Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 30. 27 juli 1894 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
234 IDUN 1894
pfågra drag
ur
kronprinsessan iovisas lif.
anska kronprinsparet firar i dessa
dagar sitt silfverbröllop. Ett fjär-
dedels sekel har alltså förflutit, se-
dan nabolandets unge konungason, arf-
tagaren till Danmarks krona, från den
svenska konungaborgen hemförde sin brud,
den folkkäre konung Karl den femtondes
väna dotter. Och ännu den dag som är
klappa svenska hjärtan lika varmt för
Danmarks kronprinsessa som den tid, då
hon såsom vår egen »lilla Sessa» log och
lekte bland oss. Med en viss stolthet
kalla vi henne ännu i dagligt tal »vår»,
liksom hvarje budskap från andra sidan
Sundet om familjelycka och modersfröjd
för henne hälsats med oskrymtad glädje
i det gamla hemlandet. Därifrån stiga
ock den dag, då hon firar minnet af ett
tjugufemårigt lyckligt äktenskap, tusen-
dens böner och välönskningar för den
furstliga »silfverbruden» till Honom som
kan gifva rikt utöfver allt hvad vi bedja
eller önska.
Ett sådant skede i lifvet ägnar sig sär-
skildt för en blich tillbaka på de gångna
åren, och vi äro öfvertygade, att Iduns
läsarinnor gärna kasta en återblick på de
år af kronprinsessan Lovisas lif, då hon i
fullaste mening tillhörde oss. —■
Midt under de kulna höstdagarne, den
31 oktober 1851, förkunnade saluten från
Skeppsholmsbatteriet, att en kunglig prin-
sessa skådat dagen. Såsom kändt är,
hade konung Karl den femtonde och hans
drottning endast tvänne barn, en son och
en dotter, och då sonen, den yngre af de
båda, redan i späd ålder dog, koncentre-
rades de höga föräldrarnes kärlek omkring
den lilla dottern, som blef den lysande
och värmande solstrålen inom det furst-
liga hemmet.
Under prinsessans första år tillbragte
hennes moder dagligen flere timmar med
sitt arbete hos henne, fröjdande sig åt
barnets lugna sömn, liksom åt hvarje litet
leende kring de små rosenläpparne. Stun-
dom bars hon ock, väl inbäddad i den
lilla korg, hvilken om dagarne äfven,tjänst-
gjorde som säng, genom de den tiden
ännu oeldade korridorerna i slottet, upp
till föräldrarnes våning, där hon välkom-
nades med de ömmaste smekningar.
Allt efter som barnet utvecklades, blef
det för kung Karl själf ett stort nöje att
leka och rasa med »lilla nåden», som han
stundom kallade henne, ehuru hofvets
damer betänksamt skakade på hufvudet
och mente, att han gjorde lilla sessan
»gossaktig» genom de gossleksaker, trum-
mor, sablar, m. m., som han gaf henne
att roa sig med.
Då prinsessan blef så stor, att hon
kunde hafva något nöje däraf, anskaffa-
des en liten järnspisel för matlagning åt
dockorna och lekkamraterna, och då var
det ingenting ovanligt att se drottning
Lovisa med lif och lust hjälpa sin lilla
dotter att grädda plättar eller förrätta
andra en kokerskas göromål. Drottnin-
gen var i hög grad barnkär och deltog
ofta själf i leken med de små jämnårin-
l C:
’ V
Prinsessan Lovisa och hennes bror Karl.
gar, med hvilka den lilla prinsessan fick
umgås mera förtroligt, och när dessa un-
der leken buros omkring rummet på drott-
ningens axlar och jublande ropade: »Mer,
mer, stora Sessan», var det icke lätt att
afgöra, om hon eller de hade största nöjet.
Under somrarne på Ulriksdal var det
ej heller ovanligt att se drottningen på
borggården deltaga i den lillas lek, då
denna med en stor grå domestikdräkt
öfver den ljusa klädningen förehade åt-
skilliga byggnadsarbeten i sanden.
Med barnasinnets omedvetenhet om sin
höga ställning utbrast den lilla prinses-
san en dag vid åsynen af en skara små
fattiga barn, som kommo ut från skol-
huset: »O, så många små sessor!»
När tiden kom, att prinsessan skulle
börja att utbyta leken mot mera allvar-
liga sysselsättningar, följde drottningen
lika uppmärksamt hvarje hennes framsteg,
och den dag, då den lilla hunnit så långt,
att hon kunnat skrifva sitt första bref
med det enda ordet »Mamma», med-
förde en verklig glädjehögtid för motta-
garinnan, som ej vetat af den i hemlig-
het inlärda skrifkonsten.
Längre fram, då prinsessan fick regel-
bundna lektioner i alla ämnen, bevistade
drottningen dessa så ofta hon kunde,
ägnande hvarje ledig stund åt den äl-
skade dottern. Drottning Lovisa hade
själf fått en allvarlig uppfostran, med
strängt moraliska och religiösa grundsat-
ser, och var angelägen att från första
stunden leda den unga prinsessans ut-
veckling i samma riktning. Denna upp-
fostrades därför utan klemighet, enkelt
och naturligt, såsom hvarje annat barn.
I fröken Kfiber fick hon en allvarlig och
god lärarinna, och de hofdamer, som un-
der hennes uppväxt omgåfvo henne, voro
alla utmärkta för höga och ädla tänke-
sätt.
År 1865 hemsöktes den unga prinses-
san af en allvarsam sjukdom. En dam,
som allt ifrån prinsessans tidiga år stått
henne nära, skrifver härom: »Må vi för
en stund betrakta drottning Lovisa i hen-
nes enda barns sjukrum. Hon var ju
den stränga modern, sade man, som till-
rättavisade sitt barn vid den minsta för-
seelse, fordrande af henne uppmärksam-
het och ögonblicklig lydnad. Ja, det var
hon. Men månne detta var kärlekslöshet
eller kärlek? Kände hon ej, denna moder
i palatset, att nöden i kojan mången gång
danar den utmärkte mannen elier kvin-
nan, och slöt hon ej däraf, att glansen i
konungaborgen bör skymmas bort för bar-
nets blickar genom att tidt och ofta peka
på plikterna, som den för med sig? Drott-
ning Lovisa älskade sitt barn med all den
kärlek, hvaraf modershjärtat är mäktigt,
men hon gaf aldrig vika för den moder-
liga svaghet, som i sitt barn och synner-
ligen i sitt enda barn så ofta ser ett
ideal af mänsklig fullkomlighet.
»Under prinsessans sjukdom var drott-
ningen hennes dagliga vårdarinna och
sällskap. Ingen tjänst var så ringa, att
den ej kunde göras af henne själf åt
prinsessan. Då sängen skulle bäddas och.
rummet städas, hjälpte hon till därmed,
på det den sjuka ej skulle oroas genom
att se många personer omkring sig. Stilla
satt hon i det mörka sjukrummet eller i
rummet bredvid, om prinsessan ej behöfde
henne, och under sådana stunder arbetade
eller skref hon.
»Någon oro öfver prinsessans tillstånd,
som dock af läkarne ansågs farligt, kunde
jag aldrig- märka hos drottningen, och
detta förvånade mig. Dagligen upptäckte
och beundrade jag dock allt mer de älsk-
värda, rent mänskliga egenskaper, som
under hvardagslifvets förhållanden fram-
lyste hos henne, men källan, ur hvilken
dessa egenskaper härflöto, det själslif, som
rörde sig i hennes inre, dolde hon om-
sorgsfullt. Dock, vid en senare tid blef
det klart, att i de pröfningar och sorger
drottning Lovisa hade att genomgå, hon
i sitt inre kämpade en kristens kamp, att
det var tron, som gaf styrka, hoppet, som
gaf lugn, och kärleken, som gaf tålamod
att lida. Då prinsessan blef bättre, såg
man däremot drottningens innerliga glädje
och huru hon på allt sätt sökte att ge-
nom lek och skämt förjaga ledsnaden från
det förra sjukrummet. Snart var äfven
konvalescensens tid öfverstånden, och mor
och dotter kunde träffas som vanligt
samt dessutom i de små biljetter, som
dagligen växlades dem emellan, gifva ut-
tryck åt de tankar, som de ej muntligen
hunno meddela hvarandra.»
Prinsessan Lovisa vid sju års ålder.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
