Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 37. 14 september 1894 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1894 IDUN 297
oru att den numera utöfvas af arbetssökande
och arbetsbehöfvande kvinnor i Amerika. Det
är pä anstiftan af The exchange for wo-
man’s work i staden New-York dylika verk-
samhetsfält öppnats. Kanske talar jag om
en annan idé, som jag länge haft och hvilken
fått näring genom ofvaunämnda amerikanska
Fredrika Bremerförbund och Bikupan i före-
ning. Få se. Det må bero på, om »Idun»
vill befordra detta, så att det kommer eder
tillhanda.
Eder
Belle.
Huru man förlofvar sig.
Några betraktelser för Idun
af
Helena Nyblom.
(Forts.)
Hos oss har det blifvit mera och mera
vanligt, alt de unga förlofva sig på egen hand,
utan att fråga vare sig föräldrar eller anhö-
riga till råds, och det händer lika ofta, att
de upphäfva en sådan hastigt ingången för-
bindelse.
I loppet af helt kort tid kan man träffa
samma person, hvar gång förlofvad med en
ny, och då det på afstånd icke är så lätt att
följa med och man kan riskera att bära sig
mycket taktlöst åt mot sin vilja, skulle det
kanske vara ganska praktiskt, som en person
föreslog, som just hade kommit i en obehag-
lig förlägenhet för en uppslagen förlofning, —
att i tidningarna annonserades uppslagna för-
lofningar, liksom man förut har annonserat de
ingångna. Det är ieke angenämt, att komma
leende och gratulera en person och få det
tragiska svaret: »Det är slut 1 »
Utan tvifvel kan det finnas många orsaker,
som tala för, att en förlofning blir upphäfd
i tid, och det är ju en så mycket större
lycka, att två människor, som icke passa för
hvarandra, skiljas innan äktenskapet, än efter
sedan de ingått en förbindelse för lifvet eller
kanske ett eller flere barns öde beror af dem.
I vissa kretsar i Skandinavien äro skils-
messor nu mera så vanliga, att en dam, som
blef introducerad i ett sällskap, tillhörande
dessa kretsar, hade riktigt svårt för att finna
reda i, hvem som nu var gift med hvilken,
och hvilken som hade varit gift med hvem.
Alla dessa frånskilda och omgifta personer
umgingos med hvarandra på en alldeles för-
trolig och ogenerad fot.
Man kan väl dock icke tänka sig något
mera simpelt och lättsinnigt än detta sätt att
anse äktenskapet som en liten affär, som man
kan arrangera och upphäfva allt efter stun-
dens tycke, och för ait förebygga detta bör
just förlofningstiden icke vara allt för flyktig.
Under denna väntetid finns ju ännu en möj-
lighet att godtgöra ett misstag.
Det finns personer, som ha den falska he
derskänslan, att, om två människor ha lofvat
hvarandra äktenskap, böra de hålla detta löfte,
om det än är gifvet i ungdomligt oförstånd,
eller om det visar sig, att ju mera man lär
känna hvarandra, dess mera förstår man, att
man skulle göra hvarandra olyckliga.
Det vill med andra ord säga, att man vill !
undvika alt erkänna ett misstag för att kasta !
sig i en olycka.
Om man hos oss som i katolska länder
hade den fasta tron på äktenskapets oupp- ^
löslighet, skulle man ieke vara så rädd att |
i lid träda tillbaka ur ett förbund, som sedan’
afgör hela ens existens. Hos oss har man
nästan den tanken i bakgrunden, att om ett
äktenskap icke går, — nå ja, så kan man ju
skiljas, det är en enkel sak.
Förr i världen firades hos oss en förlofning
(trolofning kallade man det då) med stor hög-
tidlighet. Det var i närvaro af presten, ofta
framför altaret, som man bytte ringarne, och
när en förlofning upphäfdes, skedde det också
med en högtidlig ceremoni. De två, som skulle
skiljas åt, trädde framför allaret, och man gaf
dem ett kläde, hvari de båda höllo i hvar sin
ända. Detta kläde blef af presten skuret midt
i tu som tecken på, att all förbindelse mellan
de förlofvade var slut.
Det är detta, som beskrifves i kämpavisan
om Axel och Valborg.
Då prinsen, som själf var förälskad i den
sköna hofdamen Valborg, ville hindra henne
att gifta sig med Axel, letade ban ut, att de
två förlofvade på långt håll voro släkt med
hvarandra, och fick därmed förbindelsen upp-
häfd. Så högt de två än älskade hvarandra,
måste de skiljas, och det högtidliga tåget be-
gifver sig till kyrkan för att få brytningen
stadfästad. Det står om denna kyrkofärd så
rörande i visan:
»Den Ridder han sad paa sin höie Hest,
Han höries saa svært at sukke.
Den Jomfru, hun sad i sin hængende Karm,
Hun kunne sin Sorg indelukke.»
Och sedan, då de träda fram för altaret,
sfår där:
»Saa skare de sönder det hvide Lin,
For Svenden var Jomfruens Frænde »
Under medeltiden kände man också till
långa förlofningar, ja, det var i förnäma och
kungliga familjer ganska vanligt, att man för-
lofvade två barn med hvarandra, hvilkas stånd
och villkor passade tillsammans, och genom
hvilkas förbindelse släktena eller rikena vän-
tade sig lycka. Det skedde då ofta, att man
lät detta barnapar uppfostras vid samma hof,
för att de skulle lära sig att grundligt känna
hvarandra och under samma lärare utbildas
i samma anda.
Sålunda kan man läsa om, huruledes den
heliga Elisabeth som litet barn blef förd i en
silfvervagga till den brudgum, som var be-
stämd åt henne, hertigen af Thüringen, som
var några år äldre än hon.
Hela deras barndom tillbragte de i hvaran-
dras sällskap, både i lek och arbete, och det
uppstod mellan dem den allra innerligaste
kärlek. Den vana de som barn hade fått
att kalla hvarandra bror och syster, lade de
aldrig sedan bort, utan bibehöllo den till och
med efter äktenskapet.
Deras trofasta kärlek under deras långa
barnaförlofning var så stor, att, fastän den re-
gerande furstinnan gjorde allt för att skilja
sin son från Elisabeth, i hvilken hon efter
hand såg en, enligt sin åsikt, allt för allvar-
sam och from kvinna, blef dock den unga
hertigen sin barndomskärlek trogen. Också
voro de få år deras äktenskap varade —
från det Elisabeth var tretton tills hon var
aderton år — ett exempel på den mest full-
komliga äktenskapliga lycka.
Men det var icke blott i kungliga familjer
som förlofningar uppgjordes barn emellan;
också i många adliga släkter tänkte de för-
siktiga föräldrarne på att i god tid trygga
sina barns lycka, och man vände sig helst
till gamla vänner af släkten, där man var van
att finna hjälp och medhåll. Föräldrar, som
hade varit nära allierade, funno det ganska
naturligt, att deras barn skulle ha samma
sympatier som de själfva.
Man hör ju då och då i berättelserna ta-
las om en sådan adlig fröken, som kastade
sitt hjärta till en fattig väpnare, emedan hen-
nes föräldrar för länge sedan hade lofvat bort
henne till en mäktig riddare, men historien
slutar nästan alltid med, att väpnaren skaffas
ur vägen, och att den sörjande ungmön böjer
sitt hufvud, hvarpå den man, som hennes
föräldrar utvalt, blir en trogen och älskande
make.
Ett af de mest kända exemplen härpå är
hos oss Ebba Brahe.
Då änkedrottningen hade skilt henne och
Gustaf Adolf, fann hon sig snart i att antaga
grefve de la Gardies giftermålsanbud, ett parti
hvarmed såväl hennes släkt som drottningen
voro nöjda, och sedan uppgick hon i en nä-
stan öfverdrifven omsorg för sin mans och
sin uppväxande familjs jordiska väl.
Hon var alldeles icke en dam, som grät
ut sina ögon för sin förlorade ungdomskär-
lek, utan som tog saken praktiskt. Det var
icke blott med en resignationens suck, som
hon skref på rutan:
»Jag är förnöjd med lotten min,»
utan med en rik och förnäm dams glada till-
fredsställelse öfver att ha fullt upp af allt
hvad hennes hjärta kunde önska.
Det hände nog, att andra förnäma damer
icke hade så lätt att glömma sin ungdoms-
kärlek som Ebba Brahe, och att det har sut-
tit mången riddarfru, hvilken som en lydig
dotter tog den man, hennes far gaf henne,
och i sina ensamma timmar drömt sin ung-
domsdröm om igen. Men vördnaden för för-
äldrarnes myndighet var den tiden så oänd-
ligt myckej, större än nu, och när ett barn
från sin tidigaste ålder blir uppfostradt i före-
ställningen om en afgjord framtid, blir säkert
denna föreställning till sist ett med begreppet
om det enda sanna och rätta.
Det är nu en gång så, att ungdomens
gränslösa förhoppningar icke stämma med ål-
derns dyrköpta erfarenheter, och i alla tider
har det varit och skall fortfarande uppstå
konflikter mellan hvad unga hjärtan önska
och hvad gamla erfarenheter förstå.
Om förståndet ensamt får råda, blir en för-
lofning, liksom alla andra mänskliga företag,
hvari blott beräkningar ingå, en tarflig, världs-
lig och för all utveckling olycksbringande sak.
Men å andra sidan är det icke säkert, att
alla ett oerfaret hjärtas första impulser äro
sanna och varaktiga, och det bör därför icke
vara förkastligt, om de unga till en viss grad
ville lyssna till de äldres råd, innan de ingå
en förbindelse.
Det händer ganska ofta, att en ung flicka
fäster sig varmt vid jen man, om hvilken hen-
nes föräldrar med säkerhet veta, att det är
en person utan all karaktär, en man, som
aldrig har arbetat och aldrig kommer att få
lust att arbeta, eller om hvilken man vet
ännu långt värre saker.
Så länge en människa är under kärlekens
förtrollning, hjälper det vanligtvis ingenting
att résonnera med henne, men det finns så
många exempel på, huru en ung flicka, som
har satt sin vilja igenom och gift sig med en
man, om hvilken man sagt henne sanningen,
finner, att det värsta hon fick i lifvet var,
då hon i denna sak fick sin vilja fram.
(Forts.)
%
Sen till, att Idun och Iduns Mode-
tidning finnas hos alla erira bekantal
Mattor, Möbeltyger, Gardiner, Portièrer ’WoUri’miTngTr 72
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
