Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 32. 10 augusti 1894
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1894 IDUN 255
Att rädda barnen och lära dem att aldrig supa ;
att visa mödrarna deras plikt att iakttaga nyk-
terhet, att väcka en slumrande kyrka och en
domnad söndagsskola till insikt af sin plikt i
detta hänseende; att öfverallt sprida bevisen
pä olaglig brännvinshandel, söka att inverka pä
lagstiftningen, så att hvad som är fysiskt och
moraliskt orätt icke må i ett kristet lands lag-
böcker stå som laglig rätt, och att, just för att
åstadkomma detta, sätta valsedlarne i kvinnans
hand till skydd för hennes hem och hennes
kära. 1 alla sina intressen har hon stadigt
för ögonen hemmets helgd och skydd.
Redan vid ett af de första nykterhetsmöten
under miss Willards ordförandeskap uppsattes
följande korta, men kraftiga beslut: »I medve-
tande af att vår sak skall komma att anfallas
af mäktiga och oförsonliga fiender, vilja vi gå
framåt i hans kraft, som är fridens furste,
och möta argument med argument, misskännan-
de med tålamod och alla svårigheter och faror
med bön.»
Miss Willard umgås fortfarande med stora
planer. Hittills har hon arhetat för sitt eget
land, nu vill hon äfven indraga främmande
länders kvinnor i den stora rörelsen. »För
Gud, hemmet och fosterlandet» har hittills
varit föreningens motto. Detta motto skall nu
vidgas och få följande lydelse : »För Gud,
hemmet, fosterlandet och mänskligheten. » » Ver-
ket är Herrens,» säger miss Willard, »hvarför
skulle vi då frukta, om än en värld reste sig
emot oss? Är Gud med oss, kunna vi rädda
vårt fädernesland, likväl som Johanna d’Arc
krönte sin konung. »
Mathilda Roos yttrar i en teckning af Fran-
ces Willards lif och verksamhet följande: »Miss
W:s egentliga inflytande består i hennes ställ-
ning till de stora rörelser, hvilka väckta under
senare delen af vårt århundrade, skola komma
att utöfva sitt inflytande på framtiden, liksom
den franska revolutionens rörelser liafva präglat
det århundrade, som nu nalkas sitt slut. Den
mänskliga friheten och den fria tankens seger,
som proklamerades vid franska revolutionen,
voro icke mera utmärkande för adertonde år-
hundradet än kvinnans frigörelse och den mer
och mer allvarliga sträfvan att i verkligheten
omsätta de sedliga ideal, vår Frälsare gifvit oss,
karaktärisera vårt eget århundrade. För dessa
rörelser är miss Willard nu den förnämsta re-
presentanten. »
»Tanken, att hon är af Gud kallad, har
varit den uppehållande kraften och en tro, som
så pröfvats under tjugu års kamp och arbete,
må i sanning hafva gifvit prof på kraft och
förmåga att bära bördor.»
L. S.
+
I förhoppningsfull ungdomsvår har en skal-
debana brutits, då natten till i lördags Curt The-
lander afled i Ronneby efter en långvarig sjuk-
lighet i en ålder af 25 år. Den aflidne hade fäst
stora förhoppningar vid sig genom en lofvande
skaldebegåfning. Äfven i vår tidning har den nu
bortgångne på senare tiden varit en gärna läst
medarbetare, och våra läsarinnor erinra sig
nog med nöje sådana dikter som de vackra: »Hus-
modern» eller »Hemtrefnad», hvilka i år från hans
penna influtit. För ett par år sedan vann han
af Svenska akademien pris för en dikt, hvari han
besjöng sin hembygd, den fagra Ronnebynejden.
Bland de sista toner, som utgått från den nu
för alltid förstummade lyran, äro en vacker dikt,
ämnad att inflyta i Iduns under arbete varande
julnummer för i år, samt nedanstående sonett.
* *
*
Tin en ung flicka
med Andersens sagor.
Af Curt Thelander.
u låter diktens värld dig väl behaga,
Där flickan drömmer om sin sagoprins;
Men glöm ej därför verkligheten — minns,
Att äfven lifvet är en vacker saga!
»Vår tid är äfventyrens tid». — Att klaga
På tidens brister, därmed föga vinns.
Ack, se dig kring; så långt som lifvet finns,
Finns ock ett underverk att iakttaga.
En saga är ju blott ett diktadt skal
Omkring en sann, en lätt förborgad kärna,
Är höljet kring en hemlighet allenast.
Men skalet bräck — och undret sker dig
genast:
Fram springer språksam poesiens tärna
Och öppnar verklighetens bildersal.
Blyghet.
Af Ellen Bergström.
S’
/Yl n egenskap, som det bör ligga hvar
l|l moder om hjärtat att, så mycket som
på henne ankommer, motarbeta hos det
barn, hos hvilket den röjes, är blyg-
heten. Icke att den kan sägas utgöra något
fin de siècle-drag eller karaktärisera vår ung-
dom i allmänhet, visst icke, men just därför
är den af så mycket mer ödesdiger natur för
den med denna besvärliga åkomma behäftade
individen.
För att emellertid genast klargöra min stånd-
punkt, sedan jag uttalat ofvanstående, efter
hvad det säkerligen kan tyckas mången, min-
dre korrekta uppfostringsmaxim, skyndar jag
att, innan jag går vidare, förutskicka den
upplysande anmärkningen, att ordet blyghet
här ej begagnas i motsats till oblyghet, ej
heller såsom synonym till vare sig blygsam-
het eller försynthet, om ock å andra sidan
det ej kan nekas, att blygheten verkligen står
i en viss skyldskap till dessa dygder. Jag
skulle anse det som ett helgerån, om de unga
beröfvades deras ålders mest specifika behag,
den blygsamhet, som lik violens doft tjusar
och gläder en hvar, som nalkas dem, och af
framfusiga ungdomar är jag visst ingen vän.
Hej, den blyghet, jag vill varna för, är
denna sinnets försagdhet, som gör att man
ryggar tillbaka för allt, som går ur det dag-
liga hjulspåret — ofta nog en orsak till att
det steg ej bief uttaget, som skulle ledt
framåt ■— som kommer en att rodna, blekna
och tappa fattningen i hvart läge af lifvet,
som gestaltar sig olika mot det vanliga; denna
skygghet för att gripa sig an med något obe-
kant eller för att säga ut sin mening; ja, i
allmänhet denna bäfvan för saker, som icke
äro att bäfva för och framför allt och i all
synnerhet denna förlamande människofruktan.
Då denna blyghet får växa och frodas, blir
den till ett verkligt lidande för den människa,
i hvilkens sinne den slagit rot, ja, den kan
rent af erfaras som ett fysiskt illamående:
och hvad värre är, den blir henne till skada,
i det att den verkar som en hämsko på hen-
nes handlingskraft och till och med kan för-
hindra en eminent begåfning att göra sig
gällande. Därför att blygheten gör oss oför-
mögna att med något hopp om framgång upp-
taga den kamp, till hvilken lifvet uppford-
rar, är det dess utrotande hos barnet måste
framhållas som ett viktigt moment i upp-
fostran, ingalunda därför att den i någon män
vore att hänföra till de egenskaper, hvilka
förklena karaktären eller nedsätta det person-
liga värdet. Tvärtom skall man ej sällan
spåra den hos mycket nobla naturer, och den
är snarare än som något annat att betrakta
som en sjuklighet i sinnet, antingen vidhäf-
tande som naturanlag eller alstrad genom
ogynnsamma lefnadsförhållanden, hvarför det
ock vore egentligare att tala om dess botande
än om dess utrotande.
Äfven om vi än aldrig så lifligt önskade
det, kunna vi ej för våra barn inrätta en ny,
mera ideel tingens ordning: ut på världs-
marknadens bullrande torg måste de en gång,
och där hörs tyvärr ej den, som ej kan ropa
högt; i kappränningen på lifvets täflingsbana
få de lof att deltaga, och då duger det ej
att blygt stå och vänta. Existensvillkoren
kunna vi ej förändra för dem, men hvad vi
kunna göra är att dana och fo3tra barnen
så, att de kunna bestå under dem. Och hit
hör då, utom mycket annat, att man hos
dem borttager all mäuniskofruktaa, all sjuk-
lig pjunkighet, all onödig rädsla, och gifver
dem med på färden en tillräcklig portion oför-
skräckthet och själftillit. Ingen framhåller
den, som ej framhåller sig själf, han må nu
vara än aldrig så rikt utrustad/ ingen blir
uppsökt och erbjuden ett lefvebröd, han må
nu vara i än aldrig så stort behof däraf.
Nej, i kampen för oberoende och samhälls-
ställning, för erkännande och namn och för
brödet först och sist gäller det att åter och
åter träda fram, utan att låta sig afskräcka
af de första nederlagen, att söka och åter
söka, utan att fälla modet, för att man tör-
hända mötes af en högdragen reservation,
isande likgiltighet eller sarkasmer och sårande
utfall. Mer än ett snille gick förloradt för
sin samtid och dog i svält just på grund af
sin naturs skygga tillbakadragenhet. Men
gick det snillet så, huru många ha då ej fått
enahanda erfarenhet, ehuru samtid och efter-
värld därom veta intet! Det har blifvit sagdt,
att den, som vill fram i världen, måste ringa
i storklocka för sig, och, med någon modifi-
kation, måste man instämma i detta yttrande.
Men icke blott sedan han hunnit ett stycke
fram i lifvet, får han erfara, huru försagdheten
ligger honom emot; redan på dess föasta sta-
dier eller under förberedelsen för det blifvande
kallet kan den hafva en menlig inverkan. Jag
tänker på examenspröfningarna. Examinato-
rer och lärare skola kunna intyga, att det
understundom händer de kunnigaste exami-
nanderna att »tappa hufvudet» vid dessa för-
hör till följd af den förlägenhet, i hvilken de
råka, då så många främmande blickar äro
riktade på dem, medan åter rätt medelmåttiga
kamrater, hvilka känna sig obesvärade och
lugna, rent af kunna utmärka sig vid dessa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:36:48 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/idun/1894/0259.html
