Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 35. 31 augusti 1894 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1894 I DU N 279
De flesta människor förlofva sig i sin ung-
dom, och det är då en lycka för dem, om
deras personlighet redan då är så tydligt ut-
vecklad eller går en så konsekvent utveck-
ling till mötes, att det, som är deras ideal
vid tjugu års ålder, också förblir det hela
deras lif igenom.
Huru sällan detta är tillfället, veta vi nog
alla.
Hvad man älskar, när man är tjugu, små-
ler man ofta åt, när man är fyrtio, och be-
traktar i ålderdomen som en barndomsför-
villelse.
Det är därför en ganska farlig sak att för-
lofva sig, och skulle man vänta därmed, till
dess man vore helt utvecklad och fullkomligt
visste, hvad man ville och fordrade, så komme
nog de flesta förlofningar att ingås mellan
personer af oroväckande hög ålder. Men
lyckligtvis är vår natur icke skapad så, att
den uteslutande låter sig leda af förstånds-
resonnemanger, och ett ungdomligt hjär-
ta, som i sin första entusiasm för kärleken
griper efter sitt ideal för att förverkliga det,
får ofta ett rikare lifsinnehåll trots alla jämk-
ningar det måste göra på sitt fångna ideal,
än det förstånd, som, efter ett långt väl-
jande mellan: »Jag skall» och: »Jag skall
icke», bestämmer sig för att underkasta sig
möjligheten af ett misstag.
Skulle man skrifva en bok om alla de olika
fall af förlofningar, som ingås af de mest
motsatta, begripliga och obegripliga orsaker,
skulle ingen människa vara stark nog alt
kunna lyfta en sådan bok och ingen män-
niska bli tillräckligt gammal för att hinna läsa
ut den, ty den skulle komma att innehålla
hela mänsklighetens historia.
Jag tror, att till och med den visaste och
godaste människa i världen icke skulle kunna
uppställa vissa lagar, efter hvilka det skulle
bli mest lyckobringande att ingå förlofningar.
Finnes det något i lifvet, som är person-
ligt, så är det det personliga tycket, och är
det något, hvari man icke duger till att råda
andra, så är det i fråga om hjärte-affärer.
Det var en klok gammal dam, som en gång
svarade en person, som af henne bad om
hjälp att arrangera ett parti: »Nej tack! Jag
låter helst folk göra sina dumheter själfva!»
Utan tvifvel är det i allra flesta fall en
lycka för en ung man att tidigt förlofva sig;
om han verkligen vid unga år finner en flicka,
som för honom tyckes vara arbetets högsta
belöning, blir också arbetet för honom af helt
annat värde, och det blir samma skillnad på
rytmen i allt, hvad han då företager sig, som
det är skillnad på den soldatmarsch, hvilken
går efter full musik, och på den som trafvar
under torra kommando ord på den dammiga,
varma landsvägen.
Det är icke blott beskydd mot frestelser,
som en ung kärlek ger, det är också en styr-
kande klang öfver hela tillvaron och det lyck-
liga medvetandet om att strida för en fana.
Skandinavien, Tyskland och England äro
de långa förlofningarnas hemländer. Vi ha
hos oss exempel på, huru människor gå för-
lofvade ett halft lit för att ändtligen på
äldre dagar kunna få ett anspråkslöst ge-
mensamt hem. Jag vet ett gammalt par, som
på sin förlofningsdag gömde de halft ned-
brända ljusen från festbordet för att tända
dem tjugufem år efter på sin bröllopsdag och
slutligen bränna de sista stumparne på sin
silfverbröllopsafton.
Det är något storartadt rörande i en så
lång och tålig kärlek, men utan tvifvel äro
långa förlofningar i allmänhet en olycka, ett
sorgligt bevis på de vanskligheter, som sam-
hället uppställer för dess medlemmars exi-
stens.
Antingen böra två människor, som älska
hvarandra, lefva tillsammans och dela arbetet
eller också vara långt ifrån hvarandra och
föra ett fullkomligt själfständigt lif, till dess
de kunna förenas i ett hem. Att lefva länge
i hvarandras närhet som förlofvade är ett till-
stånd, som tär förskräckligt på kärleken och
lätt kommer den att dragas ned till karri-
katyr.
I en af Heibergs vaudeviller: »De Uad-
skillelige» har han framställt ett sådant kö-
penhamnskt, förlofvadt par: »Malle og Kli-
ster», — ett gammalt par, som från början
till slutet af komedien gå arm i arm lika
oskiljaktiga som de siamesiska tvillingarne och
väcka ett oemotståndligt skratt genom sitt
trådslitna, sentimentala kärlekspjunk.
Det står i en svensk folkvisa:
>1 femton långa år jag dig vänta vill,
Och kommer du inte då,
Så väntar jag ändå —
Uti rosor.»
Det är vackert, när en kärlek kan vänta
»i rosor», — men då måste den älskade vara
långt borta. Då kan kärleken bevaras som
en dröm om en lycka, som en gång kan
blifva sann.
Kunna därför två unga människor icke gifta
sig på många år, så är det nog det bästa,
att det går ett haf eller två emellan dem, och
det finns för resten intet säkrare sätt att göra
människor envisa i sin kärlek till hvarandra
än att skilja dem åt. Det är en viss solrök
öfver allt, som är långt borta, som förgyller
och förskönar, och hvilket ofta, på nära håll,
bara blir till vanligt dam.
Men kan man icke önska någon en mång-
årig förlofning, så kunna vi, nordbor, icke
heller tänka oss ett giftermål, som icke har
blifvit förberedt af en tids förlofning, under
hvilken de två parterna kunna lära känna
hvarandra och veta hvad de göra, ja, ha sin
frihet att lämna hvarandra, om de skulle inse,
att deras förbindelse icke kunde bli, hvad de
hade tänkt sig.
Dessa häftiga förlofningar, då man förlofvar
sig den ena torsdagen och gifter sig den an-
dra — i samma vecka —, förefalla oss icke
vidare betryggande för en framtida lycka.
Man kan förlofva sig af öfverilning, men
man bör aldrig gifta sig af öfverilning. Följ-
den af dessa häftiga inklinationspartier äro
de många skilsmessor, som nu förekomma i
våra nordiska länder, och som, utan undan-
tag, endast bringa olycka och fördärf med sig.
Innan en människa lofvar bort sig för hela
lifvet i äktenskapet, gör hon bäst i att gan-
ska länge pröfva sig själf och lära känna den,
med hvilken hon skall företaga den besvär-
liga vandringen.
I de romanska länderna är en förlofning
icke blott en hjärte-affär, det är en familje-
affär, där föräldrarne å båda sidor, eller de-
ras ställföreträdare, ha det afgörande ordet.
Hos oss bli, som man vet, föräldrarne säl-
lan rådfrågade. Förlofningen uppgöres mel-
lan de unga tu, ofta utan att föräldrarne ha
aning om, att de känna hvarandra, och när
då en son eller en dotter kommer och an-
mäler den stora händelsen, ha pappa och
mamma ingenting annat att säga än:
»Nej, har du förlofvat dig! Jag gratule-
rar! »
Det finns naturligtvis tillfällen, då föräldrar
eller målsmän bestämdt sätta sig emot en för-
lofning, men det hör till sällsyntheterna, att
deras motstånd har några följder.
De unga människorna hos oss äro för det
mesta så själfständiga, att de, i alla viktiga
frågor, och allra mest där det gäller kärlek,
alldeles bestämma öfver sig själfva. Skulle
pappa eller mamma säga nej till en förbin-
delse de önska, så — kan man förlofva sig
utan pappas och mammas samtycke.
* *
■i’
Då det är barnen och icke föräldrarne, som
förlofva sig, är det ju ganska naturligt, att
en dotter har rätt att själf säga det afgörande
ja eller nej. Om hon än, af kärlek och för-
troende till sina föräldrar, skulle uppge en
förbindelse, hon själf önskar, så kan dock
intet tvinga henne till att mottaga en man,
som är hennes hjärta emot. Alt ett tvunget
äktenskap, i hvilket land det än må ingås,
är en olycka, ja, en synd emot allt, hvad
godt är, därom kan säkerligen endast vara
en mening. — Men det finns många sätt för
att öfvertala.
Förr i världen sade en far till sin dotter:
»Du tar den man jag befaller dig, eller
jag tar lifvet af dig eller sätter dig i kloster.»
Nu för tiden går man icke så barskt till
väga, men med god diplomati kan man komma
lika långt.
Friaren har ett vackert namn och en stor
förmögenhet, föräldrarne behöfva dessa värde-
fulla saker och förstå att, droppe för droppe,
ingjuta den föreställningen i deras dotters
sinne, att hon skulle vara sina föräldrars räd-
dande engel, om hon ginge in på förlofningen.
»Tänk på allt, hvad pappa har gjort för
dig! Hvad han har slitit och släpat och huru
godt det skulle vara för honom att få ro på
sina gamla dagar,» och så framhäfvas alla
friarens goda egenskaper. Han är visserligen
något till åren kommen, men det är icke ål-
dern, som afgör karaktären. Han älskar henne,
han vill bära henne på sina händer. Och så
gör mamma en pittoresk beskrifning af fa-
miljegodset, af de vackra ekipagerna och hä-
starne, vrider om nyckeln till juvelskrinet och
lyfter på familjejuvelerna och slutar med att
med en kväfd suck häntyda på, hvilken para-
disisk tillvaro de alla skulle kunna föra, —
hela familjen, — hvar en sommar, bara lilla
Emmy ville säga det enda lilla ordet: »Ja.»
— Och bröderna! Ja, deras framtid skulle
då vara tryggad, om de finge en så rik och
en så generös svåger. Sig själf vill hon icke
ens tala om! — Mamma har ju varit van att
aldrig tänka på sig själf, — bara alltid på
andra; hela hennes lif har ju endast varit en
uppoffring, hvarför skulle hon icke undvara
och försaka intill det sista? Hon skulle knappt
kunna tänka sig en sådan lycka som att nu
på gamla da’r få hvila ut i sin dotters hem,
obekymrad af penningbekymmer och framtids-
sorger o. s. v.
Det finns, som sagdt, många andra sätt att
öfvertala på än att säga: »Kom, så skall jag
kväfva dig,» — och slutet blir som oftast,
att lilla Emmy ger tappt och räcker handen
till den tjocka, skalliga, tunnbenta baronen
eller grosshandlare rouéen, och medan hennes
hjärta mera och mera krymper tillsammans,
lägger hon flere och flere härligheter till sin
utstyrsel’.
Sådana förlofningar se vi hvar dag arran-
geras, och världen applåderar dem och pre-
sten välsignar dem framför altaret, och ingen
tänker på, att hela affären är lika nedsät-
tande och simpel, som när en sultan köper
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
