Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 35. 31 augusti 1894 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1894 IDUN 283
a språk pâ lifvets bekvämligheter sä små, att
resten af året kan han tillbringa i fullkomlig
overksamhet tillsammans med sin kära pipa.
Rökning är koreanens största ujutning, och
sällan synes en man där utan en lång-
skaftad pipa hängande i munnen.
Den kvinnliga dräkten liknar kinesernas och
saknar hvarje spår af skönhet och elegans.
Den består af ett par vida byxor af groft
tyg, hvilka räcka ned pä smalbenet. Kring
lifvet äro de sammanhållna med ett tjockt
snöre. Utanpå dessa bäres en kort kjol,
hvilken räcker till knät. Kring skuldrorna
ett litet ok eller axelstycke, vid hvilket ett
par vida, långa ärmar äro fastade sålunda,
att hela öfverkroppen från midjan lämnas
obetäckt. Detta är den arbetande kvinnans
vanliga dräkt. Tyget därtill beredes af hirs-
stjälkarnes fibrer. Likaså ofta händer dock,
att kostymen är förfärdigad af ett stycke
shirting »väfd i Manchesters.
Från Iduns läsekrets.
Från en sportfiende
ha vi emotlagit nedanstående skrifvelse, hvilken
vi ej vilja förneka plats, Irots dess öfverdrifter,
då den nog torde innehålla en fond af sanning,
som kanske finner genklang i många läsarinnors
sinne.
Herr Redaktör.
Jag vet, att ni Ur en man, som kåde kan gifva
och taga reson, därför hoppas jag få taga till
orda med anledning af uppsatsen: »Kvinnlig sim-
konst» i ett af Iduns senare nummer.
Vare långt från mig att ogilla kvinnornas sim-
färdighet. Konst vill jag icke kalla den. Hvad
jag och säkert de flesta kvinnor med mig ogilla,
är att simfärdigheten bland kvinnorna skall ur-
arta till — ursäkta uttrycket — samma fåncri
som hos männen. Tycken I icke, mina ärade lä-
sarinnor, att det låter lika ömkligt som löjligt,
dessa titlar: simkandidat, simmagister, simjubel-
magister och — ifall vi icke redan hafva, så få
vi nog snart — professorer! Jag är varm vän af
all slags kroppsöfning och har både som flicka
och fru öfvat sådan, till och med simning, ehuru
jag aldrig kommit på den befängda idéen att blotta
mina behag ända därhän att blifva sportkvinna,
d. ä. i mitt tycke — ingen kvinna. Hur veder-
stygglig blir icke hvarje liten färdighet, så snart
den ställes i sportens fjänst. Detta gäller om
männen, hur mycket mer då om kvinnorna! Många
af oss hafva på sina samveten, att vi bidragit till
att fördärfva en hel hop unga, förhoppningsfulla
ynglingar. Fördärfvet har bestått däri, att vi gil-
lat, ja uppmuntrat deras idrott- eller sportvurm,
hvarigenom deras intelligens förjagats. Se bara
på dessa beklagansvärda velociped-, skridsko-,
skid-, gång-, rodd- och hvad allt de heta sportare
med deras stirrande, intetsägande blickar och brö-
sten fullhängda med lullull, och edra samveten
skola säga: har jag icke del i denne ruin? Jo,
likavisst som en del nutids skolman och kvinnor,
som mena att de skola befordra fosterländskhet,
härdighet och själskraft genom införande af sport
i skolorna, hafva slagit in på orätt väg, så hafva
ock vi genom vår dåraktiga uppmuntran skadat
dessa ungdomar, och tiden är inne, att vi söka
bättra skadan. Låtom oss då icke föregå med
dåliga exempel. Må våra döttrar lära sig simma,
må de deltaga i gymnastik, men förbjuden dem
detta såsom sport. Och gån aldrig att åse någon
sport, manlig eller kvinnlig, och I rädden det upp-
växande släktet.
L—a S.
Döds-kyssar.
S
et är en rätt allmän sed att kyssa de
kära afsomnade, som för alltid ryckts
ifrån oss, äfven låDgt efter dödsfallet. Den,
som skrifver dessa rader, bevittnade nyligen
vid en begrafning en dylik scen, hälsovådlig
i högsta grad och motbjudande för de utom
stående. Det var en stackars präktig gamma11
kvinna, som slitit och släpat allt sitt lif. EK
hög ålder kom på hennes del och så till sist
— efter en glädjefattig tillvaro — en förskräck-
lig, veckolång kamp med döden! Hon låg i
sin kista, af magrad till ett skelett, och de
första tecknen till förvandling hade redan in-
ställt sig. Den sista färden förestod, och
locket skulle påskrufvas — då trängde sig
barnen och andra anförvandter fram och kysste
liket på ögon och mun. Jag vände mig
bort. Åsynen, hur äfven de små lyftes upp
för att kyssa det af dödssvett betäckta an-
siktet, var mig för vidrig. I sanning, hur
lätt kunna ieke dylika ömhetsbevis i ordets
allvarsammaste mening bli dödskyssar!
Men bortsedt från, huru hälsovidrig denna
sed att kyssa lik måste vara, så finner jag
den från andra synpunter lika motbjudnnde.
Dödens heliga ro kränkes däraf. En kyss
på pannan till ett sista farväl eller en tack-
samhetens handkyss, omedelbart efter att det
kära lifvet slocknat, må möjligen kunna för-
svaras och äfven vara stunden värdigt — men
hvad därutöfver är . . .
Den gamla kvinna, vid hvars bår jag nyss
stod, hade under sitt lif allt för ofta saknat
barnakärleken och mången stund måst i tyst-
het sörja öfver de sinas kärlekslöshet. Hvad
gagnade henne dessa kyssar och ömhetsbevis
efter döden? Nej, låtom oss hellre i lifvet
glädja våra anhöriga med vänlighet och upp-
märksamhet, det är det rätta handlingssättet,
på hvilket ingen förebråelse följer.
Och bort med detta likkyssande! Bort,
bort med dödskvssarne!
Nixe.
Ur notisboken.
Kronprinsessan. Kronprinsessans hälsotill-
stånd, som under färden med Drott i början af må-
naden och äfven under de nâræaste dagarne däref
ter varit tämligen tillfredsställande, har under den
senaste veckan ånyo försämrats. Kronprinsessan
ämnar, enligt telegram från Karlsruhe, den 15 sep-
tember inträffa i Mainau.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
