Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 29. 20 juli 1894 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
226 I DÜ N 1894
Det kännetecknar små själar, att, om de lida, såra de äfven andra.
P. Heyse.
skulle kunna »hjälpa mamma». Skulle hon
blifva guvernant, såsom de båda äldre syst-
rarne då voro? Hågen drog henne icke myc-
ket åt det hållet. Redan i skolan hade hon
med lif och lust ägnat sig åt den gymnastik,
som där meddelades, och till följd af det in-
tresse och de anlag hon visade därför fått sig
en egen afdelning att kommendera — ett upp-
drag, som hon ock skötte till allas belåtenhet.
Gymnastiska centralinstitutet i Stockholm
hägrade nu för den unga flickan såsom det
medel, hvarigenom hon skulle kunna nå en
oberoende ställning i lifvet och hvarigenom
hennes hjärteönskan att blifva sin älskade,
uppoffrande moder en hjälp och ett stöd på
äldre dagar skulle kunna förverkligas.
Hon sökte och vann år 1887 inträde vid
detta institut. Med lifligt intresse och kärlek
till sitt arbete genomgick hon kursen och ut-
examinerades därifrån våren år 1889.
I början af år 1890 svarade hon på en an-
nons från England och erhöll plats som gym-
nastiklärarinna på ett institut i Bristol. Efter
ett års ansträngande arbete därstädes antog
hon en plats i S:t Andrews, hvilken stad, som
bekant, är Skottlands äldsta universitet och
centrum för lärdom. »S:t Leonars school»,
hvari Esther Schermanson är gymnastiklära-
rinna — den första på detta område inom
Skottland — är kanske Storbritaniens förnäm-
sta flickskola, ehuru med afseende på lärjun-
garnes antal ej den största, emedan detta ej
får öfverstiga 200. Att denna skola är så
omtyckt och så i ropet beror därpå, att den
är inrättad efter samma grunder som goss-sko-
lorna i Eton och Harrow — Englands äldsta
sådana. S:t Leonards skola i S:t Andrew är
således en slags »Eton girl school». Flickorna
hafva utom studietimmarne vissa tider för sina
lekar, i hvilka alla måste deltaga, så äfven i
gymnastiken.
Denna är, såsom här i Sverige, fördelad på
två afdelningar, frisk- och sjukgymnastik. Alla
som se eller deltaga i den förra blifva mycket
förtjusta däri, och den svenska friskgymnasti-
ken tyckes hafva stor framtid för sig i Skott-
land. Den senare åter har att arbeta sig myc-
ket långsamt framåt, ehuru förtroendet sär-
skildt till massagebehandlingen är rätt stort.
I detta fall har den svenska gymnastiklära-
rinnan en vidsträckt enskild praktik och några
.sjukdomsfall, som med lycklig framgång be-
handlats med massage, ha stundom förskaffat
henne den ärofulla titeln »doktor». Af sko-
lans högt aktade föreståndarinna, miss Dows,
omfattas Esther Schermanson med synnerlig
bevågenhet, och det förtroende såväl den sven-
ska gymnastiken som den svenska gymnastik-
lärarinnan ingifvit, bevisas bäst däraf, att
Esther Schermanson efter svenskt mönster i
’detalj fått ordna det hela såsom hon vill hafva
’det. Således har bon haft glädjen att från
[Stockholm efter samråd med Gymnastiska cen-
tralinstitutets föreståndare och lärare få göra
Ibeställning på en fullständig gymnastikattiralj,
sum med stort erkännande blifvit mottagen,
berömd och beundrad, något som särskildt
gladt hennes varmt fosterländska hjärta. Ty
trots det att hon har sin verksamhet utom-
lands och större delen af året vistas där —
sommarferierna tillbringar hon i hemlandet —
är Esther Schermanson en äkta svenska, frisk
och sund till hela sitt väsen som en nordisk
sommardag, full af glädje och lefnadslnst, en-
kel och anspråkslös, varmhjärtad och trofast
och därför innerligt afhållen af alla, som lära
känna henne.
Något som mycket harmar den unga sven-
skan är, att några af de skottar, hon kommit
i samtal med, äro så »förfärligt okunniga»,
att de förblanda Sverige med Norge och anse
henne för en norska eller en »svenska från
Norge». Det är naturligt, att hon vid sådana
tillfällen med all den fosterländska värme,
hvaraf hon är mäktig, söker göra klart, att
Sverige och Norge äro tvänne hvart för sig
skilda riken, ehuru med gemensam konung,
och att Sverige är svenskt och Norge norskt
samt att hon är en svenska, som af hela sitt
hjärta älskar sitt land. Och för sin egen del
anser hon det såsom en stor heder att i sin
ringa mån i främmande land få göra det sven-
ska namnet kändt och hedradt genom den
svenska gymnastiken.
Fanny Chrysander.
piic^or på fäbodvallerj..
i.
Gud, den sköna söndan!
Sofva efter behag!
Bara, när just det dagas,
Måste man ut ett tag,
Kastar man på sig kjolen,
Lämnar därinne skorna,
Stirrar så blindt mot solen,
Att knappt man kan räkna korna,
Släpper dem ner för backens krök,
Hopp, som getter de springa!
Morgonluften är blå som rök,
Skällorna dansa och ringa.
— Hå, så yrvaket, yrvaket allt!
För bara fötter är gräset kallt,
Men solen knappt vuxit en tum ännu.
Därinne är bädden ljum ännu;
Då kryper man hop och somnar still
Och drömmer och ligger så länge man vill.
II.
Gud, den härliga söndan!
Hvad man känner sig fri och glad!
Nu samlas vi alla flickor
Och gå och spatsera i rad.
Bara flickor, så långt som den drog,
Vindens snabbaste il,
Under oss, kring oss den tystaste skog,
Inte en karl på en mil!
Inte ett enda bekymmer!
Inte ett endaste, endaste tvång!
Stugan så låg, att hon rymmer
Jämnt och nätt en sång!
Men ute här är det klangrum nog,
— Hå, långa vidder af blåaste skog!
Finns intet som stänger och ekar till slut,
Men ropet förlänger sig klarnande ut.
Ofver oss luften, hvitnande blå,
Och ingenting alls att tänka på!
III.
Gud, den långa söndan,
Skön, men så lång, så lång!
Hela sommara på vallen
Finns det knappt hvardag en gång.
Hela vår tid i ett klosterlif
Som tysta nunnor gå vi,
Aldrig det ringaste tidsfördrif!
Vänta och vänta få vi.
Skönt ändå och så fritt, så fritt!
Inte en karl att störa . ..
— Om bara Fredrika ej läste så tidt
Predikan och bön för mitt öra!
— Håå, nådens bad öfver syndens fläck!
Min kind blifvit stel emot kuddens veck,
Min armbåge domnat så fort den hann,
Och nu har jag somnat så ofta jag kan,
Och aldrig blir solskenet mera snedt,
Och aldrig, aldrig blir klockan ett.
IV.
Gud, den tråkiga söndan,
Nu har den snart gått om!
Solen är låg och gul igen ...
— Kossorna, kossorna kom !
Brunkind spring, Dunkind spring!
Hela dagen I gått och stått.
Rör på skällorna, kling, kling, kling!
Fram mellan suårena brådt!
A’ de så trötta, stackare små,
Fast ingen dem stört eller skrämt?
— Tänk på den härliga natten ändå
Utan’en dans eller skämt! —
Nu blir ljuset blekt, men så skinande klart,
Hå, hå, bå, alt sofva så snart,
När man kunde så roligt med gossarne ha.
— Vi få snarka förtroligt, Fredrika och ja’.
Det är allt som behöfs att berätta hvarann
Hvad allt en söndag oss bringa kan.
Per Hallström.
Jk.
Fantasi.
’TM en människa är fattig, som icke äger en
smula fantasi, hvarmed hon ibland kan
sätta färg pä hvardägslifvets ofta allt för
stora grädaskighet. Denna sinnets glada mål-
ningskonst förmår åtminstone för stunden
drifva på flykten många skuggor, som för-
dystra horisonten, och skänker oss litet ljuf
hvila och glömska af verklighetens tristhet.
Och utan en frisk och liffull fantasi blefve
dikt och konst och kulturens alla frukter
döda och saftlösa ting.
Men fantasien är ofta nog som en otämd
fåle, som behöfver sträng tukt för att lära
sig lyda de tyglar, som kallas sanning och
smak. Detta gäller ju redan som en lag
för diktning och konst, och vi kunna tryggt
komma öfverens om, att samma lag äfven
bör gälla det fantasispel, hvarmed vi gärna
vilja smycka och förgylla upp vårt tarfliga
hvardagslif. Fantasien kan eljes lätt utbyta
sitt skimrande namn mot tvänne, som äro
ganska fula och illa tålda, nämligen skryt
och lögoaktighet.
Händer det icke rätt ofta, att vi ute i
lifvet få höra de vidunderligaste berättelser
om personer eller ting relateras med en svada
och färgläggas så bjärt, att vi, trots all den
tvärsäkerhet, hvarmed de serveras, ovillkor-
ligen tänka: »Det där är icke sant, eller
åtminstone är det öfverdrift.»
I vanliga fall märker ej berättaren eller
berätterskan själf, att det barkar till skogs.
Hennes afsikt har kanske ej heller varit att
klandra eller åstadkomma någon skada. Nej,
bevars, det är den yra fantasien, som slitit
sig lös från tyglarne och skenar åstad, ytter-
ligare förvildad af eggande utrop af:
»Nej, verkligen!» »Är det möjligt!» »Kors,
något sådant har jag aldrig hört förr i hela
mitt lif» o. s. v.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
