Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 36. 7 september 1894 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
O, hyad var min lefnads dolda mening? Hvad mig mötte, sorg som fröjd, var eodt
Om jag gåtan tyda rätt förstått: Blott det tjänte till mitt hjärtas rening.
Charlotte Lindholm.
skap flyttat till cliefsbostället Frövi, och dött-
rarna sattes i Natalia Andersons särdeles väl
renommerade pension i Västerås. Den unga
Märta utmärkte sig här för snabb uppfattning
och ovanlig tankereda. Den kristliga anda, som
rådde i skolan, synes ock hafva varit grund-
läggande för hennes karaktär och gifvit åt denna
det drag af allvar, som utan att hämma den
ungdomliga friskheten i sinnet, dock mer och
mer utvecklade sig hos henne.
Då konung Oscar, minnesgod såsom alltid,
strax efter sin tronbestigning skulle utse en
hoffröken åt sin gemål, föll hans val helt na-
turligt på öfverste Eketräs dotter, och att den
21-åriga fröken Märta var platsen vuxen, har
den långa tid hon tillbragt såsom tjänstgörande
vid drottningens hof ådagalagt.
Den lätthet, hvarmed hon satte sig in i de
nya förhållandena, och den orubbliga plikttro-
het, hvarmed hon utan alla själfviska intres-
sen och utan att bländas af den yttre glansen
hängaf sig åt det kall, som nu tillkom henne,
voro i hög grad ägnade att redan från början
göra henne omtyckt och värderad vid hofvet.
»Hon var som af naturen danad för denna
plats,» säger en minnestecknare, hvars ord vi
tillåta oss att anföra. »En harmonisk gestalt,
nobla anletsdrag, hvilka liksom afspägladc det
ädla sinnelaget, ett vinnande väsen och ett
sympatiskt tillmöteskommande mot alla voro de
yttre egenskaper, som först fängslade hos hen-
ne. Men af ännu större värde voro hos henne
själens och hjärtats gâfvor. I sträfvanden för
lidande medmänniskors väl var fröken Eketrä
drottningens högra hand, outtröttligt verksam
och lika samvetsgrann som skarpsynt, då det
gällde att skilja mellan verklig nöd och det
bettleri, som står på gränsen till bedrägeri. I
grundandet af välgörande inrättningar, liksom
i vården af dem, stod hon troget vid drottnin-
gens sida, och denna kunde till henne öfver-
lärnna en del af omsorgerna med fullt förtro-
ende ej blott till hennes nit, utan också till
hennes praktiska förstånd.»
Ȁfven i andra intressen stodo drottningen
och hennes hoffröken hvarandra nära. I åskåd-
ningen af det högsta i lifvet sympatiserade de
äfven, och den varma religiositet, som karak-
täriserar drottningens dagliga lif, delades af
fröken Eketrä. »
Hos henne hade det redan tidigt väckta re-
ligiösa intresset allt mer tagit gestalt i lifvet
och blifvit det förhärskande grunddraget i hen-
nes handlingar; men icke såsom något ned-
tryckande, utan tvärtom såsom något upplyf-
tande och bärande, något, som gjorde henne
lycklig och förtröstansfull vid allt. Efter en
längre tids vistelse med drottningen i England,
i början af åttiotalet, hvarunder hon kommit
i beröring med flere för kristligt lif och krist-
lig verksamhet kända personligheter, framstod
detta nya lif allt mera- medvetet hos fröken
Eketrä själf ocli alltmer klart för hennes om-
gifning. Men långt ifrån att vara hvad man
stundom hör benämnas en »växt från främ-
mande jord», var hvad som utvecklats hos
henne en äkta personlig kristendom, hvilken
hon på sitt praktiska vis förstod att omsätta
i en aldrig tröttande verksamhet för andra,
och det så väl inom de högre samhällsklasser-
na som bland lastens och armodets barn. Sär-
skildt ömmade hon för de sjuka, livarför ock
Sofiahemmet städse utgjorde ett föremål för
hennes vårdande omsorg.
Men äfven ett annat fält för det kristliga
kärleksarbetet låg henne nära om hjärtat, ar-
betet bland samhällets olycksbarn, de kvinn-
liga fångarne. Och bland dessa tillbragte hon
själf under de senaste åren mången söndagsaf-
ton med bön och bibelläsning, då andra plik-
ter gåfvo henne tid därtill. På ett alldeles
särskildt sätt förstod hon, den fint bildade
hofdamen, att tala till dessa arma vilsekomna
varelser, så att deras hjärtan mången gång
syntes försmälta, under det de med aldrig trött-
nande uppmärksamhet liksom sögo orden från
hennes läppar. »Huru var det dock möjligt
för henne att sänka sig till deras uppfattning?»
frågade en person den vän, som ofta plägade
åtfölja henne vid dessa fängelsebesök. »Hon
sänkte sig ej till dem, hon drog dem upp till
sig,» ljöd svaret. »Det var kärleken hos hen-
ne, som de förstodo »
Vi kunna ej här ingå i alla detaljer af den
verksamhet fröken Eketrä i så vidsträckt mån
utöfvade. Hennes fönämsta lefnadsuppgift var
dock att älskande, tjänande och uppoffrande
stå vid sin drottnings sida, och dennä uppgift
tillbakasatte hon aldrig för någon annan. Med
sin drottning delade hon städse så väl sorgens
som glädjens dagar, och under de långa tider,
då sjukdom och svaghet höllo drottningen fjätt-
rad vid sängen, vakade ingen trognare vid hen-
nes läger än hennes hängifna hoffröken. Här-
under befästades allt mera det vänskapsband,
som blcf Märta Eketräs dyrbara skatt.
»Det är en lika maktpåliggande som grann-
laga uppgift att stå en drottning så nära,»
skrifver samma minnestecknare, hvars ord vi
en gång förut anfört. »Det är ett vackert ef-
termäle, då det om fröken Eketrä kan sägas,
att hon skattades högt af alla, med hvilka hon
kommit i beröring — och de voro mänga —
så att till och med de, som i början med o-
blida ögon sågo hennes växande insteg hos den
kungliga familjen och särskildt hos drottningen,
efter hand hyllade den ädla kvinnan. »
Vi tillägga: utan tvifvel berodde detta till
icke ringa grad af det fullkomligt oegennyttiga
sätt, hvarpå fröken Eketrä begagnade sig af
den kungliga ynnesten. Under de långa tider
drottningen flere gånger tillbragte i utlandet
var fröken Eketrä henne nästan alltid följak-
tig och kom därunder i beröring med flere
kungliga personer, som omfattade henne med
synnerlig välvilja. Bland dessa må särskildt
nämnas drottningen af Rumänien (Carmen
Sylva), som med varm tillgifvenhet fäste sig
vid den svenska hoffröken och senast nu under
hennes sjukdom sände henne flere sympatiska
meddelanden.
Ja, midt under ett lif, så ägnadt åt en väl-
signelserik, rastlös verksamhet, smög en täran-
de sjukdom i spåren’ af den till utseendet så
lefnadsfriska kvinnan, som med gladt mod och
spänstiga steg vandrade sin väg framåt. Van
att glömma sig själf, kämpade hon i det läng-
sta mot sjukdomen, och ingen i hennes om-
gifning anade väl, huru djupt den gripit in,
förrän läkarens utsago i början af innevarande
år förkunnade henne, att hon hädanefter hade
att räkna sitt lif icke i år, utan i veckor eller
månader. Stilla och undergifvet böjde hon
sig vid denna- underrättelse för Guds vilja, på
samma gång hon förklarade, att hon gärna ve-
lat lefva något längre för att ännu få tjäna
sin drottning. En läng tid af våldsamma plå-
gor och sömnlösa nätter följde nu, en tid af
tillbakadragenhet och overksamhet, som hittills
varit henne främmande, men hon fördrog det
allt med samma trosfrimodighet, som i hälsans
dagar utmärkt henne, och vidhöll äfven under
de svåraste smärtor sitt ofta upprepade älsk-
lingsord, att Gud är kärleken. Denna visshet
var för henne en mäktig tröst och bevisade
sin bärkraft in till det sista. Sålunda ble‘
hennes sjukbädd i högsta mening en segerbäddf
uppbygglig och trosstärkande för alla, som hade
tillträde till densamma. När sommaren kom
med solsken och blomsterdoft, var hon ännu
sa pass stark, att hon kunde tänka på en resa
till landet. Hon ville ännu en gång återse
platsen för sin barndoms lekar, och färden
ställdes till Ramnäs, där glada minnen om-
sväfvade henne från snart sagdt hvarje vrå.
Åtföljd af en trogen vän, som under sjukdo-
men stod outtröttlig vid hennes sida, tillbragte
hon här några veckor, under det krafterna
dock alltmera aftogo, livarför hon fördes till
Ulriksdals slott med hopp att ännu en gång
få återse sin kungliga väninna. Och detta
hopp svek icke. Drottningen som alltjämt gif-
vit upprepade bevis på den ömmaste medkän-
sla för den lidande vännen, begaf sig strax
efter återkomsten från sin utländska resa från
Sofiero upp till Ulriksdal för att säga sin för-
trogna kammarfröken ett sista gripande farväl.
Ännu en gång kom dock drottningen åter, då
hon vid resan till Norge tog vägen öfver Ul-
riksdal.
Härpå följde ytterligare några veckor af
plågor, svaghet och stilla förbidan för den sjuka.
Dagligen lät hon bära sig ut på slottsveran-
dan, med utsikt öfver Edsvikens blåa vatten,
det lilla slottskapellet och den omgifvande rika
högsommargrönskan. Platsen var henne sedan
gammalt kär, och hon njöt af stillheten om-
kring sig. Så vidt hennes krafter tilläto det,
låg hon med bibeln framför sig, hämtande från
dess heliga blad styrka och mod för den fort-
satta kampen och manande sin omgifning till
aktgifvande på den ena eller andra bibeltexten.
Kom så söndagen den 26 augusti, klar och
solig. Den sjuka låg som vanligt på slottsve-
randan. På eftermiddagen hördes klockorna i
det lilla kapellet ringa till aftonsång. »Det
ringer till gudstjänst — det ringer för mig,»
hviskado hon sakta. »Nu dör jag. Det är
svårt att dö, men Herren är trofast, Han är
kärleken, och jag är glad att gå till honom.»
— Och några få minter därefter, sedan hon
skickat ännu en hälsning till närstående an-
höriga och allrasist till drottningen, hade hon
gatt öfver gränsen till det land, där ingen nöd
är mer.
Några dagar senare firades i Ulriksdals slotts-
kapell Märta Eketräs högtidliga jordfästning.
I dödsannonsen hade visserligen stått en erin-
ran till dem, »som möjligen tänkt att med
krans eller blommor hedra den aflidnas minne,
att hon i lifstiden med varmaste intresse om-
fattat. Elsa Borgs barnhem och alltid ansett ett
bidrag till detta mera välsignelsebringande. »
Men fastän barnhemmet nog icke blcf bort-
glömdt, voro så väl kistan som katafalken öfver-
liöljda af synliga bevis på efterlefvandes kär-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
