Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 38. 21 september 1894 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
302 1894
I DU N
********************************************************************************************
Ingen göre hvad han vill, utan hvad han bör.
Gustaf I.
frisknande, dä andra, mera behöfvande, vän-
tade att intaga deras platser.
Hon gjorde snart det rön, som många andra
gjort före henne ocli som alltid under nu-
varande samhällsförhållanden skall utgöra ett
svårlöst problem för alla varmhjärtade männi-
skor, hvilka önska hjälpa sina nödställda likar,
nämligen att välgörenheten ofta demoraliserar
dem man önskar hjälpa.
Det var då tanken uppstod hos henne att
vända sig till dem, som icke kunde demorali-
seras af välgörenhet, af hvilka man under inga
omständigheter kunde fordra själfhjälp, hvars
elände aldrig kunde vara själfförvålladt — till
barnen.
För den, som känner förhållandena i de ota-
liga fattiga hemmen i hufvudstaden, är det in-
gen hemlighet, att mångenstädes måste barnen
bege sig till skolan efter en frukost, som är
mindre än otillräcklig, och vända åter hem med
tämligen stor visshet om, att intet annat än en
brödkant, en sillbit och en mjölkskvätt, eller
i lyckligaste fall en kaffetår, väntar dem som
middagsmål.
Och likväl fordrar samhället af dessa barn
uppmärksamhet, flit och godt uppförande i
skolan, på det att de månde blifva goda med-
borgare. Samhället gaf dem andlig föda, men
brydde sig icke om att fråga efter, om krop-
pen var i stånd att tillgodogöra sig den. Det
var här Jenny Meyer steg fram och gjorde en
insats i samhällsarbetet, långt betydelsefullare
än mången annan, som skett med pomp och
ståt och lönats med lager och jubelfanfarer.
Ett barn, som halfsvälter, kan icke tillgodo-
göra sig den undervisning skolan bjuder det
och som skall utgöra dess beväpning i den
kommande kampen för tillvaron. Och när icke
samhället ännu sett till att afhjälpa denna
brist, får den enskilde söka att i sin mån
göra det.
Så öppnade hon sin första gratisbespisning
för fattiga folkskolebarn.
Denna hade sin lokal i staden inom broarne,
ett nog så rikt fält för en dylik verksamhet.
Men det fanns ännu mer behöfvande stads-
delar.
I Katarina och Maria församlingar där uppe
på höjden myllrar det af fattigdom och elände
i träkåkar och hyreskaserner, och här behöfdes
sannerligen en verksamhet som hennes.
I båda dessa församlingar öppnade hon mat-
inrättningar, där fattiga folkskolebarn gratis
bespisades, snart till ett antal af flere hundra
om dagen under en tid af sju månader på
året.
Tydligtvis räckte icke de medel, hon för egen
del förfogade öfver, till för en så betydande
verksamhet. Hvad som felades, skaffade hon
emellertid, till en början inom kretsen af sina
närmaste, men sedermera, då saken växte än
mera, lyckades hon att fä församlingarna själfva
att biträda.
Vederbörande, som tydligtvis sågo, hvilken
ovärderlig hjälp de hade i henne, ställde i de
nybyggda folkskolehusen särskildt inrättade lo-
kaler till hennes förfogande och deltogo, så-
vidt den som skrifver detta har sig bekant,
äfven med penningemedel. Det var emellertid
hon, som tagit de första svåraste stegen, och
dét var hon, som hela tiden tog hufvudparten
af kostnaderna på sig.
Och dessutom gaf hon något annat, som icke
var det minst betydande.
Att gifva af sitt öfverflöd är en lätt sak,
som knappast förtjänar beröm, men att gifva
af hvad som ieke är öfverflöd och samtidigt
gifva sitt arbete och ett aldrig slappnande in-
tresse, det är något mera och det är detta
Jenny Meyer gjorde.
Af egen drift och med egen kraft igångsatte
hon detta företag, och själf ledde hon det. Sa-
ken var ifrån början satt i sådant system, så
praktiskt och enkelt ordnad, att det hela gick
som ett urverk.
Det var ingen stor apparat med många tjänste-
andar och biträden, som sattes i gång. Hon
själf, en hushållerska och två eller tre små-
flickor (af hennes matgäster) var hela den
personal, som behöfdes för att t ex. i Katarina
servera hundrafemtio vid finare bordseder ovana
barn med två rätter kraftig, välsmakande föda
efter en matsedel, som både var ytterligt om-
växlande och upprättad efter vetenskapliga
grunder.
Men detta, att kunna göra stora saker en-
kelt och anspråkslöst, var just det utmärkande
draget hos henne.
Enkel och anspråkslös var hon själf, och
välgörenhet för något annat än dess egen skull
var icke i hennes väg.
Hon prålade aldrig med sitt arbete, som hon
ansåg som den naturligaste sak i världen, och där-
för var hennes namn icke bland dem, som ba-
sunades ut på ryktets vingar i stora världen.
En del folk där visste, att fattiga folkskole-
barn fingo middagsmål, och några kände, att
en ung dam var själen i detta arbete. Några
få visste, att hon hette Jenny Meyer.
Men fråga Stockholms folkskolelärare och
lärarinnor, om hvad hon uträttat, fråga i de
hundratals fattiga hemmen, och du skall få
höra, att hon i sanning varit en räddande
ängel.
Nu har hennes varma hjärta upphört att slå,
och den vackra öppna blicken skall aldrig mera
möta hennes små skyddslingar. Men hennes
minne skall lefva i hennes verk, för hvars
fortbestånd hon själf sörjt, och, om tacksamhet
icke blott är ett tomt ord, i många, många
människohjärtan. F.
0, blonda barn,..
Som stjärnan tindrande i sommarnatten,
Ö, blonda barn, du jor min tanke står,
Öch vassen, sakta rörd a/ /lodens vatten,
pitt namn i längtan hyiskar, där jag går.
pu är allt härligt, som naturen danat,
pu /ödts af rosens do/t och vindens sång,
pu är den solglimt, som mitt öga spanat,
jNär det i ångest slöts så mången gång.
Så kom då, kärlek, att mig lyckliggöra,
)\tt med en kyss be/ria mig /rån kval,
£åt mig på nytt de lju/va ton/all höra,
pu lärt a/ vårens /örsta näktergal!
Daniel Fallström.
”Ett ämne.”
B
tt ämne, som vid elementarläroverk för
flickor åtminstone någon gång borde
förekomma, är om det s. k. simpla kropps-
arbetet. Det borde framhållas, att intet ärligt
arbete vanhedrar människan, och att, därest
det ieke öfverstiger hennes krafter, en kvinna,
ja, en verklig dam, kan verkställa hvilket
simpelt »pigarbete» som helst, i händelse om-
ständigheterna så kräfva.
Bland verkligt bildadt folk är man väl
lyckligtvis redan hunnen till den åsikten. Men
i elementarskolor gå flickor från icke bildade
hem och från halfbildade, och de fostras i
hemmen i den föreställningen, att det alldeles
icke »går an», att en flicka med bildad upp-
fostran förrättar något arbete, som passar sig
endast för »en jungfru». Och om de få se,
att en kvinna, som tillhör den bildade klas-
sen, piskar en matta, skurar en ljusstake,
diskar några tallrikar eller dylikt, så säga de
rent ut åt hvarandra, att hon ändå inte måtte
vara riktigt fin.
Ej alla flickor, som gå i elementarskolor,
komma i sådan lefnadsställning, att de kunna
hålla sig köksa och »husa», högst få i sådan,
att de kunna hålla sig till och med med »kam-
marfröken».
De allra flesta hamna i tarfliga förhållan-
den och få nöja sig med blott en »jungfru»,
många hafva ej råd att hålla sig ens en så-
dan, utan få taga en passerska, som går från
och till.
Huru olyckligt, om en flicka, som växt
upp under gynnsamma lefnadsförhållanden
och kommit i motsatta, lefvat sig in i den före-
ställningen, att hon är för god till att tvätta
af ett golf, att det ej går an att tömma en
»slaskhink», emedan någon kunde få se det
och taga henne för en »sämre» människa!
För femton år sedan bodde vi i en stad, där
det fanns ett nybildadt läroverk för flickor.
Föreståndarinnan var »une dame diplômée»,
som det heter på franska. Hon var så lärd,
att man sade om henne: fröken P. är i stånd
att föreläsa öfver hvilket ämne som helst.
En dag, då hon ej var på skolan, kommo
vi händelsevis upp i hennes bostad. Hon be-
fann sig i köket, dit vi gingo.
Därute stod hon med uppvikna ärmar vid
en stor tvättbalja. Såplöddren stod omkring
de vackra armarne. De fina, välbildade hän-
derna voro litet röda.
»Jag har fintvätt, och den gör jag alltid
själf,» sade hon. »Då får jag kläderna rena.
I mitt hem fingo vi vara med om alla göro-
mål.»
En annan af hennes fridagar kommo vi till
henne. Hon var då sysselsatt med att stoppa
korf. »Jag äter ingen annan korf, än den jag
tillagar själf,» sade hon, »ty då vet jag, att den
är ren.»
Vi känna en professorska, som ger lektions-
timmar i matematik både åt studenter och
andra. Stundom möta de henne, när hon
kommer från torget med ett kålhufvud under
armen och en kvast eller en knippa vispar i
handen, men det faller ingen in att hälsa
mindre djupt på henne för det.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
