Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 30. 27 juli 1894 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1894 I DU N 241
^gtiSr
Uff®;-
».
‘’’tçÊ’*’
vimmel den gamla kungsbåtén, under
hvars röda baldakin syntes det unga furste-
paret, hälsande åt alla sidor, gled fram
mot Toldboden.
Förklaringen till den entusiasm, som vid
detta tillfälle så allmänt lades i dagen,
låg däri, att alla visste, det samma känslor
genomträngde folk och konungahus. Un-
der de första åren efter konung Kristian
den niondes uppstigande på tronen hade
konungahuset haft tunga sorger att dela
med folket. Strålande ljuspunkter under
denna tid hade de
familjeförbindelser
varit, som de kung-
liga barnen knutit,
men dessa förbindel-
ser hade dock livarje
gång medfört ett ut-
brytande ur familje-
ringen. Nu åter hade
en medlem af den
kungliga familjen
knutit en förbindel-
se, utan att den med-
förde någon skils-
mässa, ja, som i stäl-
let tillförde fäderne-
hemmet en ny äl-
skad dotter. Och
glädjen däröfver var
gemensam, vittnande
om, att Danmarks
folk med trohet och
kärlek omfattade den
nya konungastam,
som i brudparet skul-
le skjuta nya skott.
Sedan cour gifvits
åKristiansborgs slott
och kronprinsparet
från en balkong å
detsamma hälsat de
jublande folkskaror-
na, ställdes färden
till de ungas blifvan-
de, vid Sundet vac-
kert belägna som-
marresidens, Char-
tenlund, ett slott,
som förut bebotts
af kronprinsens nu-
mera allidna morför-
äldrar, landtgrefven
och landtgrefvinnan
Yilhelm af Hessen.
Dagen efter intå-
get hölls särskild
gudstjänst i slotts-
kyrkan, då biskop
Martensen höll pre-
dikan öfver Ef. 3:
14—20 med betrak-
telseämne: »Den inre människans hel-
gelse i tro, hopp och kärlek». Därvid
höll han ett särskildt hälsningstal till den
unga kronprinsessan, slutande med de
apostoliska orden: »Nåd och frid af Gud,
vår Fader, och Herren Jesus Kristus.»
Kronprinsessan syntes djupt rörd af de
allvarliga orden. Att en rad af fester
äfven i Köpenhamn skulle följa i anled-
ning af den furstliga förmälningen, var
själfklart, men vi vilja ej vidare uppe-
hålla oss vid dem. Däremot kunna vi ej
neka oss nöjet att anföra ännu ett blad
ur professor Dietrichsons intressanta dag-
boksanteckningar, helst detta så nära kny-
ter sig till de förra.
Amalia, lät henne undergå en ordentlig-
examen, då hon var tillsammans med
henne första gången, för att få veta hvad
hon känner till af danska förhållanden
och dansk historia, och då hon redde sig
bra, blef hon hennes förklarade väninna,
hvilket ju är af den största betydelse för
kronprinsessan. Och därför ber hon, att
jag skall tacka er.» Och så fortforo vi
att tala om den bortdragna, tills det var
alldeles mörkt och lamporna tändes. Det
var ett underligt vemod öfver hela den
mörka höstaftonen
inne i dessa salar,
där hon nu ej längre
fanns, som var sam-
talets föremål.»–––-
Yi ha följtvår egen
»Sessa» öfver grän-
sen till hennes nya
hemland, där hon,
lycklig i en blomst-
rande familjekrets
och älskad och vör-
dad af den nation,
som blifvit hennes,
nu såsom silfverbrud
hyllas med de var-
maste välönskningar
af de tre nordiska
folken.
Att hon ej förgätit
sitt gamla fosterland
och sina soliga barn-
domsminnen, därpå
har hon vid uppre-
pade besök här gif-
vit ständigt nya be-
vis, liksom svenska
folket aldrig skall
förgäta eller upphö-
ra att älska Karl den
femtondes dotter.
Det jubel, hvarmed
hon hälsas vid sin
ankomst till den sven-
ska hufvudstaden,
och den ifver, hvar-
med folkskarorna sö-
ka att få uppfånga
en skymt af henne,
där hon far fram,
hafva nog många
gånger sagt henne,
att svenska folket är
ett minnesgodt folk.
Asynen af den mog-
nade kvinnan, den
värdiga makan och
modern, påminner nu
om båda de i Sve-
rige så älskade för-
äldrarne, på samma
gång den frammanar minnet af den tid, då
man i Ulriksdals täcka omgifningar såg
»lilla Sessan» leende och munter sväfva
fram likt den lekande solstrålen. Hurtig
och öppen som hennes konungslige fader,
god och vänsäll som hennes höga moder,
bibehåller hon ännu alltjämt bland oss den
kärlek hon så tidigt tillvann sig. Å sin
sida har hon ock i troget minne bevarat
sina föräldrars forna umgängeskrets och
sina barndomsbekanta, som alltid i hen-
nes nya hem röna ett hjärtligt motta-
gande.
En henne närstående person skref ny-
ligen om Danmarks kronprinsessa: »Mot
sina barndomsvänner är hon densamma
Ulriksdal den 1 september 1869. —
»Hvilken kontrast mot det brusande, lar-
mande lifvet i juli, brölloppets dagar.
Här har blifvit så underligt stilla på Ul-
riksdal, sedan prinsessan reste. Solbarnet
har dragit bort, och hösten börjar lägga
sin färg öfver skogarna. Det var som
om fågelsången och glädjen samtidigt för-
stummades, då hon reste.
»Men en stor glädje upplefde jag ännu
här, och för den täckar jag drottning Lo-
visas och kronprinsessans goda, varma
Kronprinsessan Lovisas arbetsrum i Amalienborgs slott.
och rika hjärtelag. Härom kvällen, täm-
ligen sent, blef jag kallad till drottningen,
det var redan halfmörkt i salongen, hon
lät mig taga plats vid sin sida.
»Jag har en hälsning att framföra till
er,» sade drottningen, »det är från kron-
prinsessan, från Lovisa. Jag hade bref
från henne i dag, och hon skrifver och
ber mig tacka er riktigt innerligt för den
undervisning hon har fått af er. Och
därtill har hon en särskild anledning,»
tilläde drottningen, medan den milda skälm-
aktighet, som kunde göra henne så oänd-
ligt intagande, krusade hennes läppar ;
»nu skall jag berätta er, hvad hon skrif-
ver. Gamla änkedrottningen, Karolina
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
