Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 32. 10 augusti 1894 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
254 I DU hl 1894
Ej bättre börda
Man bär pä vägen
Än vishet mycken.
Ej sämre vägkost
Man bär på resan
Än dryckenskap mycken.
Havamal.
att själfva försöka sig på skriftställarebanan,
hvadan syskonen tillsamman tidigt uppsatte ocli
renskrefvo en egen liten tidning. Ända till
sitt adertonde år framlefde Frances en skol-
flickas hurtiga och fria lif, men på sin ader-
tonde födelsedag måste hon ikläda sig långa
kjolar ocli fästa upp sitt hår och detta till
stor sorg för hennes frihetsälskande sinne. Nu
skulle hon ej mer kunna klättra öfver en
gärdesgård eller gå med brodern på jakt i sko-
gen. Härtill kom att brodern, som samtidigt
fyllt tjuguett år, nu för första gången fick åt-
följa fadern för att »rösta» vid presidentval.
Frances och hennes syster stodo vid fönstret
och sågo dem begifva sig åstad. »Skulle icke
du vilja rösta likaväl som vår bror,» utbrast
Frances, vänd till systern. »Älska icke du
och jag vårt land lika mycket som han, och
behöfver icke vårt land lika mycket våra rö-
ster som hans?» »Naturligtvis,» svarade den
yngre systern, som vant sig att i allt se upp
till Frances. »Men gå nu icke och säg ut
det där,» tilläde denna varnande, »ty då säga
de strax, att vi äro emanciperade.»
Att ett sådant lynne behöfde verksamhet
och sysselsättning var själfklart. Hon fort-
satte därför sina studier vid akademien i Evans-
tone och utgick därifrån med utmärkta betyg
såsom lärarinna. Såsom sådan hade hon plats
i flere ansedda skolor samt tillvann sig öfver-
allt aktning och tillgifvenhet. Hennes under-
visningsämnen voro: räkning, geometri och al-
gebraj zoologi, geologi, mineralogi, fysiologi och
vältalighet. Icke undurligt att hon efter en
dag med flere timmars lektioner kände sig
trött och i behof af hvila!
Några år senare blef den omtyckta lära-
rinnan af en rik väninna enbjuden att tillsam-
man med henne företaga en lång resa. Den
räckte i två år och gällde Egypten, Palestina,
Ryssland och flere af Europas öfriga länder.
Vid sin återkomst kallades miss Willard till
föreståndarinna för den kvinnliga högskolan i
Evanstone, där hon med sina gedigna kunska-
per och nu äfven med sina intressanta rese-
skildringar fängslade sina elever till den grad,
att de med den innerligaste hängifvenhet fäste
sig vid henne. Hennes fråga till dem var icke
blott den mera ytliga: Hvad ämnar du bli?
utan den mera - djupgående : Hvad ämnar du
uträtta och verka i lifvet? Och snart nog
lärde äfven den tanklösaste elev förstå, att lif-
vet hade ett kraf äfven på henne, och att det
gällde att fylla den för en hvar bestämda lifs-
uppgiften.
Ännu hade dock icke miss Willard funnit
sin rätta kallelse. Skolstudierna, den långa
resan och en tolfårig praktisk verksamhet som
lärarinna hade blott, så att säga, varit förbe-
redelser för det kall, som väntade henne. I
Amerika hade en mäktig rörelse begynt under
namn af »kvinnornas korståg». De starka
dryckerna hade där, måhända mer än annor-
städes, framkallat en förhärjande ödeläggelse af
hem och familjelycka. En moder greps så af
förtviflan, då hennes mest älskade och för-
hoppningsfulle son första gången visade sig
drucken, att hon sammankallade en hop lika
förtviflade mödrar för att med dem råda bot
för det öfverhandtagande onda. Och resulta-
tet blef, att mödrarna själfva drogo ut från
den ena krogen till den andra, uppmanande
ägarne att upphöra med den olycksbringande
handeln. Då uppmaningen ej hade åsyftad ver-
kan, stannade de kvar på utskänkningsstället
under bön och sång natt och dag, tills värden
gaf med sig.
Rörelsen grep omkring sig, som en prärie-
brand. Den pågick omkring två månader, och
krogar och värdshus stängdes i omkring två
hundra femtio städer och byar, under det
kyrkor och söndagsskolor fylldes till trängsel
och brott och oordningar minskades till förvå-
nansvärd grad på alla orter, dit den nya rörel-
sen framträngde. Då det emellertid låg mycken
öfverdrift och öfverspändhet i denna rörelse,
dog den småningom bort, och behofvet af en
ordnad verksamhet gjorde sig alltmer gällande.
Med djupaste intresse hade Frances Willard
i tidningarna följt med alla berättelser om
denna märkvärdiga rörelse. Med värme upp-
trädde hon äfven och talade på de möten, som
med anledning häraf höllos i Chicago. Hennes
första uppträdande som offentlig talarinna var
glänsande och hade till följd att hon öfverho-
pades med inbjudningar att tala. En af Chi-
cagos förnämsta tidningar yttrade om henne:
Såsom offentlig talarinna är miss Willard helt
enkelt utan like bland kvinnor. Hennes plats
som föreståndarinna för akademin gifver henne
dock föga tid öfver den, som fordras för ar-
betet där. Med den öppna blick hon hade för
alla missförhållanden i lifvit, hade hon tidigt
insett det samhällsupplösande i missbruket af
starka drycker, och det så mycket mer, som
hon redan från föräldrahemmet medfört en djup
afsky för allt som kunde hänföras till dessa,
då både far och mor varit varma nykterhets-
vänner. Hennes ord elektriserade massorna
och hennes rykte som ledarinna af nykterhets-
mötena spred sig i allt vidare kretsar. Denna
fria verksamhet lämnade henne dock inga me-
del till uppehälle, hvarför hon för sin existens
var beroende af skolarbetet. Men en dag hände
sig att hon på samma dag erhöll tvänne bref
Hon öppnade fötst det ena: det innehöll ett
anbud till henne att bli föreståndarinna för en
af New-Yorks finaste och elegantaste fruntim-
mersskolor, med en årlig lön af omkring 12,000
kronor och så många undervisningstimmar hon
själf 1 estämde. Hon öppnade det andra, det
innehöll en kallelse till henne från den nybil-
dade vkvinnornas kristliga nykterhetsförening» i
Chicago att bli dess »president» ; men, ingen
lön hade de att erbjuda. De hade dock stark tillit
till framgången af sin stora sak och voro öf-
vertygade att om Frances Willard ville antaga
sig den, skulle den gå segrande framåt.
Hon tvekade ej ett ögonblick, vägen låg
med ens klar för henne, och svaret blef afbö-
jande till det anbud som bjöd henne ära, an-
seende och rikedom, under det hon med glädje
svarade ja till det, som bjöd henne att utan
lön arbeta för en ny, föraktad, förlöjligad och
impopulär rörelse. Hon hade i sitt inre för-
nummit de mäktiga orden: »Mästaren är här
och kallar dig,» och för dem måste allt annat
vika. Då hon tillfrågades, huru hon hädan-
efter tänkte ställa det med sin ekonomi, sva-
rade hon: »Jag vill bedja, arbeta och lita på
Gud.»
Det oaktadt följde nu en hård tid för den
högsinta, modiga kvinnan. Hon, som med sin
väninna bott på de präktigaste hotell i Europa
och aldrig vetat hvad brist ville säga, hon
måste nu mången gång gå lika hungrig som
de trasiga drinkare hon samlade till möten i
kristna föreningens af unga män lokal, där hon
gratis fått ett rum upplåtet för dessa möten.
Hon, som åkt i första klassens kupeer på järn-
vägarna och i sidenklädda vagnar på gatorna,
måste nu gå långa vägar till fots, emedan hon
icke ens kunde betala en spårvagnsbiljett. Bien
oaktadt alla dessa försakelser, kallar hon denna
tid för den lyckligaste i sitt lif. »Jag hade
några vackra ringar, som jag fått af vänner eller
forna elever,» skrifver hon vid tal härom,
»dessa sålde jag, liksom min klockkedja, ocli
jag har aldrig ångrat det. Jag ville ej ha
några prydnader, som kunde falla mina stac-
kars fattiga i ögonen och göra mig på något
sätt olik dem. Att få dela min sista penning
med någon uthungrad man ellar kvinna var en
verklig njutning, och jag har ingen tid af mitt
lif varit rikare. Jag umgicks med Gud, jag
lefde i andens gemenskap, världen hade för mig
intet att gifva och kunde heller intet taga ifrån
mig. »
Full af planer att hjälpa de fattiga och hun-
grande, föreslog hon uppförandet af ett arbets-
hus, där de hem- och arbetslöse kunde mot
litet arbete få mat och bostad. Vederbörande
skakade blott sina hufvuden och intet gjordes.
Själf fortfor hon att hålla nykterhetsmöten och
besöka de fattiga, tills hon af öfveransträngning
och umbäranden var nära att duka under. Då
föreningen emellertid såg antalet af sina med-
lemmar och därigenom äfven sina tillgångar
ökas, kunde den begynna att ge sin ordförande
aflöning, ehuru till en början ganska ringa;
efter någon tid blef den dock större, och snart
nog kunde ingen blifva mer omhuldad af sina
vänner, än livad miss Willard blef.
Med sitt amerikanskt praktiska förstånd lärde
hon under sitt arbete mer och mer inse, att en
mäktig häfstång för nyktorhetssakens framgång
låg i kvinnans deltagande i arbetet samt i hen-
nes lika rösträtt med mannen. Själf skrifver
hon härom: »Våren 1876 satt jag en söndags-
morgon ensam framför min bibel, då jag helt
plötsligt tyckte mig förnimma följande maning:
Du skall tala för kvinnans rösträtt, såsom ett
vapen att försvara hennes barn och hem mot
dryckenskapens tyranni,» och ända sedan dess
har hon ej svikit denna uppgift, oaktadt allt
motstånd hvarför hon varit utsatt.
Under de närmaste åren reste miss Willard
oafbrutet från den ena staden till den andra
och höll nykterhetsföyedrag, fulla af ande och
lif. Hon och hennes sekreterare skrefvo under
loppet af ett enda år (1881) tiotusen bref, ut-
om allt annat literärt arbete. Ingenting kunde
hindra henne i hennes oförtrutna nit. Öfver-
allt där hon talade, ställde hon nykterhets-
reformen sida vid sida med kvinnans rösträtt
och småningom började äfven motståndet mot
denna att gifva vika.
Den storartade utveckling kvinnornas kristliga
nykterhetsförening nu fått är till största delen
en frukt af miss Willards snille, organisations-
förmåga och outtröttliga arbete. BIcdlemmarne
i nämnda förening uppgå till en half million,,
dess tidning utgår i 75,000 exemplar och dess
filialer i de olika staterna utgöras af 10,000.
De grundsatser efter hvilka nykterhetsarbetet
bedrifves, innefatta följande hufvudmoment:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
