Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 35. 31 augusti 1894
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
284 I DU N 1894
« *
S
5 S
; PK
!
P
» *
i »
H a
[■ îj
1-0
L?
: *
: o
*
»
%
°3
j p
»
»
-9
33
«5!
T>
-S
<1
»0
Till slut kom baron G. och började kurti-
sera henne på ett närgånget, sårande sätt.
Var hon då så sjunken, så förlorad, alt
han kunde våga?) Himmelske Gud! hvad
skulle hon göra?l
»Elfrida!» sade en klar böjlig stämma, som
hördes öfver hela rummet, »här sitter du
ensam, och jag som sökt dig hela kvällen!»
Samma varma ögon som för en stund sedan
sett in i hennes, mötte henne nu.
De kände knappast hvarandra och voro ej
du, förrän i det ögonblick rektorskan tog den
förtviflades arm i sin och förde henne bort
till en soffa för två.
»Johan,» ropade hon till mannen, som stod
framme vid fönstret, »här skall du få göra
en angenäm bekantskap.»
Han — som tog för godt allt, hvad hustrun
gjorde, och som i hjärtat var ett stort rätt-
tänkande barn — begrep intet, men fann sin
hustrus väninna förtjusande.
Snart kommo tvänne lärare och en notarie
till, och den lilla kretsen bief en värld för
sig. Baronen slog väl ett par lofvar därutan-
för; ty där sulto ju stadens båda vackraste
fruar — som väl borde fallit på hans lott —
men stolarna framför soffan makades liksom
genom tyst öfverenskommelse närmare hvar-
andra, som till en sköldborg.
Dukningen till supén, som tog en hel evig-
het, pågick och lite hvar gäspade förstulet.
Endast där borta vid soffan hade man roligt.
Alt rektorskan kunde skratta så muntert,
hade ingen anat, och lika litet att hennes man
-— bokmalen — kunde vara en så älskvärd
sällskapsmänniska. Hvad de pratade om, ville
en hvar ha reda på; men man fick endast
lösryckta strofer här och där, som tydde på
att samtalet rörde sig om böcker, resor, mu,
sik, gemensamma bekanta och allmänt mänsk-
liga intressen. Ibland var det tydligen också
bara nonsens, men rent opersonligt.
Var detta läserskan? Var det tillgjordhet?
Eller slod hon verkligen på en så helt annan
ståndpunkt än någon i samlingen, alt de knap-
past anade hennes väsens innersta kärna?
Att hon var samhällets mest ansedda kvinna,
kunde ingen förneka, och den hon tagit under
sitt beskydd steg ovillkorligen i det allmänna
omdömet.
Supén blef mycket liflig och herrarne, som
tagit försvarligt till bästa af varorna nere i
lusthuset, läto sig nu de många rätterna och
goda vinerna väl smaka.
Skratt, prat, skämt, hurrarop, slammer af
porslin, silfver, glas och knifvar öfverdöfvade
hvartannat, och genom alla sinnen gick en
ådra af försonlighet och hjärtnupen vänlighet.
Elfridas bleka kinder hade fått färg, det
såg ut, som om lite hvar ville utplåna den
skymf hon lidit, och innan supén var slut,
hade friherrinnan till och med frågat, hvari-
från hon fått sitt charmanta plymgarnityr och
hvad det kostat.
Allt som tiden gick blef vänligheten allt
större med handslag, omfamningar och ord-
svall utan mening eller slut. Det ena talet
aflöste det andra, likt en malande kvarn, och
vid likören på kaffet proponerade majoren
brorskål med handlanden Person och svor på,
att han var en hedersman.
Undan det döfvande sorlet — vissa att ej
bli saknade — smögo sig rektorskan och
Elfrida arm i arm ut på en liten balkong, som
vette utåt trädgården.
Hur stilla och ljum var ej vårnatten, fylld
af obestämda dofter från den nyomgräfda
myllan och den vaknande växtvärldens dolda
under. Hvilken kontrast mot larmet därinne!
Båda stodo tysta, så böjde Elfrida sig ner
och kysste rektorskans hand, medan tårarna
regnade däröfver. »Tack! Jag skall aldrig
glömma denna dag!»
Rektorskan smekte lätt det lockiga håret.
»Jag är glad att ha gjort din bekantskap,
och nu ska vi vara mycket tillsammans! Jag
har ett så lyckligt hem och . ..»
En krampaktig snyflning kom henne att
stanna midt i meningen.
»Försök att inte sörja,» återtog hon. »Tro
mig, det finns så mycket att lefva för, om man
ser bort ifrån sig själf och tänker lite mera
på andra.»
»Jag skall försöka — men deras förakt.
Jag kan inte bära det ! »
»Deras förakt?! Här väger det mycket,
men där» — hon pekade mot den mattblå
stjärnhimmeln — »inte så mycket som ett
försvinnande dammkorn — och endast där fin-
nes den, som har rätt att döma.»
%
Innehållsförteckning.
Ida Aalberg; af Harald Molander. (Med porträtt). —
Huru man förlofvar sig ; någTa betraktelser för Idun af He-
lena Nyblom. — Xenia-institutet ; ryska tsaren och kvinno-
frågan. (Med porträtt af storfur*tinnan Xenia). — I ro; skiss
för Idun af Mari Mihi. — f Märta Eketrä. — Till den brutna
blomman; poem, Märta Eketräs minne tillägnadt, af —a—.
— En liten biförtjänst; af H. C. — Tankar om tårar; afHj.
Cassel. — Kvinnorna pä Korea. — Från Iduns läsekrets:
Från en sportfiende, af L—a S. — Dödskyssar; af Nixe. —
Ur notisboken. — Teater och musik. — Barmhärtighet; skiss
af Vilma Lindhé. (Forts. o. slut). — Tidsfördrif.
Ä
■a
D
3
3*
3
O
n
d"
■3
13
3
ä.
mBm
3
r
t3*|3»
3 p
? ■
p p
i*0,
p ®
® £
s-«
° a
se
i £
tn§
5
IP O
3
s’fcf
=> O
» CO
TiâsfSrârif.
J e
Redigeras af Sophie Linge.
Bidrag mottagas med tacksamhet.
Logogryf.
Jag har en makt att elda
Hvar ädel män’skas håg,
Och både ung och gammal
Jag för i segertåg.
Att icke mig han känner,
Så arm väl ingen finns,
Och svek mot mig är svartast
Bland brott historien minns.
De stordåd häfden fylla
Jag oftast verkat har;
Jag mod i striden tänder.
Om än jag offer tar.
Hvems hjärta har ej vidgats
Vid ljudet af mitt namn,
Och folk och individer
Förbrödras i min famn.
Med starka band jag binder
Och rymmarn återför
Och utaf käcke piltar
Jag store manner gör.
Med sjutton svenska runor
Man kan mig teckna här,
Men helst i nordbons sinne
Mitt namn jag ristadt bär.
Hvar pojkes glädje var.
Hvad ej för tungt man göre
För män’skor eller djur.
En som hos småfolk verkar
Respekt med sin figur.
Två utaf skogens jättar;
Och så en skogens dvärg.
En trakt i Dalabygden.
Ett af Iialiens berg.
Hvad ifrån templen stiger.
Hvad piskar hafvets skum?
Hvad gossen bör i skolan
— Om han ej är för dum. —
En utaf Valhalls gudar.
Hvad släcker kriget ut?
En liten, doftrik blomma.
Och så en stad till slut.
Erland.
Charad.
Öm du öfver hufvud mitt första ej äger,
Ett hem du då sakDar helt visst.
Och är du mitt andra, medlidsamt man
säger;
»Beklagligt» om dig först och sist.
En gång du nog drömde mitt tredje
att blifva
(Men sätt dock ett r nu därtill!)
Med vännen så kär, som du önskade
gifva
Ditt bjärta. — Dock det är ej nog att
du vill.
Mitt hela, hvad månde då detta nu
vara?
Ett verktyg för »upplysning» blott.
Ej mera därom jag behöfver förklara,
Ty detta du redan förstått.
Hvad plägar bruden smycka
På gammal Sveased?
Hvem brukar vid en sjukbädd
Som oftast vara med ?
Tre, fyra sorter fågel.
Ett namn på hvar soldat.
Hvad förr i krig man nyttjat.
Hur kallas tanklöst prat?
Ett hafsdjur, som dock mera
Med växter likhet har.
En sak, som städs om vintern
E. Weis.
Länkgåta.
Utan att omflytta bokstäfverna får
man ur ett substantiv (titel på ämbets-
man) följande;
Mitt första går och betar på mitt an-
dra.
Mitt tredje hör man göra åt hvarandra.
Springaregäta.
luft sista öfver stark lande stäm patk dig
allt nerna i mas der och strå lopp
af det den vår der sol väl dof-
tande
opp och bym ljus var de nes är
är drifvor kallt ö är det i står
det ^ och det nyss och sa det luudar
na blom stån lar och på ande jublar
upp sor smalt sler del-
sens
och
* matk
Juli.
Den god är plär man nämna för mitt
fjärde.
Mitt femte, om förnuftig, har sitt värde.
Mitt sjätte lammet får, när törst det
plågar.
Att sjunde hämta man till posten
tågar.
Mitt åttonde om vintern existerar.
Omkring mitt nionde jämt cirkulerar
Ett fludium. Nu endast ett är kvar —
Mitt tionde — af sten det alltid var.
S. L.
Länkgåtan: Österrike; ö—ös -te—er—rik-
rike.
Charaden: Fransman.
Triangelaritmogryfen : Koran, olur, rus, ar, n.
Proh’ipen: Flotta.
Lotta.
Ot’a.
Fyrkantgåtan :
HÄST
Ä K L A
S L A K
TAKT
Internationela bokstafsgåtan: Carl af Wir-
sén — Norraan, Ebers, Suoilsky, Runeberg,
Ibsen, Wagner, Feuillet. Atterbom, Longfel-
low, Rafael, Andersen, Calderon.
Lösningar.
Logogryfen : Såpbnbbla; pals, usla, slå, bula,
sula, salu, bal, bas, bål, al, asp, blåsa, blus,
på, ås, alp, såpa, så, sup, spå, Saul, Paul,
lås, p.
PICOTS TVÄTTPULVER SÄ!
Öfverträffar alla andra tvättmedel I
Klorfritt!
Praktiskt!
Billigt!
25 guldmedaljer
i Säljes i I-, och £ kilo-paket med beskrifning S hvarje paket.
!■ Representant för Sverige: Carl R. Matton, Stockholm.
J Talrika ombud 1 landsorten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:36:48 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/idun/1894/0288.html
