Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 29. 20 juli 1894 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1894 I DU N 227
Jag kände en gâng en ung dam, som tid-
tals led af en sådan där förvildad fantasi.
En höst kom hon åter från en badort på
västkusten och berättade i de mest förtjusta
ordalag, hur roligt hon haft. Yid fråga, om
ej en annan bekant ung dam också hade
varit synlig vid samma badort under som-
maren, föll det glädtiga svaret som en blixt,
utan betänkande: »Jo, då, hon var visst där,
och vi voro dagligen tillsammans på segel-
turer och kafferep och voro blomsterflickor
på välgörenhetsbazaren.» Och så gaf hon
en noggrann beskrifning på, huru bägge voro
klädda, hon själf i hvitt och den andra i
skärt.
Sedan kom det i dagen, att den där andra
efterfrågade damen aldrig hade varit på väst-
kusten den sommaren, utan bott nere i Söder-
manland, och att de följaktligen ej alls träf-
fats. Den lilla fantasirika berätterskan hade
ju ej gjort någon skada för någon annan än
sig själf, men nog behöfde hennes fantasi
åtminstone den ena af de där tyglarne, den
som jag kallade — sanning.
En annan ung dams fantasi var anlagd
för att producera olyckshändelser. När hon
kom på en visit, så hade hon ofta under
vägen »sett något förskräckligt.» En gång
hade hon sett, hur ett gammalt fint fruntim-
mer blifvit öfverkördt och alldeles förderfvadt
af den skenande hästen. Som tidningsman
ansåg jag mig böra höra efter på den ifråga-
varande traktens polisstation, hur saken förhöll
sig. Nej, inga öfverköringar alls, inga ske-
nande hästar och inga förderfvade fruntim-
mer!
Idel små fantasier för att först göra sig
litet intressant och sedan väcka icke så litet
löje!
Det är bäst att skynda påpeka, att fastän
jag här framställt ett par kvinnliga exempel,
det visst icke är någon brist på manliga dylika,
snarare tvärtom. Det är ofta nog ordspråket
är tillämpligt: »Han ljuger, så att han tror
det själf.»
Det är detta sjukliga fantasispel, som hvar
och en bör söka bortarbeta. Det ligger sällan
någon ond mening därunder, utan det onda
träffar vanligen den fantasirike själf, i form
af misstroende och åtlöje, men ett karaktärs-
lyte blir det ju alltid.
Isynnerhet bör man noga öfvervaka, att
barnens fantasi ej får lösa tyglar. Barnens
inbillningssiune är rikt och mottagligt för
alla intryck och vill gärna flyga öfver det
verkligas gräns. Därför böra de tidigt var-
nas att aldrig öfverdrif/a framställandet af
en sak, läras att klart återgifva, utan alla
blomstermålningar och utsmyckningar.
En frisk och skön fantasi hjälper oss att
stundom kläda själen i galakläder och höja
oss till ljusare rymder, frigjorda för några
ögonblick från dagens tunga, En osund fan-
tasi däremot drager oss lätt ned i lögnaktig-
hetens dy.
Adolf Hellander.
Ti/ska käjsarinnan väntas under loppet af
innevarande vecka komma att passera Malmö på
resa från Norge till Berlin.
Enligt från Kristiania ingånget telegram, anlände
käjsarinnan af Tyskland dit kl. 12,10 i går e. m.
och hälsades af en stor människomängd vid ban-
gården och å gatorna. En mängd blommor öfver-
lämnades eller kastades till henne. Vid embar-
keringen ljödo entusiastiska hurrarop. Staden och
hamnen voro rikt prydda med flaggor.
m*
Ett examensminne.
ûï et var en af dessa vackra och ljusa sommar-
dagar i början af juni månad 18 . .. Vi och
många med oss hade farit in till den lilla
residensstaden X. för att få vara närvarande vid
en skolexamen, en sådan där högtid, som än i
dag lockar tillsammans stora skaror af människor
från kringliggande bygd. Mycket hade hunnit för-
ändras på trettio år. Det gamla oansenliga skolhu-
set, där fordom den barske, men välmente rektor
B. i lifstiden förde sin spira, fanns cj mera. Det
hade vandrat all världens väg tillika med den
gamla strama lärarestam af klassisk art, som där
hade luggat ungdomen. I dess ställe reste sig nu
ett sådant där läroverkspalats i ståtlig stil, hvar-
uti nu för tiden det ena läroverket söker öfver-
träffa det andra. Höga, ljusa, rymliga salar med
ymnig tillgång på frisk luft och solljus samt väg-
garna riktigt dekorerade med all upptänkbar åskåd-
ningsmateriel — voila fin du siècle i skolväg.
En viss feststämning rådde äfverallt på gator
och torg. Man märkte så väl, att skolan eller
läroverket intog en dominerande ställning i sam-
hället, och att dess alumner voro kära vänner
på platsen. Hvad under då, om hela den lilla
staden ville hafva sin andel af högtidligheten och
vara med på ett hörn. Ty, som sagdt, i dag
skulle examen hållas.
Tidigt på morgonen se vi grupper af högtids-
klädda människor från stad och landsbygd tåga
fram mot skolgården. Där en klunga skolgossar,
som synas tänka på ingenting mindre än exa-
mensfeber, endastjubla åt sommaren och hemresan.
Där några präster, lärdomens representanter från
landet, som ansågo sig böra hedra examen med
sin närvaro, dels i egenskap af särskildt intres-
serade fäder, dels såsom utsedda »vittnen» (testes),
att allt skulle gå riktigt och ordentligt till. Slut-
ligen äfven en stor mängd landtbor, män och
kvinnor, föräldrar och systrar, hvilka tydligen
kommit för att hämta sina piltar, göra upp »in-
ackorderingen» och en stund lyssna på och fägna
sig åt sina gossars »lärdom», antingen de försto-
do den eller icke, i senare fallet med så mycket
större beundran.
Efter en stunds trafvande genom de särskilda
klasserna och med hufvudet fullt med algebra,
historia samt latinska, grekiska och franska vo-
kabler, därvid åtskilliga reminiscenser från forna
dagar vaknade, hörde jag plötsligt signalen eller
rättare skolklockan ljuda till tecken att allt var
slut. Men nej, det var endast förhöret, som var
slut. Det bästa återstod, det som utgjorde skol-
festens pièce de resistance, den högtidliga afslut-
ningen på »samlingsplatsen», dit stora skaror tå-
gade upp, och där snart hvarje plats var till träng-
sel fylld.
En examensafslutning är sig väsentligen lik i
alla tider med sina uppflytlningar, premie- och
stipendieutdelningar m. m., sina för hvarje år upp-
repade artigheter mot rektor och lärare, hvilka
minst två gånger om året få offentligt beröm för
sitt nit och sin faderliga vård om skolan eller
med andra ord därför att de uppfyllt sin plikt.
Trots detta enahanda, är likväl en skolexamen
någonting i hög grad fängslande och intresseväc-
kande. Det vore sorgligt, om så ej vore förhål-
landet.
Men tyst ! Inspektor scholæ har intagit kate-
dern. Han står där i fullt medvetande, som det
tyckes, om hela sin uppgifts ansvar. Allvarliga,
men ock faderligt milda fara hans blickar fram
öfver den hufvud vid hufvud tätt slutna salongen
af barn och ynglingar. Allas ögon lita till ho-
nom och motse med spänd väntan hvad sgm
komma skall. Ett doft rykte om hvarjehanda
oarter, begångna under den flydda lästerminen,
flyger snart man från man omkring i den stora
salen. Man undrar, men tror knappt, att den gode
inspektor skall töras vidröra så ömtåliga ämnen.
Det vore kanske att väcka oro i sinnena och upp-
röra minnen af sådan art, som bäst förtjäna att
begrafvas i glömskan genom ett skoltal af det
slag, som underrättar det ärade auditoriet, att allt
står väl till.
Nej, slikt tal kan man ej vänta sig nu efter
denna termin, då Karl X., Petter Y. och Valde-
mar Z. så komprometterat ungdomen; det vore
att alltför nära prisgifva sanningens auktoritet.
Men en lärd vetenskaplig afhandling, som endast
uppfattas af lärarekollegiet, »vittnena» och några
få andra, men som far de ungas hufvuden förbi,
medan dessa otåligt sucka: »ack, om han snart
ville sluta» ; eller ock ett med vältalighetens blom-
ster rikt siradt loftal öfver ungdomstiden med
dess drömmar om lycka, glädje och oskuld, ett
tal, som helt visst skall anslå mera känslofulla
än allvarliga sinnen och göra ungdomen till da-
gens hjältar, allt mera stolta och själfförnöjda.
Men man bedrager sig. Inspektor har fattat
sin uppgift mycket sannare, mycket allvarsam-
mare, Man märker snart, att han vet mer, än
mången önskat. Under talets gång, som stiger i
värme och kraft, framgår det ovedersägligt, att
han undersökt hvarje vrå i skolan, hvarje skrym-
sle i ynglingahjärtat. Intet dam får finnas där,
intet orenande stoft. »I det skenbart omärkliga
och förment ofarliga damstoftet» — menar han
— »trifvas helst de farliga bakterierna och bacil-
lerna. Må vi därför se till, att ljuset obehindradt
får lysa in i skolan; må vi öppna dess fönster,
att den friska luften fritt må strömma in och
bortblåsa hvad som tilläfventyrs kan vara osundt.»
Och så ljuda från den obevekliga katedern, som
i dag saknar hvarje tillstymmelse till blommor,
ord som tränga genom märg och ben, som blotta
tidens största faror och frestelser för det uppväx-
ande släktet, allvarliga ord, väckande ord, be-
straffande ord, ord, som gå rakt på saken, men
ändock sådana, att det känns, huru kärleken glö-
der inunder, och hvilka därför ingalunda kunna
undgå att träffa dem de böra — lärjungarnes
hjärtan.
Okynnet och öfvermodet står gripet liksom på
bar gärning och blottadt i all sin styggelse. Ber-
serkasinnet. som ej förstått bättre än att yfvas
öfver sina mindre anständiga bragder, får veta,
att det är på andra dater, man vill igenkänna en
bildningssökande ungdom. Det förr så prisade
draget af kamratanda och kamratsinne, som vi-
sar sin onda art däruti, att man ihärdigt förtiger
ett begånget fel och endast har tystnadens en-
vishet eller ett osannt: »jag vet icke» till svar
på sin lärares undersökning, detta sinne afklädes
sin förmenta gloria och karaktäriseras under sitt
rätta namn såsom feghet och falsk hederskänsla, en
egenskap, som ej består inför den kristna mora-
len. Fusket i smått, som så ofta florerar inom
skolans väggar, eller att vilja lysa med lånta
fjädrar, hanka sig fram genom skolan på andras
skuldror, hvilka låna sin hand och sin penna till
den underbaltiges hjälp vid krior och öfversätt-
ningar — detta fusk, som, ju behändigare och
djärfvare det öfvats, bland kamrater hälsas som
lyckade prof på fyndighet och fiffighet och stun-
dom t, o. m. framkallar ett illa doldt småleende
af bifall från mera tanklösa än allvarliga föräl-
drar, slikt fusk, som endast bidrager till att sänka
kunskapsnivån och — hvad värre är — under-
gräfva vördnaden för plikten, nämnes ock vid sitt
rätta namn såsom underslef och bedrägeri, ja så-
som det första steget på falsariernas sluttande
plan, om hvars sorgliga slut nästan hvarje tid-
ning i våra dagar talar ett så varnande och upp-
rörande språk.
Korteligen, här blottas oseder och oarter, hvar-
på ej må.ngen tänkt, oeh ställas fram i sitt rätta
ljus. Här brytes stafven öfver sådana »skolver-
kets hemligheter», som varit så inrotade och in-
vuxna i skolgenerationers uppfattningssätt, att
den skumögde till sist ej bättre förstått, än att det
ej kunde annorlunda vara. Här uppfordras hem-
men till bundsförvanter; här vädjas framför allt
till mödrarna, hvilka uti sin aldrig tröttnande
kärlek och förbön äga medel, som verka krafti-
gare på barnens moral än alla skolor i världen.
Här ställes slutligen en innerlig maning till ung-
domen själf att bevara sina hjärtan och behålla
sig frisk till själ och kropp. »Vi vilja se hos
ungdomen» — slutade inspektor — »en ren blick,
vittnande om ett ofördärfvadt hjärta; en blom-
strande kind, vittnande äfven om moralisk hälsa.
Vi vilja se något af hvad som står i en af våra
psalmer, om den yngling,
på hvars kind som rosor smycka
löftet står om lif och lycka».
»Och vi äga för vinnandet af detta sköna mäk-
tiga vapen. Vi äga sanningen, den segerrika,
himmelska sanningen. Må vi ock vara flitiga att
bruka det vapnet, när det gäller bevarandet af vår
bästa skatt, vår ungdom, våra barn. Det är ej
för skolan, det är för lifvet de lära, för att upp-
taga arbetet efter oss, kampen för ljus och rätt
och frihet, där vi en gång sluta. Och denna san-
ning, detta vapen är Guds ord.»
»Må vi då ej tröttna att så ut denna sanning,
så på en förhoppning. Gud är den, som växten
gifver. Så skall våren en dag gifva sommar,
sommaren höst och hösten sina skördar. Må vi
dock städse vara angelägna att på den unga åkern
utså ädel säd, den bästa vi hafva. Ty som man
sår, så får man skörda.»
* *
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
