Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 35. 31 augusti 1894
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
278 I D U N 1894
t*************:-*****#****************^*******************************************************
Visst blir den ena jordad uti en bortglömd vrå,
Där inga blommor pryda mörka kullen;
Visst skall den andra rum i familjegrafven få
Och ej uti dan ringa, svarta mullen,
Men hur vår Herre dömer, på förhand ingen vet,
Och den, som här var ringa och föraktad,
I himlen kanske kommer till fröjd och härlighet,
Och där blir som den yppersta betraktad.
Mathilda Langtet.
»********************»****************************************************************~******
sig förtäljas sagan om cn ting dam, som få år
efter fru Winterhjelms afflyttning till Sverige
utsågs att upptaga hennes mantel, och som ledd
af herr Bergboms säkra hand tog de första
stegen på ett konstområde, där hon nu räknas
bland framtidens främsta, jämnbördig med Sa-
rah Bernhardt och Eleonora Duse.
Alltsedan sin ungdom har Ida Aalberg till-
hört Finska teatern i Helsingfors, och knap-
past någon säsong har gått till ända, sedan
hennes första egentliga debut år 1877, utan
att hon, hvar hon än uppehållit sig i utlandet,
återvändt hem för att åtminstone en eller an-
nan afton applåderas af sina landsmän. 1 de
flesta stora roller hon spelat har hon hemma
pröfvat sina krafter, innan hon utfört dem i
utlandet, och när hon då och då för några
månader försvunnit från scenen för att ägna
sig åt studier eller hvila, har det varit i sitt
hem i Helsingfors, hon helst har dröjt- Nå-
got fast engagement har hon under de sista
tio åren ogärna och endast för någon kortare
tid antagit, dels emedan hon framför allt, öfver
allt och i allt älskar friheten, som ger hennes
konst sin prägel, dels emedan ingen makt i
världen förmår eller kan förmå henne till ett
yrkesmässigt arbete, som medför trötthet, leda
och maner. När hon studerat in, lefvat sig
in i några nya roller, har hon först spelat
dem hemma, spelat dem på tiotal repetitioner
och med en lidelse, en energi, en försakelse
af sig själf, som om middagen uttömt hennes
krafter i lika hög grad som aftonens offentliga
uppträdande; sökt olika former, olika uttrycks-
sätt, till hon funnit dem, som sannast och på-
tagligast återgifva den bild, hon vill framställa
— då först uppträder hon, då blir hon förstådd,
då blir hon applåderad. Och så ut^ i den
stora, lefvande, fria solljusa världen, för att
glömma mödor, ängslan och oro, för att njuta
frukterna af arbete och vaka, för att fira nya
triumfer och återgälda sina landsmän deras
jubel med rätten att vara stolta öfver henne.
Hvar och en skall förstå hennes lif, hennes
arbete och henneå konst, som hör henne säga
följande replik i »Kirsti Fleming»:
»I vinter, Claus, fara vi bort från Laukko.
Vi gästa Abo och Kastelholm och sedan . . .
Ut, ut, ut! Fyra fålar för släden och så öfver
isen, i galopp — huj, huj, liuj — före solen!
När morgonen kommer, äro vi redan långt ute,
skimrande rosiga skuggor dansa framför oss,
och när solen rinner upp, glittrar snön som
gnistor kring hästarnas hofvar. Därute, där-
ute — allt är hvitt, allt är fritt, allt är mitt
och ditt! . . . Luften är lätt att andas, den
kommer från solen, vinden är frisk, den kom-
mer från solen, lifvet är skönt att lefva i so-
len . . . Skogen tar mitt lif, Claus, skogen så
som natten! Det rör sig och hviskar i sko-
gen, det är skräck i natten . . . Och Laukko
är för dig som skogen för mig och natten . . .»
* *
*
År 1880, vid knappast tjugu års ålder, upp-
trädde fru Ida Aalberg för första gången i ut-
landet, på den magyariska nationalteatern i
Pest, den hon på finska utförde hufvudrollen
i ett ungerskt folkskådespel, hvari hon några
år tidigare debuterat på finska teatern, och
1882 ägde hennes första gästspel rum i S:t
Petersburg rum. Redan då förklarade den ryska
krititen henne vara en konstnärinna, hvars be-
sättning hvarje nation måste afundas Finland,
och vid hennes senare besök därstädes, 1891
och 1894, har hennes popularitet stigit till
jämnhöjd med de förnämsta europeiska artisters,
hvilka pläga besöka den ryska kejsarstaden.
Under säsongen 1884—1885 uppträdde hon i
Kristiania dels som Ofelia — samma roll, som
hon 1885 utförde vid en Rossiföreställning på
kungl. teatern i Stockholm — dels som Nora,
och detta på ett sätt, som Ibsen själf säges
ha förklarat öfverträffa hans vackraste illusio-
ner, och som antagligen föranledde ett senare
honom tillskrifvet uttalande, att ingen nu lef-
vande artist vore så ägnad att utföra Hedda
G-abler som fru Ida Aalberg. År 1885—1886
var konstnärinnan engagerad i Köpenhamn, men
erhöll där en mindre lycklig repertoar och
återvände redan tidigt följande vår till Fin-
land. Under tiden från 1887 till 1890, då hon
för första gången uppträdde i Berlin, tillhörde
hon spidda tider den finska teaterns stående
ensemble, men ägnade sig hufvudsakligen åt
studier och åt vården af sin hälsa, som barn-
domens försakelser och ungdomens arbete ho-
tade att angripa. Det första skedet i hennes
konstnärliga utveckling var till ända, och frågan
var, om och när ett nytt skulle inträda med
mognad själfständighet i innehåll och former.
Och det kom — från och med det lysande
gästspelet i Berlin 1890, tillsammans med den
berömde tyske skådespelaren Joseph Kaintz,
samt följande års lika framgångsrika uppträ-
dande i S:t Petersburg. Hennes tidigare upp-
gifter såsom Nora, Rebecka, Maria Stuart, i
Björnsons skådespel, Jungfrun från Orleans,
Gretchen, Ofelia, Regina von Emmerits och
Hoppetossan i »Arbetarens hustru» — ingen af
alla dessa kunna mäta sig med Hedda Gabler,
Julia, Schillers Maria Stuart, Adrienne Lecou-
vreur, Kameliadamen, Thérèse Raquin och
Kirsti Fleming, i hvilka fru Ida Aalberg,
livad uppfattningens själfständighet och djup,
hvad utförandets realism, hvad bildernas ädla
helgjutenhet och sanning samt hvad en glän-
sande teknik beträffar, står på höjden af vår
samtids skådespelarekonst.
»Fru Ida Åalberg, » skref Novojc Vremjas
teaterkritiker vid hennes gästspel i Petersburg
i februari detta år, »besitter ett outtömligt
förråd af nervkraft och lidelse. Hon spelar
icke på tiljan, utan lefver uti sin roll, som hon
belyser med lifvets och sanningens ljus. Hon
åsidosätter därvid ingalunda de sceniska de-
taljerna, hennes diktion, mimik och plastik nå
ända till fullkomlighet, men äro därjämte i allo
originelt genomtänkta, och hennes prestationer
i sin helhet erbjuda en djup njutning, som
inpräglar de bilder hon skapar i åskådarens
hjärta och själ. Efter detta gästspel lämnar
fru Ida Aalberg intet ringaste tvifvel därom,
att hon tillhör antalet af den europeiska sce-
nens få första rangens skådespelerskor.»
Den ryske krititern har därmed sagt det
bästa och riktigaste, som man i få ord kan
säga om fru Ida Aalbergs konst. En uppgift,
som behagar henne, gör i henne en oemot-
ståndlig eröfring. Hon spelar icke, hon lefver
skaldens tankar på scenen, identifierar sig
med och uppgår fullständigt i de personer hon
framställer, och det förefaller åskådaren, som
såge han verkliga händelser draga förbi hans
ögon, lifvets växlande former, lika skiftande,
lika omedelbart och dock trolskt förbundna
som bilderna i ett kaleidoskop. Hon känner
ej heller några yttre hinder att gifva sin in-
spiration ett stort, kraftigt och äkta dramatiskt
uttryck. Hennes rörelser kunna skrämma och
berusa på samma gång, och hennes röst äger
nyanser från vaggvisans tongångar till ormens
väsande och till lejoninnans hungriga, vilda
rytande. Hennes åtbörder och hennes stämma,
har någon sagt, forma sig efter skiftningarna
i hennes själslif som en mjuk silkesdräkt efter
sköna former. Hon förbrukar ej sin kraft i
de stora scenerna, hennes spel hvilar ej ett
ögonblick, och den ro, som följer så upprörda
lidelser, verkar i hennes framställning som en
ljum sommarafton, när regnet upphört.
Fru Ida Aalberg har utgått från ett enkelt
hem i Finlands skogsbygder. Redan som barn
elev vid finska teatern, erhöll hon, då hennes
anlag visade sig allvarligt lofvande, statsunder-
stöd för studier i utlandet, och hennes första
lärarinna utom Finland var fru Seebaeh-Nie-
mann i Dresden. Hon har sedermera längre
tider vistats i de stora världsstäderna och är
mäktig att tala och spela på flere främmande
språk. År 1887 inträdde hon i äkterskap med
en af det fenomanska partiets ledande män i
Helsingfors, advokaten Lauri Kivekäs, som afled
i februari år 1893. Sedan början af juni detta
år är hon för andra gången gift, med baron
Alexander Yxkull-Gyldenband från Riga, bosatt
i S:t Petersburg.
Den skandinaviska tournée, för hvilken hon
nu blifvit engagerad, och som tager sin början
i Stockholm dagen efter att detta nummer af
Idun utkommer, skall säkert i Finland, och af
alla partier därstädes, följas med samma intresse
som här. Ty det är första gången, som den
fräjdade skådespelerskan uppträder på svenska
språket, hvarifrån omständigheter, öfver hvilka
hon ej varit herre, hindrat henne i hennes
hemland.
Det behöfver ej sägas, att med intresset de
lifligastc önskningar om lycka och framgång
skola följa henue — den finska konstens Cen-
drillon, såsom Zachris Topelius kallar henne i
sin vackra dikt till hennes ära.
Harald Molander.
Huru man förlofvar sig.
Några betraktelser för Idun
af
Helena Nyblom.
»iF^jrbfven är ärlig, hållen är besvärlig,» sä-
«ås» ger ordspråket, och den sanningen ha
nog de flesla människor erfarit.
I ett entusiastiskt ögonblick, i en period,
då en eller annan bestämd böjelse gör sig
gällande, kan det förefalla en människa, som
om ingen frihet i världen vore att jämföia
med de gyllene länkar hon själf pålägger sig,
— och så förlofvar man sig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:36:48 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/idun/1894/0282.html
