Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 36. 7 september 1894 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I u u IN
M t»
ö &
^ Mi
•d t»s
© ß
*d B
5
6
p
p
ct-
Hi Ü
0: ^
Ho
g:§
Pl.
ffl - ,
8b1
■ 2
± »
£T 3
R*S
B
09
-ef
CD
£0°
GG
P
aq
*a
m
m
3“
SD
0
enfald. Det var alls inte så dumt tänkt af
en barnunge, som jag då var, ty det är verk-
ligen doften, som fattas. Jag tror, att jag
skulle ha lärt mig hålla af henne mycket
mer, om hon inte vore så kall, och om hon
ville visa, att hon bryr sig om mig en smula.
Att pappa kallar mig för Sigge, det kan hon
nu inte tåla, men jag tycker att det är trefligt.»
Sigge fick hon heta också bland kamra-
terna, men när vi talade om henne, sade vi
alltid »lilla finskan». Det var själfve vår
stele professor, som först användt det nam-
net, han var märkbart svag för Sigrid. Kan-
ske kom det sig af att hon var så ogenerad
och alltid skämtade med honom, då vi andra
hade en faslig respekt för honom. »Om jag
kunde begripa, hvarför ni alla äro så rädda
för guhben,» undrade hon, »jag tycker han
är rasande snäll.»
Det hände ofta, att hon dummade sig un-
der lektionerna, men då skrattade hon själf
så hjärtligt, att professorn ej kom sig för
med att säga någon af sina vanliga elaka
kvickheter, utan måste skratta med.
Med den praktiska kursen redde hon sig
utmärkt, det märktes, att hon hade anlag för
att gifva. gymnastik och massage. Alltid
var bon tillreds, när professorn ropade någon
till hjälp vid rörelserna, hon var så intres-
serad och så kvick i vändningarna, att hon
hann med en hel del mera än vi andra.
Men med läsningen gick det ej så bra.
Anatomien var hennes fasa, och rörelseläran
förklarade hon sig på inga villkor kunna få
i sitt hufvud. Ofta kom hon halft förtviflad
upp till mig om kvällarna och beklagade sig
öfver lexorna.
Voji v°j! Inte hade jag gett mig in i
det, om jag vetat, att det var så mycket att
läsa,» jämrade hon sig. »Pappa skulle veta,
hur jag får knoga, det är knappt jag hinner
skrifva till honom ibland, men han får nöja
sig med hvad han får.»
Det var nog inte så litet han fick, att
döma af de tjocka bref hon litet emellan
skickade af. När hon själf fick bref, alltid
m, ofta två gånger i veckan, såg hon så strå-
lande ut, att det var en riktig fröjd att se
på henne. Då hade hon så mycket att be-
rätta om hvad hennes far skrifvit, ibland
läste hon upp för mig långa stycken ur hans
bref. Det var ett behof för henne att med-
dela sig, ensam kunde hon inte bära sin
glädje.
»Hör du! Vet du!» Det var en oafbruten
ström af förtroenden jag fick, och hon begärde
så litet tillbaka och var så tacksam, för att
jag hörde på henne. »Hade jag inte dig,
skulle jag förgås af längtan,» brukade hon
saga. »Ser du, jag har aldrig haft någon
vän förut, pappa har varit mitt allt. Du
kan inte fatta, hur mycket jag håller af ho-
nom, för det kan inte sägas med ord, men
jag måste tala om honom ibland, jag kan
inte hjälpa det. Och att du inte skrattar åt
mig för det och inte ledsnar på att höra om
honom, det är jag så tacksam för. Jag har
nog märkt, att andra flickor tycka, att jag är
dum och barnslig, därför har jag alltid svårt
att sluta mig till någon, men du förstår mig,
det känner jag.»
Snart kände jag så väl till hennes hem,
som låg så vackert uppe vid den susande
furuskogen. Elfven hvars vattenfall dref bru-
ket, där fadren var disponent, flöt med sitt
siJfverklara vatten mellan ängar och gärden
och mynnade ut i den stora sjön, på hvars
bortersta strand den närmaste staden var be-
lägen. Om sommaren kom ångbåten ett par
gånger i veckaD, om vintern låg elfven fru-
sen, då åkte man skridsko på dess blanka yta.
I Sigrids barndom var sågbruket litet och
obetydligt, men hennes far hads arbetat upp
affären. Nu var det ett bolag, som rådde
om den, arbetarnes antal var tiodubbladt,
ägorna betydligt utvidgade och hela trakten
hade fått ett annat utseende. Boningshuset, —
det lilla gråa tvåvåningshuset, där Sigrid föd-
des en smällkall julafton och hennes mor dog,
utan att ha fått skänka den lilla en blick —
var nu ombygdt i engelsk villastil och en
präktig trädgård planterad däromkring. —-
Det var när pappa gifte om sig — berättade
Sigrid — som vi fingo allting så fint, ty min
styfmor är från hufvudstaden, och hon var
van att ha bekvämt och vackert omkring sig.
I stället för min gamla dadda, som skött om
mig, sedan jag föddes, fick jag en fransysk
bonne, och när jag blef äldre, fick jag en gu-
vernant, som läste med mig och prestens
flickor.
(Forts.)
Innehållsförteckning..
„„ Mäfrtp ^ret£?j ?f L- s- fMed porträtt.) — Vid milste-
nen; af E. N. Söderberg. — Valuta bekommen; af Maria Ny-
strom. — Huru man förlofvar sig ; några betraktelser för
Idun ; af Helena Nyblom. (Forts.) — Lefnadsvett. — PristäBan
“ellan JtandMbeten. _ Fullt förtroende ; för Idun
af Sigrid Elmblad (Toivo). — Fru Hjulmans klagovisa ; af
Siiorre. — Ur mitt lif i Kina; ett minne af en svenska ned-
skrifvet for Idun. — Ur notisboken. — Teater ocb musik. —
1/iIIa finskan; skiss för Idun af Girda Mayerson. — Tidsfördrif.
« t «
J o
Kedigeras af Sophie Linge.
Bidrag mottagas med tacksamhet.
0
•“f
racr»
® 3 g
o.Fg
fe:
O p.g
tr> ? g
CD £
■a-V*
p:
g ä?
§ asr
*i pr
«•&;.
Ob«
• • dp
O es a
-
® snjo!
® O < B
2*88
S"*??
Sgwtr
mfOO
vs {B ca
Logogryf.
Vi hafva ständigt en skönhetsträngtan
Uti vart bröst. Det är andens längtan,
Som, aldrig mättad, ej gär till ro;
Den drar oss ut mot de yttre tingen,
Men ock, som engel, den lyfter vingen
Och bygger högt för värt hopp en bro.
Man stöts tillbaka af hvad vi kalla
För fult och formlöst, det veta alla,
Af allt som saknar den harmoni,
S im dessförutan ej skönt kan bli.
Ett slag af skönhet kan ändå gifvas,
Hvars tjusningsgåfva ej får tillskrifvas
Hvad man plär nämna med ordet form;
En art af skönhet, men ej dess norm.
Den reflekterad väl kunde nämnas,
Och om en profbit nu här dig lämnas
Pä bvad jig menar, blir felet mitt —
Om du ej fattar - och icke ditt.
I djupa skogen, bland snår och granar,
Dar spår af vatten man icke anar,
Du finner plötsligt, midt i din stig,
En liten tjärn, som förbryllar dig.
I skuggan ligger dess mörka yta,
Den insa muntra små vågor bryta,
Och liflöst, dödt, är det rundt därom,
En somnad sjö, dit du obedd kom.
An en minut. Se, en stråle bryter
Igenom molnen och vattnet byter
Sin mörka färg — det får glans som
gull,
Och tjärnen ligger af glitter full.
När inre renhet får reflekteras
Uti den yta, här presenteras,
Fast fägring saknas förut däri,
Sa kan för stunden dock skön den bli.
I mulna dagar kan värme stråla
Dig där till mötes — i glädjens måla
Med skära rosor och fylla i,
Hvad som där saknas af harmoni.
Ibland den svnes med runor präntad;
En fond af vishet kan då förräntad
Där ligga gömd, lik en samlad skatt,
fnunder ylan, ej längre glatt.
Min bild är suddig, men färgen torkat
Uppå paletten, och jag ej orkat
I sommarvärmen den hjälpa opp,
Men lefver dock i det glada hopp,
Att om du penseln nu själf får föra,
Du skall med färgrester under göra.
Med tvänne namn vi börja nu,
De äro populära,
Det ena bärs af mången fru ;
Och hennes pojke kära
Det andra namnet lystrar til],
När hon på honom kalla vill.
Ett vapen, som i våra da’r
Man nästan slutat föra.
Hvad mången gång väl tröttsamt var,
Vid festen, för ditt öra.
Hvad k«n man kalla den som än
Uti sin dunbädd hvilar,
Fast sol’n står högt på himmelen
Och arbetstiden ilar?
Hvad ger oss i vårt mörker ljus?
Hvad kallas stort komplex af hus?
Försåt för gäddan, där hon går
Helt lugnt och omedveten.
Hvad man med gikten göra får.
Hvad brukar stå på vreten?
En flock af män som värna skall
Vårt land i ofredsdagar.
Hvad du bör hafva i ditt kall.
En blomma, som behagar.
Hvad oumbärlig vara är
För kakelfabrikören.
En bild som månget fartyg bär
Som skeppsgallion i fören.
De, som man vill, det är ju skick,
I tid och otid klandra,
Och bvad man ser, med öppen blick
För deras fel, hos andra.
Den part utaf ett skiftadt arf
Som dig man tillerkände.
Pä livad monarken gjort en skarf.
Till renkon nära frände.
Hvad kanske nu publiken är
Vid denna tankeöfning,
Och som dess ynnest är mig kär,
Jag slutar nu dess pröfning.
S. L.
Charad.
Mitt första paradt med mitt andra
Af en slags herde ledas plär.
Mitt tredje må man ifrigt klandra,
Om den fullt rättvis icke är.
Och om vår Herre velat ge dig
Utaf mitt hela, njugg ej var,
Ty vet, »ju mer du delar med dig
Blott desto mera har du kvar».
Anna B.
Triangelgåta.
men i annan ordningsföljd, beteckna:
en blomma, ett skjutvapen, en syd-
frukt, något som tillhör postväsendet,
ett fruntimmersnamn, en ädelsten, rund-
målning, en af forntidens filosofer, ett
konungarike i Europa.
!
Nj lA
I r
C T
U M
, R G
——
R L
0 R
M A
I A
Hildegard.
1) Hvad har en härlig doft? 2) Verb
i presens, 3) substantiv, 4) pronomen
5) bokitaf.
Maj.
Palindrom.
Rättfram finns i alla hus,
Bakfram omkring slott och fästen.
Maj.
Ifyllningsgåta.
De 54 tomma rutorna i nedanståen-
de figur skola ifyllas hvar och en med
en bokstaf salunda, att de 9 vågräta
raderna utgöra bekanta ord. Orden,
Lösningar.
Logogryfen: Fosterlandskärlek ; krans, kro-
na, läka’en, falk, lärka, ärla, änder, knekt,
lans, fraser, korall, kälke, lass, sotaren, eken,
tall, en, Orsa, Etna, koraler, orkan, lära, 0-
den, fred, resedan, Trosa.
Charaden: Taklampa,
Länkgåtan: Fängelsedirektör; fä, äng, ge,
ängel, sed, di, rek, tö, ö, ör.
Springaregåtan:
Det är solljus i luft, det är blomster på mark,
Det är strålande vår ©fverallt,
Och det sorlar och jublar i doftande park,
Där den sista af drifvorna smalt.
Och i lundarnes topp
Stämmas hymnerna opp,
Och uppståndelsens ande stär väldig och stark,
Där det nyss var sä öde och kallt.
(Fjalar.)
o.v.
rekommenderas som den bästa och vitsordas på det var-
maste af professorerna hrr Joh. Lang, Seved Ribbing, Nils
0:son Gadde, C. J. Ask samt doktor Olof Moberg.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
