Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 36. 7 september 1894 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1894
287
lek och tacksamhet. Sålunda märktes vid huf-
vudgärd.en ett kors af hvita rosor frän konun-
gen med hans krönta namnskiffer â det ena af de i
svenska färgerna hållna banden samt å det
andra 5:te versen af psalmen 41 i svenska
psalmboken: »Så går jag stilla och förnöjd
Mot obekanta dagar Och tror, att du i sorg och
fröjd Till målet mig ledsagar. När jag min
vallfärd lyktat har, Min själ i dina händer Jag
glad uppsänder. Din andas fläkt hon var:
Till dig hon återvänder.» Drottningens blom-
stergärd af praktfulla, mörkröda rosor hade
formen af ett ankare. På ena bandet var fä-
stadt ett blad med följande inskrift af drott-
ningen egen hand: »Ett minne af mångårig
vänskap, innerlig kärlek och uppriktig tack-
samhet från Sophie. Jesus sade: Denna sjuk-
dom är ej till döds, utan till Guds förhärli-
gande. Den som tror på mig, han skall lefva,
om han än dör.» Joh. 11: 4 och 25. Kron-
prinsessan af Danmark hade skickat en krans,
hvars ena band hade en så lydande, egenhän-
dig inskrift: »Till min kära Märta Eketrä!
Med innerlig tacksamhet för trofast vänskap
sedan barndomsåren. 1 Kor. 15: 57. Louise.»
Kransar förekommo äfven från kronprinsparet,
änkehertiginnan af Dalarne, prinsarne Carl
och Eugen, »från systrarna vid Sofiahemmet»,
»från Norske venner» och från en stor mängd
svenska vänner.
Det lilla kapellet var vackert klädt med lef-
vande växter i hvitt och grönt. Akten, som
bevistades af de hemmavarande medlemmarne
af konungafamiljen, inleddes med afsjungandet
af psalmen 488: »1 himmelen, i himmelen»,
efter hvars slut hofpredikanten Beskow förrät-
tade jordfästningen, som föregicks af en kort döds-
betraktelse öfver orden: »Kristus är mitt lif
och döden är min vinning», hvilka ord ofta
legat på den aflidnas läppar och särskildt äfven
på dödsdagen. De stodo också inristade på
plåten till kistan. Till slut sjöngos några ver-
ser af Elsa Andersdotters sköna psalm, 487.
Under sången föll en klar solstråle in ge-
nom fönstret, och från den blomsterhöljda kistan
syntes en skön fjäril sväfva upp mot ljuset,
erinrande om den gamla kända bilden af pup-
pan, som brutit sitt skal. Sist utfördes af en
mångårig vän till den aflidna, grefvinnan Posse,
född Wennerberg, ett rekviem, hvars slutord:
»Herre jag tackar dig», ljödo gripande genom
det till trängsel fyllda kapellet. Kistan fördes
dagen efter jordfästningen till familjegrafven
vid Ramnäs.
Utom af vår konungafamilj sörjes den bort-
gångna närmast af en åldrig moder och tvänne
systrar samt af de många, hvilka i ett eller
annat afseende stått henne nära. Välsignelse
öfver Märta Eketräs minne!
L S.
"Did milstenen.
f
ctnSfoA tij-AtnaS fi-efa nejden
oefx 60L&tctj 6aR.ta dj^tin&et vatenù ftvctüfï.
omeEfatx &no?vvib Itac^c^ oefv cjtonca jaifat-
cjct j/t-OLvi sîctden tiCf* ett (<xndt£icjt
aQtioj mitsten tlöttade vi atauua
oeü tneSati da<jen IV ocR döt.
2)u totRa t Rafcdigt ciI nii n uafca panna,
oefr med en Rtj44 jag fönat Dig Datjlot.
IDUN
2)u.
af: i
o
ma
den
afaRaDe-! Jret Iivatjc mit ui Rcnna
anga vågen genom möDana oafcED,
3u It04 mig ocR jag Roa Dig fa, f:inna
to, 4om Rtaktet get tii( pottiatt fåtd.
E. N. Söderberg.
Valuta bekommen.
S
refbäraren lämnade ett rekommenderadt
bref, som skulle kvitteras.
Jag flyttade försiktigt undan några böcker
i praktband, hvilka jämte ett stafli en blom-
vas och en solfjäder trängdes om den knappt
tillmätta platsen pä ett af de mänga, alla
lika välförsedda, borden i mitt arbets- och
mottagningsrum, hvilken dubbel egenskap det
fått intaga, sedan lille Axel kommit och in-
tagit sängkammaren för sin räkning.
För den korta namnteckningen brydde jag
mig ej om att vika undan bordduken ; men
detta fick jag plikta för, ty en plump föll på
min vackra, dyrbara duk.
Brefbäraren fick kvittot, men bläckplumpen
hade förstört mitt goda humör. Missmodig
drog jag fram vexeln ur kuvertet. »Valuta
bekommen», stod där i ena kanten, och det
betydde, att banken hade erhållit fullt mot-
svarande värde för det belopp vexeln utvi-
sade. Men hvad hade jag fått? Skön va
luta! De där få kronorna, som vexeln
representerade, — och min bordduk, som ko-
stat flere tiotal kronor!
Knappast någon hade besökt mig, utan att
beundra min präktiga duk med dess präktiga
tofsar. Men hvilka missöden hade den ej
också varit utsatt för, och huru många led-
samheter hade jag ej haft för den! Jag glöm-
mer aldrig, då den lilla vänliga fru P. stjälp-
te ut kaffekoppen öfver den ; den var då all-
deles ny, och jag hade svårt att behärska
mig, men gumman skakade så af förskräckelse,
att jag ej bade bjärta att visa min ledsnad.
Axel fick sig i stället ett par duktiga smäl-
lar, då tofsen fastnat i hans knapp och han
drog ned duk, vas, böcker, stafli och alltsam-
mans. — Visst stack det litet sedan i hjär-
tat på mig, då han såg upp med sina före-
brående, i tårar skimrande, blå ögon och
sade: »Axel visste inte, att tofsen fastnat
fast. »
Jag har verkligen haft bra många ledsam-
heter för den duken. Valuta bekommen!
Månne jag verkligen fått full valuta för alla
dessa obehag. Det var visst angenämt det
där: »Åh, en sådan präktig duk!» Men
stackars lilla tant P:s förskräckelse och
Axels, min ögonstens, förebrående blick! Jag
är rädd att »det blir klent med valutan»,
som det står i visan.
Jag får verkligen lof att taga reda på, huru
det går, då jag nogare ser mig omkring här
i rummet. Herre Gud, alla dessa småsaker
på étagèrer och bord, alla dessa konsoler och
draperier! Det drar flere timmar att dam-
ma af allt detta. Och när jag tänker på
vårt trefliga sommarhem därute i skären! En
vas med friska blommor på bordet, ett par
toalettflaskor och nipperaskar, en låda med
fotografier (kära minnen från glada stunder),
det är allt, inom en kvart är hemmet i ord-
ning och jag har hela dagen för mig.
Och då jag tänker på alla de baciller och
mikrober, som oaktadt min långa städning
lura på mig från alla dessa veck och ryn-
kor! Hu, det blir riktigt kusligt, jag tror
jag får lof att rymma fältet.
Det får jag för öfrigt ändå göra, ty strax
efter middagen faller skymningen på här i
rummet med dess tjocka gardiner och målade
fönster, och då får jag lof att sticka mig öf-
ver förstugan till gamla faster, där dagern
ännu länge gladt tittar in genom hvita tyll-
gardiner och klara rutor. Mitt rum är verk-
ligen trefligare för mina gäster än för mig
själf. Hm ... är gästernas beundran full va-
luta för min dagliga vantrefnad?
Åh, seså, där tappade jag trådrullen! Puh,
det kostar på att kröka sig med det långa
snörlifvet — och klack, det gick som jag tänkte,
planchetten brast. Ja, de här planchetterna
och snörlifven äro verkligen bra besvärliga i
hvardagslag, för att ej tala om släpen och
de långa klädningarna. Men så är jag också
elegant, extra chic, smärt och rak, med spet-
siga, smala skor! Om inte liktornarne vore!
Aj, aj, den där valutan!
Då jag tänker på promenader, så kommer
jag ihåg den vackra broschen med den
blixtrande diamanten, som jag såg i juvele-
rarebutikens utställningsfönster. Jag få visst
knoga och spara på hushållspengarne i flere
år, men nog måste jag hafva den. Åh, så
den stenen skimrar och glittrar! rakt som —
ja, jag tror knappt jag kan jämföra dess glans
med något annat än glädjestrålen i den lilla
sjuke gossens öga, då jag sist med pysen gick
till honom och gaf honom en liten Läst och
en bulla. Men nej, det är dock ett olika
skimmer, blicken från gossens öga var var-
mare, den värmde rakt in i hjärtat. Nu kom-
mer beräkningen: en skimrande diamant eller
många, många par strålande barnaögon. Mån-
ne jag kommer att köpa broschen?
Det är ändå också bra mycket i vårt säll-
skapslif, som inte skulle fylla måttet, om
man höll så noga på valutan som vid ban-
kerna. När jag tänker på vårt sista kalas,
huru jag bråkade hela dagen, hela huset var
i uppståndelse! Efter kalaset hos lektor G.
var min man illamående hela veckan, emedan
han »förätit» sig och — »fördruckit» sig
med, tror jag. På den stora balen hos ge-
neral O. var jag oafbrutet i ångest för att där
hemma barnjungfrun skulle somna och pysen
falla ur vagnen.
Den där gången, då vi voro på besök hos
herrskapet D. på deras villa och Axel inte
fick baka lerbullar, emedan han skulle akta
sina nya sammetskläder, räknade nog gossen
bättre än hans mamma, ty han förklarade,
att han aldrig mera ville hafva sådana dum-
ma kläder, att man inte kunde leka.
Och nu kommer jag ihåg den där pikanta
aftonen hos Olga S. Där fick allt fru A.
sitta duktigt emellan. Jag nästan önskade,
att jag ej den kvällen haft så många
intressanta meddelanden, då fru A. så vänligt
sände mig en bukett af sina först utslagna
rosor. Och då ja tänker på fru N., som
väcker så mycken beundran för sitt delta-
gande i alla möjliga föreningar — månne hon
någonsin har tid att leka och rasa med sina
små eller att låta sig smekas af små mjuka
händer.
Nej, nu börja mina beräkningar blifva
allt för ledsamma. Jag får lof att taga py-
sen på armen och gå in till hans pappa, ty
i deras kärlek vet jag, att jag får full valuta
för hvarje uppoffring.
Maria Nyström.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
