Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 37. 14 september 1894 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
298 I DU N 1894
Ur mitt lif i Kina.
Ett minne af en svenska, nedskrifvet för Idun.
(Forts. o. slut.)
Jag hade knappt hunnit till dörren, då någon
lätt vidrörde min arm, och jag hörde en röst, som
sade: »Skulle ni mycket gärna vilja se lady Ko-
fong-zing,» och då jag vände mig om, stod den
äldste af husets söner åter framför mig. Han
måste ha sett på mitt ansikte, huru glad jag bief,
ty han väntade ej på svar, utan tog min hand och
förde mig till en annan dörr af rummet.
Litet underligt kändes det allt att göra mitt in-
träde ensam, jag hade ju en aning om, huru min
visit skulle komma att upptagas, jag var rädd för,
jag vet icke hvad, men nyfikenheten segrade.
Vi inträdde uti ett långt, lågt och smalt rum,
sparsamt upplyst af några rykande små lampor.
Det enda, som jag fäste mig vid af möbleringen,
var ett par höga hyllor, som gingo från golf till
tak, fullsatta med vackert kinesiskt porslin, samt
längst bort i rummet en stor sparlakanssäng,
hvars förhängen voro tillslutna. I rummet syss-
lade några kinesiskor, troligen tjänarinnor, hvilka
betraktade mig närgånget och nyfiket. Som väl
var, förstod jag ej, hvad de oafbrutet pratade med
hvarandra, m»n jag såg, att jag var föremålet för
deras konversation.
Min kavaljer vände sig till en stor, lång amah
och gaf henne några order, hvarvid hon tycktes
bli ond och protesterade. Han var dock envis
och fortfor att gestikulera, och slutligen blef han
den segrande. Med en nick åt mig lämnade han
rummet.
Där stod jag nu alldeles ensam nere vid dör-
ren, förgäfves spanande efter ett vänligt ansikte,
men alla sågo snedt och förargade på mig; sä»ert
tyckte de, att jag ej hade något där att göra.
Plötsligt ser jag, huru den långe amahn går bort
till sparlakanssängen, börjar knuffa och prata med
något föremål däruti och slutligen kommer le
dande en liten, liten gumma, direkt fram till mig,
mumlande något om Ko-fong-zing.
Alltså hade jag nu nått mina önskningars mål
och stod framför husets förnämsta kvinnliga re-
presentant. Jag hade dock svårt att tänka mig
detta i denna lilla ynkliga, ytterst tarfliga person.
Jag stod som en Goliat framför henne och kände
både medlidande och sympati, hon såg så snäll
och god ut; jag förstod, att hon var rädd för mig,
troligen hade hon aldrig talat vid en europé; hon
darrade hela tiden och såg så bedjande upp på
mig, att jag, sedan jag sagt henne några delta-
gande ord, ej kunde motstå mitt hjärtas maning
att klappa henne på axeln. Till min fasa föll
hon därvid med ens till golfvet, dragande med sig
en af de höga hyllorna, hvars porslin med en
oerhörd skräll slogs i tusen bitar.
Min förskräckelse kan ej beskrifvas, jag var
fullkomligt tillintetgjord. Musiken och sången
tystnade som genom ett trollslag, och alla i rum-
met skreko omkring mig :
»Hon har dödat honom.»
En stor lycka var det, att jag stod ajldeles vid
dörren, annars hade jag nog icke sluppit ut. Nu
öppnade jag den och skyndade till min man, ro-
pande: »Fort, fort härifrån, de döda mig» !
Jag hade ej något annat svar på alla hans frå-
gor än: »Jag har dödat lady Ko fong-zing, låt oss
skynda härifrån!»
Detta var emellertid ej någon lätt sak; vi hit-
tade omöjligt ut ur denna labyrint, och hvart vi
kommo, sägo vi bistra, hotande ansikten, och öf-
verallt skrek man: »Hon har dödat henne!»
Ryktet om olyckan spred sig som en löpeld i-
genom hela huset, och alla kineser sågo ut, som
om de velat rifva mig i stycken. Min förtviflan
hade just nått det högsta stadiet, då vi till all
lycka mötte en svensk, kamrat med sönerna i
huset, äfven anställd i kinesiska tullen. Han för-
de oss genast ut, och när han hört min sorgliga
berättelse, lofvade han att tala med den äldste
sonen och taga reda på, huru allt aflupit, samt
med första låta mig veta det.
Väl utkomna på gatan, skyndade vi hem och
tillbommade portarne, dock sände jag först af allt
en kinesgosse till Ko fong-zings för att höra ef-
ter, huru allt stod till, och om gumman verkligen
var död eller ej.
Hela denna händelse föreföll mig så hemsk, jag
var så upprörd och förtviflad, kände mig så oro-
lig samt väntade i hvarje minut, att kineserna
skulle intränga till oss och föra bort mig. Jag
visste allt för väl, att de stackars européerna där
ute ej hade det minsta skydd, kineserna handlade
fullkomligt godtyckligt.
Efter en lång och pinsam väntan till kl. 2 kom
slutligen kinesgossen tillbaka, omtalande, att lady
Ko fong zing varit sanslös hela tiden efter fallet
tills kl. 1, då hon afled. Han tilläde, att fasan
öfver att skåda en europeisk dam samt att vid-
röras af henne hade förorsakat döden.
På så vis var jag en ofrivillig orsak till den
lila människans död, och hela händelsen vägde
länge tungt på mitt sinne.
Dagen därpå erhöll jag ett mycket artigt bref
från den äldste af sönerna. Han bad mig vara
fullkomligt lugn och ej vidare tänka på den obe-
hagliga händelsen, den skulle icke komma alt för-
orsaka mig något obehag. Han slutade brefvet
med: »dels var ju gumman 91 år, alltså färdig att
dö, och dels hade de nu en hustru mindre att
underhålla.»
Några dagar därefter åsåg jag från vårt hem
de båda åldringarnas liktåg. Kistorna, hvilka
medels långa bamburör buros på slafvarnes (ku-
lis) axlar, voro öfverhängda med röda sidentäc-
ken, och på hvarldera af locken var placerad en
stor, hvit fågel med långa, röda ben, liknande
våra storkar.
Hela sorgtåget tog vägen ned till Whampoo-
floden, där ett kinesiskt fartyg låg färdigt att afgå
till Ningpo, de båda dödas födelsestad, på det
att de enligt landets bruk skulle få sitt sista hvi-
lorum på den ort, som sett dem födas.
G.............
För patienee-araatörer.
(Intresserade ombedjas att insända beskrifnivgar på
trefliga paticncer, ej förut allt för allmänt kända
eller upptagna i de vanliga patienceböekerna.)
Tretton.
1 lek. Fem högar med fem kort i hvarje hög
utläggas. Sedan sammanparas sådana kort, hvars
summa blir tretton, såsom knekt och två, sex och
sju o. s. v. Då ej flere af de utlagda korten
kunna sammanparas, tager man ur talongen.
Stjärnan.
1 lek. 4 kort utläggas i en stjärna till hjälp-
kort. Finnes bland dem någon sexa, lägges den
inuti stjärnan, och kort läggas härpl i fallande;
sjuorna läggas mellan hjälpkorten, och kort från
talongen läggas på dem i stigande. Sexorna få
uttagas, då de komma ur talongen. Sjuornas hö
gar skola sluta med kungar, sexornas hög med
ess.
Anna Stina.
Från Iduns läsekrets.
Hemlighetsfulla krafter.
»Kvinnan är en stor samfudsmakt. Stilla och
okändt och osynligt är hennes inflytande — och
på något annat sätt bör det icke heller vara —
men det gör sig gällande öfver allt i samfundet
och verkar i« hemlighet, liksom jordens dunkla,
hemlighetsfulla krafter.»
Då jag häromdagen satt och läste i en bok,
fick jag plötsligt se dessa den danske teologen
Monrads ord — ovillkorligt kom jag då att för
mig själf framkasta den frågan: »Månne vår tids
kvinnosakförare tänka på samma sätt?» — »Nej,
långt därifrån,» blef utan vidare funderingar mitt
tysta svar. Men nu trängde sig lika ovillkorligt
en annan fråga på mig: »Hvem har rätt? Mon-
rad eller de andra?» Denna gång blef det dock
ej så lätt att finna ett nöjaktigt svar. För min
egen del tvekade jag ej att genast instämma med
Monrad, alldenstund jag länge hyst samma åsikt,
som han i det ofvan citerade uttalar.
Månne kvinnan i själfva verket skall kunna ut-
öfva ett större inflytande i världen, om hon upp-
träder offentligt och talar för hvad som ligger
henne om hjärtat? Månne det icke kunde gå lika
bra, om männen stiftade lagar och kvinnorna
uppfostrade det unga släktet till aktning för och
omutlig åtlydnad af dessa lagar? Så här säger
Aristoteles: «Alla, som fundera på konsten att
styra människosläktet, hafva blifvit öfvertygade,
att statens öden bero på ungdomens uppfostran.»
Aristoteles var ju en förståndig man — inte sant?
Eller menar man, att kvinnorna skulle stifta
visare lagar än männen? Att kvinnans list öf-
vergår mannens förstånd, har man alltid hört,
men att kvinnans vishet skulle öfvergå mannens
vishet, det har man dock ännu aldrig vågat på-
stå. Eller menar man kanske, att hon skulle
kunna lättare och säkrare drifva sin vilja igenom
i det offentliga än i det enskilda lifvet? Uppträ-
der hon offentligt, då blir hon ju «en man med
i staten», där frågar man ej efter, antingen det
är man eller kvinna som talar, där är det plura-
liteten som argör. I familjen är det ofta kvinnan,
som afgör både mera viktiga och mindre viktiga
saker, fast detta hennes åtgörande sker så omärk-
ligt, att det alltid vill synas, som om någon an-
nan styrt med alltsammans.
»Mannen bildar och danar världen, men kvin-
nan bildar mannen;» på så sätt är det ju ändock
kvinnan, som »bildar och danar världen». Hvad
gör det, att hon icke synes? Världsaltets skapare
och upprätthållare, synes väl han anrat än i sina
verk? Och ändock är han den urmakt, som »ver-
kar allt i alla».
Det inflytande, som kvinnan utöfvar inom fa-
miljen, ute i lifvet, är så mäktigt, så gränslöst,
att man icke kan säga, hvar det börjar eller hvar-
est det slutar. Någon har sagt: »Varen öfverty-
gade därom — ingenting är mera oemotståndligt
för mannen, iogenting på samma gång mera oför-
störbart hos honom än de ursprungliga intryck,
som en from moder har efterlämnat, och som
skyddas af barndomsminnenas dunkla, hemlig-
hetsfulla behag.»
Må de kvinnor, som så vilja, blifva riksdags-
män, ministrar och allt möjligt; min tro är dock,
att dessa kvinnor med allt sitt bråk ej uträttat
ens hälften så mycket eller rättare så stora verk
som de, hvilka nöjt sig med att »verka i hemlig-
het, liksom jordens dunkla, hemlighetsfulla kraf-
ter.»
Ac.
Ur notisboken.
>Sessans sessa» förlofvad! Förliden fredag
eklaterades i Köpenhamn förlofning mellan Carl
XV:s dotterdotter, den 19:åriga prinsessan Louise,
och prins Fredrik af Schaumburg-Lippe. Prins
Fredrik, som sålunda vunnit den täcka och älsk-
liga prinsessan Louises hjärta och hand, tillhör
en släkt, som väl är rätt gammal, men hvars su-
veräna värdighet knappt kan föras längre tillbaka
än till trettioåriga krigets senaste dagar, då ett
giftermål förskaffade den dess nuvarande besitt-
ningar. Stora äro för öfrigt dessa icke; fursten-
dömet har blott 29,000 innevånare. Prinsens fa-
der, prins Wilhelm, är farbroder till den regerande
fursten, österrikisk titulär fältmarskalklöjtnant,
men är väl närmast blott godsägare i Böhmen.
Men det ligger skönhet i släkten och därför har
den på senare tiden gjort goda partier; den ny-
förlofvades äldsta syster är sålunda drottning i
Würtemberg och hans kusin är gift med själfve
kejsar Wilhelms syster. Också ser prins Fredrik
mycket bra ut.
Prinsen är för öfrigt löjtnant i österrikiska hu-
sarregementet n:r 5 Graf Radetzky, som har Wien
till garnisonsort, och saknar alla utsikter att bli
regerande furste. Det blir sålunda till en jäm-
förelsevis blygsam ställning, som den unga prin-
sessan skall öfvergå, ett säkert bevis dock på att
det här varit ett rent kärleksparti. Sin bekant-
skap gjorde de båda nyförlofvade på danska ko-
nungaparets guldbröllop, där prinsen var närva-
rande såsom dotterson till drottningens syster.
En ädel kvinna gick ur tiden, då fröken
Jenny Meyer i en ålder af endast 35 år i söndags
afled i hufvudstaden. Hennes namn är furbundet
med en för samhället mycket välsignelsebringande
verksamhet. För omkring 10 år sedan inrättade
hon, med egna medel och af eget initiativ, i Sta-
den inom broarna den första matinrättning för
gratisbespisning af fattiga folkskolebarn, och har
denna sedan efterföljts af flere liknande. Idun
skall med första återkomma till en närmare skil-
dring af den hädangångnas uppoffrande verksam-
het och då ock bringa hennes bild.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
