». Thackeray gaf åt detta ord en
vidsträckt sfer. »Den som på ett lum-
pet sätt beundrar lumpna ting» — se
där hans definition och karaktäristik af
»snobben», och som kännetecken på detta
individuum angaf han inbilskhet, afund-
sjuka och låghet. »The book of snobs»
är och blir en af de mest muntrande
böcker, som bokvärlden äger. Men allt
under det han narrar oss att skratta åt
hvarje dråplig beskrifning, hvarje snär-
tande infall, glömmer han aldrig att på
samma gång hålla fram för oss, att det
just är det lumpna, som vi böra bele.
Thackeray hatade djupt allt detta ogräs
i människohjärtat, som han sammanförde
under benämningeu »snobberi», och då
han väl visste, att löjet är det allra skar-
paste af vapen, skref han inga ljungande
strafEtal, utan i stället hvasst skämt och
bitande sarkasm. Detta hans mästerliga
arbete är därför icke mindre uppfostran-
de och tankeväckande än roande.
Sedan Thackeray skref detta arbete,
hafva många år runnit hän. Och många
nya afarter af den världsbehärskande
snobben hafva sedan dess uppstått. Snob-
barne hafva förökats och uppfylla nu jor-
den. Vi träffa dem öfverallt, på tillställ-
ningar och på gatan, vi stöta tillsamman
med dem hos våra vänner och bekanta,
vi finha dem talrikt representerade i alla
klasser af samhället, vi bero af dem, vi
åtnjuta deras sällskap, vi höra talas om
dem, vi tala om dem, ja, ransaka vi noga,
hafva vi snobbar i vårt hem, äro själfva
tilläfventyrs mer eller mindre snobbiga
— kort sagdt, hvart man vänder sig, vim-
lar det af snobbar. Det är nästan trö-
stande att veta, att snobben ej är en fin-
de-siécle-uppfinning, utan ett arf från fö-
regående generationer, ty det skänker
oss en ursäkt för att vi ej lyckats utrota
detta ogräs, utan stå så godt som makt-
lösa inför snobbarnes stora, stolta, maje-
stätiska härskaror — hvar och en kän-
ner till, huru svårt, ja, stört ogörligt det
är att komma till rätta med ett ogräs,
som rotat sig fast och vuxit sig starkt.
Men hvad som ej är ursäktligt, det är
om vi böja oss för snobben eller beundra
honom. Och ännu mera förkastligt är,
om vi fostra eller låta fostra uppväxande
släkten till snobbar. Det vore en snob-
big feghet, som gjorde oss likställda med
snobbarne, ja, rentaf en missgärning. Och
jag fruktar, att vi i det hänseendet, ty-
värr, hafva icke så litet att förebrå oss
själfva. Yår tids ungdom, den är inte
litet snobbig den, minsann! Den slösar
som yrkessnobbar, den röker och dricker
finaste varor på finaste lokaler och dyr-
kar snobbighet i alla former. Den idkar
»förälskelse» som idrott och har super-
känsliga nerver. Den sportar vansinnigt
och fånbeundrar rekordister. Den är ma-
kalös och vet också att till fullo upp-
skatta sin egen förträfflighet. När voro
väl ungdomens själfiförgudning och för-
akt för de åldrade och äldre drifna till
en sådan höjd som nu vid sekelslutet?
Och när var väl egoismen, denna snob-
beriets rot och blomma, så tidigt utveck-
lad och så frodig som nutilldags?
Skulden ligger ej endast hos de unga.
Snobbigheten har blifvit ammad och fost-
rad af uppfostrare och andra, som kun-
nat öfva inverkan. Det framhålles som
en af nutidens stora förtjänster, att den
gör så mycket för ungdomen, att alla
tänkbara åtgärder till förbättring af de
ungas utvecklingsvillkor företagas. Men
mer än en af de äldre skaka på hufvu-
det åt detta filantropiska sträfvande, öf-
vertygade om, att det antingen gått
för långt eller i sned riktning. Ty dess
frukt, denna ungdom, på hvilken man
slösat så mycken tid och så stora kost-
nader, motsvarar ej de förväntningar, som
man ställt på densamma. Den är, så att
säga, formelt utbildad, men saknar inne-
håll, eller också är kärnan af dess väl-
jande och handlande endast själfviskhet.
Det stora, det ädla ligger utom räckhåll
för densamma, ligger öfver till och med
dess hån. Och det är snobberiets värsta
stadium, när sinnet är så uppfyldt af
det egna jaget, att det förlorat förmå-
gan af hänförelse för stora mål. Den,
som beundrar sig själf, och den, som dyr-
kar börd, pengar eller makt, äro bägge
snobbar. Den sanna ödmjukheten är just
hvad som i grund och botten brister
snobben, och denna brist framträder al-
drig mera frånstötande än hos de unga.
Den otyglade, nonchalanta själftillräck-
lighet, hvarmed de uppträda, så fort de
känna sig fria från de yttre band, som
möjligen kunna hålla dem tillbaka, är
väl bland det mest pinsamma, som man
kan få se. Frihet yrkas åt ungdomen,
men friheten är farlig, ty för den som
ej är i stånd att rätt begagna sig af
den, blir den till större fördärf än tvån-
get, isynnerhet då detta tvång endast vill
och söker den tvingandes bästa, då den
kraft, som öfvar tvånget, är föräldrars
och uppfostrares starka af erfarenhet
ledda kärlek. När nu denna kärlek slår
öfver och ger alltför mycket efter för de
ungas nycker och önskningar, då tycker
man väl, att den åtminstone kunde hafva
rätt att fordra genkärlek. Men de unga
äro för mycket upptagna af att tänka
på andra, äfven dem, som i främsta rum-
met hafva rätt till deras uppmärksamhet.
Tacksamhet för njutna välgärningar får
man sannerligen ej räkna på. Tänk blott
på allt, som nu göres för ungdomen, och
det sätt hvarpå denna tager emot. Den
är klandersjuk och otillfredsställd och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
