Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 36. 7 september 1894 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1894
291
I DU N
Teater och musik.
Ida Aalbergr
En härligt uppfriskande fläkt af den verkligt
stora sceniska konsten har med de första höst-
dagarne dragit fram öfver vår hufvudstad i och
med uppträdandet af den ryktbara artist, hvilkens
bild och karaktäristik Idun redan i sitt förra num-
mer bringade. Denna iläkt har visserligen rifvit
upp mycket damm här och hvar, hvilket, som
kändt, har en otrolig förmåga att i fred och ro
lagra sig i våra väl omstoppade teatervråar. Man
liar från vissa håli redan i förskott illa ondgjort
sig öfver de stolta vittnesbörd, som föregingo den
finska konstnärinnan »Att tala om Sarah Bern-
hardt och Eleonora Duse — det är då oförsynt!»
ropade man. »Äro vi icke oss själfva goda nog,
utan att man nu åter engång skall besticka oss
med det främmande bjäfset?»
Men denna fläkt har ock fört frisk luft med sig,
en stärkande vårlig luft, som på de tätt packade
åskådarbänkarne kommit ögon att glänsa och hjär-
tan att klappa af den upplyftande entusiasm, som
endast den sanna konsten skänker. Och långt
sedan dammhvirflarne ha lagt sig, skall gömmas i
publikens hågkomst en uppriktig tacksamhet för
den sällsynta njutning, som Ida Aalberg-kvällarne
beredde oss.
Ty hon kom och segrade. Belackarstämmorna
blefvo för hvarje ny dag, hvarje ny roll, hon
gjorde, allt mindre högljudda. Man upphörde att
jämföra. Bernhardt, Duse och våra egna mer
eller mindre »fixa» stjärnor — hvad hörde de
egentligen hit? Man stod inför en personlighet,
som i allt var helt sig själf, och man var glad
att kunna fa taga den som den var, äkta och hel
och utan någraJämförande mätningar, som kun-
na vara väl så behändiga för polissyften, men
hvilka sannerligen komma till korta på andliga
områden.
Den teaterkännare, som i Idun gaf en skiss
af Ida Aalbergs konstnärskap, synes oss så väl
hafva träffat dess kynne, att ej vidare kräf-
ves, det vi här utbreda oss. Vi vilja därför
inskränka oss till några korta antydningar öfver
de tre olika program, vi hunnit se, när detta skrif-
ves, och endast lägga våra läsarinnor på hjärtat,
att enhvar, som kommer i tillfälle därtill, ej må
försumma att skaffa sig njutningen af ett person-
ligt teaterbesök, då nu Ida Aalberg-tournéen går
ut på en rundfärd genom en del af våra lands-
ortsstäder.
På lördagen inleddes gästföreställningarna med
»Kirsti Fleming», ett historiskt skådespel från
1400-talets Finland af G. von Numers i fri be-
arbetning af Harald Molander. Stycket lider
visserligen af lätt påtagliga tekniska brister, men
är i hög grad dramatiskt verkningsfullt och er-
bjuder i titelrollen en framstående skådespelerska
de rikaste tillfällen till ett glänsande, bravurmes-
sigt spel på känsloskalans mest skiftande strän-
gar — ett ypperligt uppvisningsstycke alltså, äg-
nadt att från första stund gifva ett begrepp om
vidden af fru Aalbergs konst.
I »Cameliadamen», Dumas bekanta stycke,
som gick på söndagen, nådde fru Aalberg emel-
lertid en mera samlad och därför kanske också
ännu mera gripande verkan genom en sida af sitt
temperament: den tolkning, hon gaf Marguerite
Gautiers oändligt hängifna, allt offrande kärlek,
torde sent glömmas af den fulltaligt närvarande
elitpubliken.
I tisdags ^ uppfördes för första gången ZolaS
skakande skådespel »Thérèse Raquin». Nekas kan
icke, att detta styckes öfver höfvan pinsamma,
men i det hela föga dramatiska och uttänjda in-
nehåll tycktes göra ett nästan motbjudande in-
tryck på publiken, ehuru fru Aalbergs skakande
framställning af samvetskvalens marter naturligt-
vis följdes med andlöst intresse. Att särskildt
framhållas förtjänar ock fru Molanders verkligen
utmärkta bild af den gamla lamslagna modern.
Det sällskap, som omgifver fru Aalberg, må väl
delvis betecknas som ett s. k. »stjärnsällskap»,
det vill säga att det är sammansatt af icke fullt
jämna krafter. I fru Molander äger det emeller-
tid — som redan nämnts — en skådespelerska
af rang, och hr Linden företräder ganska godt
de manliga hufvudrollerna. Samspelet är ock-
så värdt allt erkännande, och de sceniska
arrangementen motsvara fullt hvad man vän-
tat af den framstående regissören. Den finska
konstnärinnan samlar dock så helt intresset om-
kring sin sällsynta personlighet, att man skulle
glömma och öfverse med äfven mycket större bri-
ster i det öfriga än här behöfver vara fallet.
Extra fin Marsala
Kungl. operan gaf i måndags »Carmen» inför en
talrik publik, som var synnerligen liflig i sitt bi-
fall. Förnämligast hyllades fröken Almati, som i
denna operas titelparti, som bekant, har en af
sina bästa uppgifter, samt hr Ödmann, hvilken
som don José var förträffligt vid röst.
Operan i sin helhet gick under hr Hennebergs
ledning förträffligt.
I onsdags uppfördes »Regementets dotter» med
fru Olefine Moe såsom gäst i litelpartiet. Den
öfriga rollbesättningen är i hr Sellergrens, fru
Strandbergs, hrr Bratbosts och Grafströms hinder.
Till fyllnad i programmet gafs balett ur »Truba-
duren».
Ellen Hartman gjorde i tisdags sitt återinträde
på k. Dramatiska teatern som fast medlem af den
scen, på hvilken hon förut beredt vår publik så
många angenäma stunder och där hon kvarläm-
nat ett tomrum, hvilket hittills ingen mäktat fylla.
Det var som Suzanne de Villiers i »Sällskap, där
man har tråkigt,» en intagande roll, hvilken sär-
deles väl lämpar sig för konstnärinnans dramati-
ska skaplynne.
Lilla finskan.
Skiss för Idun af Gerda Meyerson.
Minns du den dag,
då du oeh jag
först blefvo goda vänner?
Jag rainns ej rätt, hur det gick till,
ty utau att man vet och vill
man ofta till hvarann sig dragen känner.
skref hon en gäng i mitt album. När
jdS) jag nu läser dessa rader, ser jag henne
sä tydligt för mig och genomlefver äter
i minnet vår vänskaps korta dagar. Det
förefaller mig, som ljödo hennes lätta steg
utanför min dörr, som skulle jag nästa mi-
nut få höra hennes . knackning. Jag kan se
henne komma in, frisk som en vårvind, kan
känna hennes mjuka armar om min hals,
där jag sitter vid skrifbordet oeh hon som
vanligt ställer sig bakom stolen, böjer mitt
hufvud bakåt och kysser mig på sitt eget
alldeles särskilda sätt.
Hon smektes gärna, men det låg ingen-
ting sentimentalt i hennes smekningar. Hon
var en natur, som hade behof af att visa
sina känslor, och när hon kom till mig så
där någon eftermiddag för att i nio fall af
tio locka mig med sig ut att spatsera, var
hon vanligtvis så full af lif och lefnadslust,
att hon nödvändigt måste krama mig en
smula.
Det var något barnsligt och vekt hos henne,
och den mjuka sjungande finska accenten
passade så väl till hennes friska, aldrig sto-
jande munterhet. I allmänhet såg hon inte
bra ut, därtill var hon mycket för blek, men
när hon blef rädd, ifrig eller förlägen, fär-
gades hennes kinder af en klar rodnad, som
gjorde hennes lilla ansikte obeskrifligt inta-
gande.
Första gången jag såg henne — det var
en kall januarimorgon, då hon kom upp på
gymnastikinstitutet och frågade mig, som just
stod och värmde mina händer framför ka-
minen i tamburen, efter professorn — då var
hon så rödblommig både af kyla och förlä-
genhet och såg så söt ut, att jag bara såg
på henne, utan att komma mig för med att
svara.
Hon trodde, att jag icke förstått henne.
Långsamt och tydligt förklarBde hon, att hon
kommit föregåonde dag med båten från Fin-
land, ville lära sig att ge massage och hade
ett bref till professorn, hvilket hon visade.
»Det var ju här?»
»Ja,» men professorn var icke kommen
än. Jag bad henne stiga in och vänta.
Hon tackade, tog af sig pälsen, den rund
skurna finska fårskinnspälsen, samt skinn-
mössan, torkade snön ur sin ljusa lugg och
sade därpå:
»Pappa ville först inte låta mig re3a, och
nu sedan han gaf mig lof och jag är här
är jag rädd, att jag inte skall bli antagen.»
Hon såg helt bedjande på mig, som ville
hon, att jag skulle inge henne mod och hopp,
och jag hade inte hjärta att bedröfva henne
med mitt tvifvel om att hon skulle bli an-
tagen till elev så här midt i terminen. »Ni
har ju rekommendationsbref, » anmärkte jag
Hon nickade gladt. »Det är från en lä-
kare, som pappa är bekant med. Mig kän-
ner han inte, han har skrifvit till professorn
för pappas skull.»
»Jag har alltid haft lust för gymnastik,»
berättade hon vidare, »men pappa ville ogärna,
att jag skulle ägna mig åt den, han påstår,
att jag inte är stark nog därtill. Men han
gaf efter till sist ändå, han kan aldrig i
längden neka mig något. Och när jag, som
han säger, ju inte är tvungen att arbeta för
mitt uppehälle, behöfver jag ju inte öfver-
anstränga mig.»
Så fortfor hon att prata helt ogeneradt.
Om någon annan, efter fem minuters bekant-
skap berättat mig så mycket om sig själf,
skulle det nog ha förefallit litet besynnerligt,
för henne föll det sig helt naturligt.
När hon sedan varit inne hos professorn
och mot all förmodan blifvit antagen till elev,
kom hon fram till mig igen.
»Det var ett hårdt stycke arbete,» sade
hon. »Professorn ville inte ha mig, men se,
jag kan vara envis, när jag vill. Jag be-
rättade, hur länge jag hållit på att öfver|ala
pappa, och hur det var, så gick han in på
att ta mig på fcrsök en tid. Men det värsta
återstår; han tyckte, att jag såg klen ut och
vill undersöka mig. Tänk om pappa får
rätt, att jag inte duger till gymnast.»
Efter undersökningen dagen därpå var hon
jublande glad. »Pappa har misstagit sig och
professorn också,» triumferade hon. »Jag
har inte klent bröst, det är bara litet blod-
brist, som nog går öfver, när jag får arbeta.
För resten är han riktigt rar, professorn, han
påminner mig så om pappa, när han rynkar
pannan, fast pappa ser då mycket, mycket
bättre ut.»
Pappa och pappa, alltid skulle hon tala
om honom, det var en nästan till afguderi
gränsande kärlek hon hyste till fadern.
Pappa säger, pappa tycker, pappa vill
voro de uttryck hon oftast begagnade.
»För se, min pappa är den bästa pappa
på hela jorden,» försäkrade hon, och då såg
hon så stolt och lycklig ut och hennes glada
blå ögon strålade af en så hängifven beun-
dran, att man nästan måste tro henne.
»Han kallar mig för Sigge,» berättade
hon, »ty min styfmor heter också Sigrid, och
jag vill helst icke kallas för det samma som
hon. Hon påstår, att pappa skämmer bort
mig, men det gör han inte, han kan bara
inte låta bli att visa, hur mycket han håller
af mig. Se, han tycker om att smekas, och
det gör inte hon, och om hon är onådig, kom-
mer han till mig.
För resten är hon en bra människa, min
styfmor, och vacker och ståtlig och fin. De;
finns ingen i hela socknen, som kan mäta si;
med henne. Pappa sade en gåDg för länge
sedan på en bjudning bos prestens, att hon
vår som en trädgårdsblomma bland simpla
ängsblommor. Ja, men som en trädgårds-
blomma utan doft — tänkte jag då i min
(Qualité Inghilterra) härstädes lagrad sedan 1891. Vid un-
dersökning af handelskemisten befunnen, enl. intyg, fullgod. K. A. Nydahl & C:o
S
g —^
« • •
K “ -
C -O -f-
tat-aj ,
.= »°sä
© d -t-
-c a se
« ® CO
= "2 =
•« Ö OJ
© Q_
x O
TB»
— <V <V
^ o eö
> rj cd
a
x a-g
05 -3 .2
fl
|-2|
Et, ko a.
* a 1
m — I
ä =.2
> ® i2
3 S a
. <2
; 3 fl
■M 2
I = M
\ W5 c3
;
©
o q
? ® «
— M "
S §
© w *_•
rfl ^ ©
„ bc"®
fls
5 © •
! 2
ce afl
a
’ Ä -
©
«8 I
C
a>
a’i
Ös
:oå
QB
â *■
fis
d) ’S
! I
tfi t
O B
Si©
gs
<f2 a
-2 °
-U»
© W
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
