Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 37. 14 september 1894 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1894 I D U N 295
som »krigsfånge» bortförde henne mor, öfver-
stinnan Wagner. Med sin man har hon sedan
skapat detta Askov, dit landets egna söner och
döttrar med stolthet kommit för att inhämta
hjärtats och tankens ökade bildning, och där
främlingen känner, att det hos Danmarks folk
finnes en storhet, den olyckan 1864 icke nedslog,
utan väckte.
Det nuvarande Askov består ej längre af
två låga hus med ett enda gammalt askträd.
Ute på den stora slätten ligger det nu som en
oas ; de stora skolbyggnaderna med den lummiga,
rika trädgården omgifvas rundt om af smärre
prydliga, i grönska inbäddade hus. Här bo de
många lärarefamiljerna. Vidare finnes (Jet bo-
städer för alla. slags handtverkare, butiker, bok-
och konsthandel, fotograf m. m. Det hela är
en stor, lifskraftig, af Danmarks folk hedrad och
värnad institution.
1 dessa dagar samlas här i fru Schröders
hem en stor skara män och kvinnor från hela
norden för att högtidlighålla minnet af den
dag för 50 år sedan, då den vördnadsvärde bi-
skop Grundtvig uttalade det ord, som tagit
lefvande gestalt i nordens folkhögskola.
Måtte denna nordens främsta folkbildnings-
anstalt ännu under många år känna värmen
af denna kvinnas danska hjärta1
Cecilia Bååth-Ho/mberg.
familjerådet
Af Juan de Dios Peza*.
För Idun från spanskan af K. A. Hagberg.
ftfvem tyder väl den underbara lagen,
* Som fattigdom och kärlek sammanbinder ?
— Familjeråd man hållit häromdagen
Att lägga för två ungas kärlek hinder.
En liten gubbe, tyngd och böjd af åren,
Är presidenten vid familjehärden.
Ej nog med att han silfver bär i håren,
Han är det, som bragt fästmö min till världen.
I mjuk och stoppad länstol vid hans sida
En sjuttiårs matrona har stämt möte,
Med ord och miner, ingalunda blida.
En liten knähund bär hon vid sitt sköte.
Bakom dem sitta som konsultativa
En sex, sju stycken husets bästa vänner.
Och deras anleten tillkännagifva,
Att rättvis harm hvar en utaf dem känner.
Men midt ibland dem, under utan like,
En skatt hvartill man maken aldrig finner,
Ses lik en engel från ett högre rike
Den kvinna, för hvars skull mitt hjärta brinner.
— Nå, tala om för oss, om sant man säger —
Ironiskt frågade den gamla henne
— Man påstår du en ståtlig fästman äger,
En stor poet med lager kring sitt ännet
— Ja — sade flickan, då man henne sporde —
Jag nekar ej, jag älskar honom mycket.
— Dig, barn, jag — sade fadern — banna borde!
Och modern ropade: nej, hör det stycket!
— Din oförskämdhet inga gränser känner.
Du anspråk, slyna, har som ingen annan —
Sb’ek gycklande en af familjens vänner
Och slog högtidligt med sin hand for pannan.
— Poem blott fraser äro, hvilka ljuga,
Och glitterguld — tog modern åter ordet —
Och jag slår vad, hans lagerkransar duga
Ej ens att krydda steken uppå bordet.
— Må du ifrån en fästman bli förskonad,
Som drömmer blott om månsken och naturen.
Om han bär lagerkrans som hufvudbonad.
Till månsken passar honom bäst tonsuren.
* J. de Dios Peza, född 1852, är en af Mexi-
cos förnämste nu lefvande skalder.
— Ack — sade fadern — männen, helst poeter,
Så underligt sig nu för tiden skicka.
Han kanske föder dig med rim och meter,
Och sådant skall du äta, stackars flicka!
— Ja — suckade en fru, en af de fromma —
Hvem vet, hvar ni få bygga edert näste;
I rosenkalkar kanske, som stå tomma;
Men kanske ni befolka himlens fäste.
— Kanhända — yttrade en annan åter —
Poeten för att smaka hymens fröjder
På Helikon palatset bygga låter,
På sluttningen utaf Parnassens höjder.
— Ack, kära flicka, hvilka rika skänker
Skall man ej ge dig till ditt bröllopssmycke !
Med himlens blåa stjärnemantel tänker
Jag daggpärlhalsband passar bra i stycke.
— Serafers afund kommer du att väcka,
Ty att din skonhet fägna skall man marken
Med mattor af jasmin och naidus täcka
Och låta näktergalen slå i parken.
— En kyss din sälle man skall ge sin maka
Och skall dig som en liten engel rosa.
Det kanske blir det enda du får smaka,
För en poet är middagen ju prosa.
En salfva ljöd af skratt i skilda toner,
Som grymt, satiriskt, infernaliskt klungo.
De färgade två kinder som pioner,
Och tårar i min ertgels ögon tvungo.
— Ilur länge räcker väl din kärleksyra?
Ditt öde, arma barn, är redan gifeet.
Att drömma blott om stjärnor, sol och lyra,
Sag, tror du det är lyckan här i lifvet?
— Du får en ställning i societeten,
Får umgås endast med förnäma kvinnor,
Fast det blir kanske tomt i ensamheten
Att få visiter blott af sånggudinnor.
På nytt ett skratt — ett skratt förutan ände.
Då steg från stolen plötsligt upp min flicka.
Hon allvarsam och lugn dem ryggen vände
Och gick så, utan att tillbaka ’"blicka.
Man ropade förgäfves; ej hon hörde.
Likt stjärnorna på himlens fäste skrida,
Hon majestästiskt stolt och skön sig förde
Och trädde fram till fönstret vid min sida.
— Kom älskling — sade hon — man sagt det vara
För oss en dårskap att om kärlek drömma.
O himmel! Svika dig för armod bara.
O fasa ! Att för armods skull dig glömma.
Vår unga kärlek de fördärfva vilja,
Oändligt rik den är, de (j förstå det.
Gif mig en kyss, de kunna oss ej skilja.
O huru armt är ej familjerådet !
ms>
”Mors händer.”
någon tänka sig en stämningsfullare
rubrik? Bara dessa två ord upprulla
för oss bild efter bild; vi tänka alla på vår
egen mor och kyssa i tankarna de gamla tro-
fasta, flitiga händerna. Men ju mera vi tänka
på dem, dess mera röras vi, och till sist blan-
dar sig i vår rörelse något, som liknar sam-
vetsagg, ty »mors händer» borde icke vara
fullt så rörande.
I de allra flesta hem — det ge3 naturligt-
vis undantag — är det allt för mycket för
mors händer. Ofta, mycket ofta ser det ut,
som om barn och unga människor vore idel
egoism, och som om det vore nödvändigt att
först själf bli far eller mor, förrän man får
upp ögonen härför.
Men fortfölja vi tanken vidare, så måste
vi medgifva, att föräldrarne, och i all syn-
nerhet vi mödrar, själfva bära skulden för
detta. I vår öfversvallande kärlek och i vårt
behof att göra lifvet ljuft och lätt för våra
barn uppfostra vi dem till att bli egoister.
Och hur frivilligt vi än gifva och uppoffra
oss själfva, droppe för droppe, den stund kan
nog komma, då vi i bitterhet vända oss bort
från våra egna barn och säga: nej, så me-
nade jag det dock icke. När allt kommer till
allt, är kanske denna vår böjelse att uppoffra
oss för våra egna barn ej så mycket att be-
undra, ty vi göra det ju af instinkt. Instinkt-
messigt röja vi hvarje sten ur deras väg; det
är att följa vårt eget hjärtas drift, då det där-
emot skulle kosta själföfvervinnelse att lära
dem göra det själfva.
Men låt oss icke tala i bilder, låt oss draga
fram några hvardagliga exempel. Hvarför
t. ex. lägga allt möjligt, som de behöfva, all-
deles framför näsan på dem? Hvarför icke
lära dem att själfva tänka på, hvad de be-
höfva, och själfva ta fram det? Och natur-
ligtvis både gossar och flickor. Det finns
ingenting som hindrar, att en gosse besudlar
sina manliga händer med att öppna ett linne-
skåp, söker fram sina underkläder, undersöker,
om de äro hela, och är det så intet annat än
en knapp som felas — så borde han själf
kunna sy i den.
Är det inte för galet kanske, att det i hela
vida-Sverige knappt finnes tio män, som kunna
sy i en knapp? Skräddarne undantagna för-
stås, ty de sy i knappar så bastant, att knap-
past någon kvinnohand förmår få dem ur!
Men där kunna vi se, hur skickade männen äro
också till att sy.
»Det finns inte något fack, hvari kvinnorna
stå öfver männen; till och med i kok- och
skräddarekonsten — kvinnornas egentliga om-
råden — äro vi dem öfverlägsna, när vi själfva
vilja,» sade en ung man till mig vid en di-
spyt om kvinnornas förmåga. Utan att nu
närmare gå in på detta ömtåliga ämne, skola
vi endast fästa oss vid dessa själfsäkra ord;
»när- vi själfva vilja.» Männen kunna alltså,
bara de vilja, mycket väl utföra kvinnliga
arbeten, och utan att afse någon stor revolu-
tion på detta område, menar jag, att de kunde
taga ifrån oss en hel del småarbeten, som
hittills varit öfverlämnade åt »mors händer».
Men då må också vi mödrar vänja oss af
med att passa upp de unga herrarne så flitigt
i hemmet.
Vi borde mycket mera tänka på att göra
både gossar och flickor till själfständiga män-
niskor och lära dem icke blott kärlek till,
utan äfven respekt för »mors händer».
K. L.
Kvinnornas arbetsfält.
edanstående tabell, som utgör ett utdrag
ur skattelängderna i England, visar, i
hvilken förvånande grad kvinnor i detta land
inträngt i det allmänna lifvet, och med hvil-
ken framgång de ägna sig åt sysselsättningar,
som hos oss oftast bestridas af män. Be-
grundandet af nedanstående siffror skall må-
hända uppmuntra en och annan svensk kvinna
till större företagsamhet och till utvecklande
af något mera kraft för att skaffa sig en
tryggad ekonomisk ställning och en sorgfri
ålderdom. Vårt lands lagar lägga intet hin-
der i vägen för kvinnans verksamhet i de
fack, där hennes engelska systrar, som här
nedan synes, gått före. Och den allmänna
uppfattningen om hvad som är rätt och pas-
sande skulle näppeligen heller vända sig emot
kvinnan eller lägga stenar i hennes väg.
Tvärtom våga vi försäkra, att de som först
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
