- Project Runeberg -  Idun : Praktisk veckotidning för qvinnan och hemmet / 1894 /
283

(1887)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 35. 31 augusti 1894 - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

1894 IDUN 283
a språk pâ lifvets bekvämligheter sä små, att
resten af året kan han tillbringa i fullkomlig
overksamhet tillsammans med sin kära pipa.
Rökning är koreanens största ujutning, och
sällan synes en man där utan en lång-
skaftad pipa hängande i munnen.
Den kvinnliga dräkten liknar kinesernas och
saknar hvarje spår af skönhet och elegans.
Den består af ett par vida byxor af groft
tyg, hvilka räcka ned pä smalbenet. Kring
lifvet äro de sammanhållna med ett tjockt
snöre. Utanpå dessa bäres en kort kjol,
hvilken räcker till knät. Kring skuldrorna
ett litet ok eller axelstycke, vid hvilket ett
par vida, långa ärmar äro fastade sålunda,
att hela öfverkroppen från midjan lämnas
obetäckt. Detta är den arbetande kvinnans
vanliga dräkt. Tyget därtill beredes af hirs-
stjälkarnes fibrer. Likaså ofta händer dock,
att kostymen är förfärdigad af ett stycke
shirting »väfd i Manchesters.
Från Iduns läsekrets.
Från en sportfiende
ha vi emotlagit nedanstående skrifvelse, hvilken
vi ej vilja förneka plats, Irots dess öfverdrifter,
då den nog torde innehålla en fond af sanning,
som kanske finner genklang i många läsarinnors
sinne.
Herr Redaktör.
Jag vet, att ni Ur en man, som kåde kan gifva
och taga reson, därför hoppas jag få taga till
orda med anledning af uppsatsen: »Kvinnlig sim-
konst» i ett af Iduns senare nummer.
Vare långt från mig att ogilla kvinnornas sim-
färdighet. Konst vill jag icke kalla den. Hvad
jag och säkert de flesta kvinnor med mig ogilla,
är att simfärdigheten bland kvinnorna skall ur-
arta till — ursäkta uttrycket — samma fåncri
som hos männen. Tycken I icke, mina ärade lä-
sarinnor, att det låter lika ömkligt som löjligt,
dessa titlar: simkandidat, simmagister, simjubel-
magister och — ifall vi icke redan hafva, så få
vi nog snart — professorer! Jag är varm vän af
all slags kroppsöfning och har både som flicka
och fru öfvat sådan, till och med simning, ehuru
jag aldrig kommit på den befängda idéen att blotta
mina behag ända därhän att blifva sportkvinna,
d. ä. i mitt tycke — ingen kvinna. Hur veder-
stygglig blir icke hvarje liten färdighet, så snart
den ställes i sportens fjänst. Detta gäller om
männen, hur mycket mer då om kvinnorna! Många
af oss hafva på sina samveten, att vi bidragit till
att fördärfva en hel hop unga, förhoppningsfulla
ynglingar. Fördärfvet har bestått däri, att vi gil-
lat, ja uppmuntrat deras idrott- eller sportvurm,
hvarigenom deras intelligens förjagats. Se bara
på dessa beklagansvärda velociped-, skridsko-,
skid-, gång-, rodd- och hvad allt de heta sportare
med deras stirrande, intetsägande blickar och brö-
sten fullhängda med lullull, och edra samveten
skola säga: har jag icke del i denne ruin? Jo,
likavisst som en del nutids skolman och kvinnor,
som mena att de skola befordra fosterländskhet,
härdighet och själskraft genom införande af sport
i skolorna, hafva slagit in på orätt väg, så hafva
ock vi genom vår dåraktiga uppmuntran skadat
dessa ungdomar, och tiden är inne, att vi söka
bättra skadan. Låtom oss då icke föregå med
dåliga exempel. Må våra döttrar lära sig simma,
må de deltaga i gymnastik, men förbjuden dem
detta såsom sport. Och gån aldrig att åse någon
sport, manlig eller kvinnlig, och I rädden det upp-
växande släktet.
L—a S.
Döds-kyssar.
S
et är en rätt allmän sed att kyssa de
kära afsomnade, som för alltid ryckts
ifrån oss, äfven låDgt efter dödsfallet. Den,
som skrifver dessa rader, bevittnade nyligen
vid en begrafning en dylik scen, hälsovådlig
i högsta grad och motbjudande för de utom
stående. Det var en stackars präktig gamma11
kvinna, som slitit och släpat allt sitt lif. EK
hög ålder kom på hennes del och så till sist
— efter en glädjefattig tillvaro — en förskräck-
lig, veckolång kamp med döden! Hon låg i
sin kista, af magrad till ett skelett, och de
första tecknen till förvandling hade redan in-
ställt sig. Den sista färden förestod, och
locket skulle påskrufvas — då trängde sig
barnen och andra anförvandter fram och kysste
liket på ögon och mun. Jag vände mig
bort. Åsynen, hur äfven de små lyftes upp
för att kyssa det af dödssvett betäckta an-
siktet, var mig för vidrig. I sanning, hur
lätt kunna ieke dylika ömhetsbevis i ordets
allvarsammaste mening bli dödskyssar!
Men bortsedt från, huru hälsovidrig denna
sed att kyssa lik måste vara, så finner jag
den från andra synpunter lika motbjudnnde.
Dödens heliga ro kränkes däraf. En kyss
på pannan till ett sista farväl eller en tack-
samhetens handkyss, omedelbart efter att det
kära lifvet slocknat, må möjligen kunna för-
svaras och äfven vara stunden värdigt — men
hvad därutöfver är . . .
Den gamla kvinna, vid hvars bår jag nyss
stod, hade under sitt lif allt för ofta saknat
barnakärleken och mången stund måst i tyst-
het sörja öfver de sinas kärlekslöshet. Hvad
gagnade henne dessa kyssar och ömhetsbevis
efter döden? Nej, låtom oss hellre i lifvet
glädja våra anhöriga med vänlighet och upp-
märksamhet, det är det rätta handlingssättet,
på hvilket ingen förebråelse följer.
Och bort med detta likkyssande! Bort,
bort med dödskvssarne!
Nixe.
Ur notisboken.
Kronprinsessan. Kronprinsessans hälsotill-
stånd, som under färden med Drott i början af må-
naden och äfven under de nâræaste dagarne däref
ter varit tämligen tillfredsställande, har under den
senaste veckan ånyo försämrats. Kronprinsessan
ämnar, enligt telegram från Karlsruhe, den 15 sep-
tember inträffa i Mainau.

*


En minnesvård öfver Anne-Charlotte
Eejfler, hertiginna af Cajanello, aftäcktes i sön
dags å Djursholm. Vård<n är belägen i parken till
prof. Mittag-Lefflers villa på en klippa med vid-
sträckt utsikt öfver land och sjö. Den utgöres af
en 15 fot hög bautasten af Stockholmsgranit, å hvil-
ken inhuggits efter teckning af arkitekten A. Lin-
degren och efter mönster från Græcia Magna (Syd-
italien), utom inskriften, en symbolisk kvinnofigur
med lyra i handen inom en rikt ornerad ram i liäst-
skoform. Arbetet har utförts å Anderssons meka-
niska stenhuggeri i Stockholm.
Hertig Cajanello och hans späda son närvoro då
vården restes.
*


Svenskor, som utmärka sig i England.
En af Wallinska skolans sludentskor, fröken Anna
Panes, har för utmärkt framgång vid en i Cambrid
ge aflagd examen, förnämligast i språk, af det stora
kvinnokollegiet därstädes, Newnham College, tiller-
känts ett »scholarship» och ett »exhibition» af sam
manlagdt 900 kr. för att därstädes kunna fortsätta
sina studier för graden.
Fröken Paues är emellertid ej den enda svenska,
som i den gamla engelska lärdomsstaden ökar sitt
vetande. Dottern af en af våra kända industriid-
kare, fröken Augusta Ljungquist från Munksjö, har
äfven redan ett är studerat vid Newnham College
med afsikt att om något år aflägga examen.
Teater och musik.
Å Kungl. Operan uppfördes i onsdags för första
gången under denna säsong Verdis »Aida» med fru
Östberg i titelpartiet. Radarn^s’ parti utföres fort-
farande af hr Bratbost, Amneris fröken Almati, Arno-
nasro hr Söderman, Ramphis (öfversteprästen) hr
Sellergren. Hr Brag uppträdde för första gången i
konungens parti. Vi torde återkomma till denna
föreställning.
Djurgårdsteatern uppförde i måndags inför nära
utsåldt bus för 50:e gåogrn »Ljungby horn», hvar-
vid åt den med rätta för framställningen af trollet
Didriks roll så uppskattade hr J. Hagman öfver-
lämnades en lagerkrans med band i de blå-gula fär-
gerna och inskriptionen >Till Didrik». Bifallet var
under aftonens lopp synnerligen lifligt.
Södra teatern börjar sin speltermin den 1 sep
tember. Nyengagerade vid denna scen äro: fru H.
Lambert, född Sundqvist, fröknarna Paldani och
Andersson samt hrr Hedberg och Sjögren. Bland
nyheter, som komma att gifvas, äro: »Ni», komedi
i 1 akt, af öfverstelöjtnant Fröding, »Utan hemgift»,
fars i 3 akter, af Albert Dcbelly; »Panelhöns», lust-
spel i 4 akter af O. Blumenthal, »Doktjr Jojo»,
fars i 3 akter, af Albert Carré.
Turnén Ida Aalberg. Vid valet af program för
denna turné, som börjar den 1 september å Vasa-
teatern härstädes, har man främst sökt bereda pu-
bliken tillfälle att se henne i de roller, som tillhöra
hennes modernaste repertoar, och hvari hon under
senaste år fiiat sina förnämsta triumfer. Dit höra
den ursprungliga finska upplagan af »Kristi Fle-
ming» (Elinan surma), »Cameliadamen» och »Thé-
rèse Raquin» samt »Adrienne L?couvreur», hvaraf
emellertid endast de båda akter gifvas, hvari titel-
rollen äger någon betydelse. Programmet upptager
för öfrigt Vergas skådespel »Cavalleria rusticana»,
som till skilnad från operan blifvit kalladt »San-
tuzza» efter den kvinnliga hufvudrollen, som utföres
af fru Aalberg. Såsom mellanspel till dessa båda
skådespel gifves en liten genrebild af Paul Ginisty,
den bekante Pariskrönikören, »På bar gärning», »Un
flagrant delit». Nora, som tillhör fru Aalbergs ti-
digare repertoar, torde först senare komma till upp-
förande.
De första programmen i Stockholm blifva »Kristi
Fleming» och »Cameliadamen».
Sen till, att Idun och Iduns Mode-
tidning finnas hos alla edra bekanta!
Barmhärtighet.
Skiss af
Wilma Lindhé-
(Forts. o. slut fr. föreg. n:r )
Endast Elfrida visste ej, hvar hon skulle
slå sig ner. Värden hade talat vid henne en
lång slund, majoren och ett par andra herrar
hade också sagt några ord, och hon hade
försökt hitta på nya samtalsämnen för alt
hålla dem kvar och ej behöfva stå ensam,
som hon nu gjorde.
Afslåndet mellan henne och de andra gä-
sterna vidgades allt mer, och hon kände sig
tusen gånger mera främmande, än om hon
varit bland idel obekanta. Tilltalade hon
någon, blef det ett helt kort svar, och vanli-
gen fick den hon vändt sig till så brådt att
byta plats eller tilltalla någon annan, att kon-
versationen afbröts i sin början. Hon kände
också, medan blygselns rodnad brände hen-
nes panna, att hon var ett föremål för allas
blickar och för mer än ett af de hviskande
samtal, som fördes i vråarna.
Fanns det några — och det fanns det väl
— som tyckte synd om henne, vågade de ej
närma sig. Den ena var rädd för hvad den
andra skulle tycka, och allra räddast voro
de, som hade ringaste om än så hemliga fläck
på den egna samvetstaflan.
Extra fin Marsala (Qualité Inghilterra) härstädes lagrad sedan 1891. Vid un-
dersökning af handelskemisten befunnen, enl. intyg, fullgod. K. A. Nydahl & C:o

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 10:36:48 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/idun/1894/0287.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free