Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 29. 20 juli 1894 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
232 I D u N 1894
namn, ingen gräns för det. Men det var
något nytt, och någonstädes hade det trädt
henne till mötes — ur böcker, från predik-
stolar — ur lifvet, det upplefvade själft.
Hon fann ej en enda detalj, som hon egent-
ligen kunde passa in på sig själf, eller något,
som direkt kunde tillämpas på hennes till-
varo. Men hon kände, att det tog henne så
fast, alt det för alltid lyfte henne ett steg
bortom — utom — där hon hittills dvalts.
Och så flaxade tankarna som förr, jublande,
lösta fåglar — hit och dit utan att samla sig
om något direkt mål, någon bestämd kurs —
bara sorglösa i känslan af att bäras af fri-
hetens och allvarsstyrkans luft. De hämtade
bärkraft från ett underlag, fastare än tillfällig
stämning: viljans mognad.
Därnere i byn — där voro de så rädda
att få en enda timme outfylld — eller värre
än det — fylld med onyttig läsning och sådant,
att de hellre blefvo rent af opraktiska —
väfde, födde upp höns, sprungo och letade
upp realisationer — fast allt det där kostade
mer pengar, än om de suttit med händerna i
kors. Och andra —- de läste jämnt, hörde
jämnt — fyllde hjärnan med tändande tankar,
hänfördes af alla idéer och nya förslag, —
som utarbetades af en del och slukades glupskt
af den andra delen. Var det en arbetets för-
delning? Utveckla sig — få en personlighet —
det var en skyldighet — ja men — sedan
då, sedan? Hvad blef det af? Var det i
grunden annat än att roa sig — att mata
hjärnan och hjärtat så där? Otålig blef man
i stället, när man var som mest uppeldad —
man ville vara med själf — ville man inte?
Hvad kunde hon samla sig om? Inte skrifva
— inte tala, det var då säkert. Så länge
det satt inne — ofödt, så var det friskt och
nytt, men skulle det ut, så blef det så all-
dagligt, att det precis liknade, hvad andra
sagt hundra gånger förut. . . Spela — musik?
Hon hade egentligen aldrig haft vidare anlag,
och sedan hon kom ut hit var det, som om
all musik flytt ur själen —- hon saknade det
knappast.
Hvad kunde hon då?
En liten grön mask kom krypande på mu-
ren sköt rygg, sträckte ut sig, gled framåt
— hon tog ett nytt, skinande löf och sökte
fånga honom, medan vinden friskade i, och
myllan ångade starka dofter, som fördes
till hennes näsborrar.
»Lilla flickan — Else — älskade, älskade
barn,» hviskade hon och lutade kinden mot
mullen — på knä därnere i öfverflödande
känslosvall. Men det gamla bundna var
lossnadt — flöt bort — misstag, tvekan, mör-
ker, dödtung sorg.
Hon gick hem längs renarna, och solljuset
dansade öfver majsfälten. Skaparlusten ström-
made genom henne, men kunde hon skapa?
Det bekymrade henne egentligen icke — det
var visst lusten till äkta, nytt lif, hon kände.
Hur ofta hade det inte farit igenom henne
detta: att hvad hon kunde, hvad hon lärt
— och hon hade tyckt det var en så stor
mängd! — och lifvet hon lefde — de gingo
där som två paralella linier — det fanns rakt
inga beröringspunkter emellan dem.
Om hon bara nu finge lifvet att ligga säkert
och fast och klart framför henne, så att hon
kunde taga fasta steg — de måtte löpa hvar
som helst, bara det var den rätta vägen för
henne !
Hon gick och stirrade med glänsande, in-
åtvänd blick på byn där framför. Så för-
färligt sväfvande, motstridig hennes uppfatt-
ning egentligen var af Amerika ! Hur skulle
hon kunna samla alla dessa intryck till fasta
hegrepp?
När Nils kom hem, stod hon på trappan
och viftade. Han påskyndade sina steg och
frågade litet ängsligt i låg ton:
»Är det främmande?»
Hon skrattade — det låg sol i det.
»Ja ja men — huset fullt! Så’na för-
skräckliga enstöringar vi blifvit — vi bli
rädda, bara vi tänka på folk.»
In arm i arm i det lilla hvardagsrummet
— violer på bordet — frukter — en rykande
gräddkaka.
»Nej men — är det någon födelsedag —
eller hvad är det?»
»Det ska jag tala om sedan — det ska
du nog få höra af, må du tro, stackare . . .
men Nils då!»
Och hennes feberaktiga stämning löste sig
i gråt, när hon såg, hur detta obetydliga
bragte tårar i hans ögon.
(Forts.)
Innehållsförteckning.
Esther Schermanson ; af Fanny Chrysander (med porträtt).
— Flickor på fäbodvallen ; poem af Per Hallström. — Fan-
tasi; af Adolf Hellander. — Ett examensminne ; af Hm. —
Ett afskedsbesök ; skiss af Gerda Mcyerson. — Kvinnoöden
och kvinnobilder; anteckningar för Idun af Birger Schuld-
ström. 1. En kvinnlig järnmask. — Damer på resa. — Om
väggens prydnader; af Nicke Nuck. (Forts.) — Ur notisboken.
— En moder; en lifsbild från den nya världen, för Idun af
Hilma Angered Strandberg. (Forts.) — Tidsfördrif.
TiSifSrärif.
v e
Redigeras af Sophie Linge.
Bidrag mottagas med tacksamhet.
Logogryf.
Ett träd jag är och stolt min krona
höjer,
Fastän af grönska ej ett spår sig har.
Just däruti min ädelhet sig röjer,
Ty är jag »grönt», man smädeise ej
spar.
Från Hedenhös man vill mitt ursprung
söka.
För hög min ålder aldrig vara kan.
Om något offer kunde värdet öka,
— För stort man fordomdags det al-
drig fann.
Nu mera ej man mycket om mig talar;
Min bästa tid är snart ett minne blott.
Jag dväljs som fordom uti riddarsalar —.
Fastän nå’n gång jag skjuter sidoskott.
Att prisas för min frukt jag ej för-
tjänar
Och ej att klandras, om den dålig är,
Ty jag är sammansatt af idel grenar
— Jag blad och blomma aldrig nå’n-
sin bär.
Af dessa grenar vill jag tio bryta;
Sköt om dem rätt. — Och hör nu hvad
jag spår,
— Jag hoppas, ni ej tror att jag vill
skryta —
Ett kunskapsträd på godt och ondt
ni får.
Ett namn som man brukar förena
Med allt som bekymmersamt är.
Hvarmed man ett län brukar mena.
Hvad mannen till slut vara lär.
Ett vapen, som nallen kan sköta,
Med styrka och smak på en gång;
Och den som det fruktar att möta,
Så kvickt lyfter foten till språng.
Två gummor tillsammans det kunna.
För många det ljufvaste bud.
Hvad många sig ej pläga unna.
Ett namn på planet och en gud.
Hvad man kan väl vara för stunden,
Men ej om man äter för tre.
En känsla med hjärtat förbunden.
En fågel af tättingarne.
En ämbetsman uti kommunen;
I Frankrike kallas han så. —
Min dufva med snöhvita fjunen,
Hon är det — och älsklig som få.
Ett uttryck som högmod betyder.
Hvad skipas och klandras ändock.
En »vild», om den lagar ej lyder,
En »vidtfrejdad» säger man ock. —
På grekiska är det en »handling» —
En hufvudart af poesi. —
Ett hus häraf går till förvandling
Och som en ruin kan det bli.
En mastkorg man så plägar kalla.
På modet hon är, det förstås. —
Om åskan det rplittrar, vi falla,
Ty där utaf blixten vi nås.
Ett drillbjul. - Och hvad man kan
blifva,
När sjukdomen varit för svår.
I skolan man plägar att gifva.
På hvilket man smider och siår.
Att rätta och smått kritisera.
Hvad föres af folk utaf »ton»?
Hvad också man rätt bör liniera.
Och hvad som ger korfven fason.
Svårt att uppför backen behöfva.
Den längsta ju rättvisan har.
I regnet man kappan skall pröfva,
Då ser man, om detta den var.
Att gifva er mera att sköta
(Partiklar, ett par, har jag här),
Det fruktar jag hinder kan möta.
Hvarvid man »bedyra» ju plär.
På krafterna — kan detta,
Jag därför sluta nu vill.
Ett verb vill dock först här jag sätta,
Med resten jag tiger så still.
J. F—lm.
Charad.
Mitt första här är en njutning sann,
Som kommer hjärtats strängar att vi-
brera,
Du skönast uti kvällens frid den fann,
Om lutans toner fick ackompagnera.
Mitt andra uti poesi och dikt
Ju skalden nämnde unga, fagra tärnan,
Som uti lockars guld är smyckad rikt
Och ögon, glänsande som aftonstjärnan.
Till sist: uti gudomlighetens skara
Mitt hela en bland nio vara plär;
Skön konst att skydda och bevara
Jag hört att hennes uppgift är.
O ig.
Triangelaritmogryf.
1 1 2 4 5I7I±1
2 O 3 6 7 9 1
3 4 6 7
4 5 7 10
5 7 9
6 8
Orden beteckna: 1) krigare, 2) världs-
haf, 3) person hos Shakespeare, 4) tids-
ord i pluralis, 5) affärsterm, ti) kon-
sonant.
John.
Ordgåta.
Sök 15 ord, hvilkas begynnelsebok-
stäfver utgöra namnet på en berömd
svensk skald och slutbokstäfverna, ned-
ifrån och uppåt, första strofen i hans
grafskrift. Orden äro : 1) stat i Ostin-
dien, 2) stad i Belgien, b) mansnamn,
4) stad i Italien, 5) anat. = känselverk-
tyg, 6) flod i Sydamerika, 7) stor
halfö, 8) mansnamn, 9) vattenfall i
Norge, 10) guvernement i Ryssland,
11) krukväxt, 12) namn på en euro-
peisk regent, 13) en dryck, 14) ett
färgämne, 15) typografisk stilsort.
Hildegard.
Sjutton fördolda geografiska
namn.
Ninni, ni vet, tog sin arab i en
hast ur Antons stall. En gång skref
en ful man vers, sedan han til poln
rest. Sofia varnade lille Karl och er
i egen person. På en arena stod en
senfull karl stadigt. Ett öre, broder!
Tre n tog Anders.
Maj.
Lösningar.
Logoqryfen: Spiritualist; trissa, sur, is, ri-
tual, spiral, sirup, sist, ist, sprit, pris, tur,
sura, pilar, trut, ripa, last, al, turist, puts,
sir, april, sus, salut, Tua, spis, spira, ris.
Charaden: Smultron.
Apokopen: Halta.
Halt.
Hal.
Ha.
Aritmogryfen : 1) Algeriet, 2) Nerbudda, 3)
Napoleon, 4) Afvenbok, 5) Michigan, 6) A-
buschär, 7) Ranunkel, 8) Isabella, 9) Anne-
fors, 10) Levanger, 11) eternell, 12) Nava-
rino, 133 Nyköping, 14) geranium, 15) Rune-
berg, 16) Erlangen, 17) Nyhyttan — Anna
Maria Lenngren.
Sifferlogogryfen: Kub, ulf, knif, flink, lin,
Klein, Flen, filbunke.
«
MATTONS SALOXTGS-OX.JA! 2:ne hermetiskt slutna cisterner, M&ttOIl, Stockholm.
Extra raffinerad amerikansk Fotogén.— Ensartad! Vattenklarl Rökfri 1 rymmande tillsammans 37 uter. Talrika ombud i landsorten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
